Efter att hon sovit eftermiddag var svårmodet där på bara ett ögonblick. Det blev en kamp att klä henne, och trots att jag var den starke av oss så kan vi ändå säga att det blev oavgjort då hon lyckades rata fyra byxor och tre tröjor. Det fick bli de alldeles för små mjukisbyxorna(små på längden, över knäna sitter de perfekt) och strumpor och skor som gick att dra upp hela vägen dit byxorna slutade. Det såg ut som hon hade knästrumpor, så jag passerade väl gränsen för godkänd uniformering. De dagar vi(läs: jag) bestämmer oss för att inte gå ut kan det hända att jag klär Liv lite väl tacky, och ofta byter vi till något änglalikt precis innan Nea kommer hem. När jag väl fått på henne jackan och överlämnat bitringen var allt plötsligt frid och fröjd. Meed en tung suck tog jag henne på armen, släkte ner och stängde dörren bakom oss.
Vi begav oss till Haga cykel på jakt efter en cykelhjälm. Att det skulle vara så svårt att hitta en hjälm till en liten knatte hade jag aldrig trott. Jag fingranskade hela stan utan att hitta en passande hjälm. Självklart borde jag gått till cykelaffären först, men specialiserade affärer brukar ofta ta mer betalt för samma vara. Nu var hjälmen vi hittade inte så fasligt dyr, 249:- och det var den enda som passade hennes lilla huvud. Att ha hjälm på huvudet var däremot ingen höjdare, det var inte förrän hon fick se sig själv i spegeln som hon sken upp likt det barn till en solkatt som hon är.
Det tråkiga med cykelhjälmar för barn är att de antingen kommer i rosa eller i blått. Rosa med fjärilar och blommor och blå med hajar, bläckfiskar och pirater. De försökte inte ens dölja sin stereotypa hållning till färgerna, under den rosa stod det "flickhjälm" och under den blå stod det "pojkhjälm". Lite längre ner fanns hjälmar för äldre barn, bland annat en svart med kaststjärnor på. Under den stod det ninja... Nej men om det hade gjort det hade jag köpt den direkt.
Så vilken valde jag? Ärligt talat så var "pojkhjälmarna" så otroligt fula - fåniga hajar och småfjolliga bläckfiskar. Jag tog den rosa med insekter på. Nea ville också ha en hjälm, så till henne köpte jag en vit med rosa/lila blommor på. Nu är det bara en cykelväska kvar sen är vi redo att dra ut på äventyr i sommar.
Liv snyftade hela vägen hem. Hon fick låna mina nycklar, vilket fungerade ett tag, men sen flög de i marken. Jag testade roliga grimaser, vilket inte är att rekommendera. Den sista biten fick jag lyfta upp henne i famnen och styra barnvagnen med en hand och då banne mig passade det sig att vara nöjd som få. Det kändes som att jag bar på ett jättestort leende hela vägen hem. Även om det är slitsamt att vara farsa så är det oslagbart att känna sig så behövd som Liv får mig att göra. Jag är nästan en superhjälte, en Gotham Knight, en avenger, en x-man.
Eller bara en pappa av stål.
Hemma var det mer tårar tills vi skulle bada. I badet var allt dock frid och fröjd och jag blir allt mer fundersam över vad det är som egentligen är fel. Passade på att ta tempen men allt var normalt, dock började hon gråta igen och innan flaskan fick hon en liten slurk alvedon(för jag är nästan bombsäker på att det är tandlossningen, så som hon gräver i munnen hela tiden). Hon somnade som en stock strax efter halv sju, och äntligen fick jag lite egentid.
Men jag längtar redan till i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar