motivation

det är länge sen jag sist postade ett inlägg. trots att tiden flutit på och många ämnen passerat, både i den offentliga debatten och i min egen privata lilla svär, har jag saknat motivationen som krävs för att prenta ner ord på papper. lite komiskt att jag arbetar med att motivera andra människor till att fylla sina liv med aktiviteter, medan jag själv helst inte gör ett skvatt produktivt på min lediga tid. jag har idéer, skallens alla hål är fyllda av dem, men som sagt; det är i motivationen som det brister. jag försöker bestämt att beordra mig själv att varje dag ta den där timmen och skriva av mig, pussla ihop något, gå igenom en tutorial eller starta och genomföra ett projekt, men när den där timmen kommer skjuter jag över den till morgondagens Alex. Han sitter nu där med alldeles för många trådar i händerna och undrar vad han ska göra med allt. Var ska han börja, hur ska han hitta motivationen.

jag hade min första riktiga arbetsintervju förra veckan. som jag väntat och längtat, varje dag har jag ställt mig själv frågan: "berätta om dig själv". lika länge har jag väntat på ett behagligt svar på den frågan. Vid intervjun lossnade allt, kanske pratade jag för mycket och kanske visste jag inte alltid var mina händer uppehöll sig, men efteråt gav jag ändå betyget 3/5, klart godkänt. det räckte dock inte, de skulle hört av sig den här veckan men telefonen har legat tyst och inkorgen har bara tagit emot skräp. Fast det kändes ändå bra, jag är inte lika pessimistisk längre när jag skickar iväg mina ansökningar. Förr eller senare kommer nog det där jobbet, jag kan nog hålla huvudet högt tills dess. Jag är ju inte direkt arbetslös, jag har ju mina timmar inom vården. står ändå en bit ifrån branten, och min sambo och älskade mor till min underbara dotter stöttar mig åtminstone ett tag till. Jag bär ju inte nätlinne med chips och ölfläckar... än.

(förresten, om ni stör er på att varje mening - t.ex. den här - inte börjar med stor bokstav eller att det inte görs skillnad på tankesträck och bindesträck så beror det på att jag skriver på mobilen. Jag måste komma ihåg detaljer, ett handikapp för den som allt för länge skrivit sina tankar i Word.)

På tal om min dotter, så växer hon i rasande takt. Om inte på längden så åtminstone mentalt. Hon är inte längre min lilla bebis, det har hon gjort klart för mig nu. exempelvis, när hon inte längre vill äta lutar hon sig tillbaka, lägger armarna på ryggstödet och slänger upp benen på bordet. Dansa är också kul, gärna på borden, och när vi ändå är inne på möbler; att flytta runt dessa är också ett intresse. Möbler går ju nämligen att klättra på, och klättra är ju bra om jag ställt undan något hon inte ska leka med. Leksaker har vi nu i överflöd, ändå är det värmeljus, mobiler, skor och vattenkranar som toppar listan över roliga saker att leka med. Samt allt som låter när man drämmer dem i golvet. jag kommer lägga upp en video när hon gör sin favoritsyssla, dvs välta bord.

Som den stora flicka hon är nu försöker vi även pottträna henne. Pottan är dock roligare att ha på huvudet och kasta i golvet. Det händer att hon sätter sig på den och säger "kissssss", men varför klandra henne, det är ju så vi gör när vi demonstrerar pottans användningsområde. I länder som Indonesien, Vietnam och Sri Lanka är barnen flitiga pottanvändare redan vid 8 månader(enligt en artikel jag läste på dn, ingen länk nu dock), men det kommer väl. Det går inte jämföra, våra kulturer och samhällen ser annorlunda ut, men vad som är intressant är att barn kan - om de motiveras.

Det är dock svårt att motivera ett barn som blir förbannad för minsta lilla motgång. Vill inte den ena klossen stå på den andra, åker de alla i backen. Förstår hon inte vad en pryl är till för, far den åt fanders och ritar kritan ett grönt sträck när Liv vill att det ska vara blått, flyger kritorna åt världens ende. Och får hon inte som hon vill... oj oj, det vill jag inte ens prata om. Kanske har vi varit för snälla, givit med oss för mycket, men det är inte alltid lätt att framställa sig själv som både roligaste farsan och den bestämde fadern på en och samma gång. Dock köper jag inte längre alla tårar rakt av, jag försöker avleda hennes uppmärksamhet och går inte det så (usch och fy) får hon lov att skrika en stund. ofta går det snabbt över, nyfiken i den strut hon är hittar hon snart något annat att intressera sig för. Det är väl grejen med att vara förstagångsförälder, att testa sig fram. Alla tips och råd jag läst och fått, har i stort varit obrukbara. Ungar är individer med olika krav, precis som terrorister.

Ibland låter det som om jag bara radar upp Livs värsta sidor, men de är också bland hennes charmigaste. Annat som inte är lika förödande är hennes förmåga att förstå. Snart får vi nog börja prata engelska hemma, för tjejen begriper nästan allt. Och hon tycker om att ta efter oss, alltså lär som vi lever och inte tvärtom, som man många gånger har önskat. Hon tycker också om att hjälpa till hemma. Tar jag fram sopborsten tar hon kvasten, när jag diskar efter maten räcker hon mig tallrikarna, ber jag henne slänga något går hon och dumpar skräpet i papperskorgen under diskhon. En gång slängde Nea ett par strumpor som låg på golvet, något Liv måste snappat upp för om hon får tag på en strumpa går hon raka vägen till soptunnan och slänger den. Hon har och går aldrig haft någon signal för att hon är hungrig, är hon det flyttar hon fåtöljen till skänken och klättrar upp och tar sig en frukt. Säger man frukt klappar hon sig på benen, ett sektbeteende hon fått från förskolan.

På morgonen när Nea sminkar sig sitter hon på golvet framför spegeln i hallen. Liv kryper då upp i hennes knä, grabbar tag i en sminkborste och härmar sin mamma. Hon låtsas att hon tar lite vad-det-nu-är på handen, duttar borsten och stryker på kinden. Nog tycker vi båda att hon får vänta med smink en 15 år till, men det är underhållande att se hur hon tar efter. samtidigt är det skrämmande. Det var Nea som "en" gång dansade på bordet, nu är det vardag för Liv.

Vi jobbar även med räkning, färg och form. Liv kan räkna till tre... eller ja, hon säger "tre tre tre", men ett rätt av tre möjliga är väl klart godkänt än så länge? Ber jag henne trycka på den blåa knappen trycker hon på den röda, och viseversa, men snart gör hon nog tvärtom. Hon trycker åtminstone inte på röd en gång och blå den andra, utan håller sig konsekvent. Form... jo men den är bra den med.

till saken är den att det är vanligt att man med flickor fokuserar hur något är, ex. söt, lurvig, vacker, mjuk etc. medan man till pojkar säger antal, form, färg etc. "ser du den runda bollen", "det står tre kor på ängen". jag vet inte om det här stämmer, Katrine Kielos skrev bra om det i en ledare i söndagens Aftonbladet, att Katrine brukar alltid referera till legitim forskning. Inte heller vet jag om vi fokuserat på det ena eller andra om jag inte läst ledaren, men det skadar inte att tänka på det när man pekar och säger titta. Varför det ena är sämre än det andra är väl för att vissa saker, som matte och logik, orättvist nog tillskrivs som manliga egenskaper, och utan att tänka på det gör vi mannen till norm. Även många feminister gör det, även jag förut, när de ska tänka jämlikhet/jämställdhet. Flickor ska uppfostras för att ta lika mycket plats som män, och inget fel i det, men varför inte uppfostra de blivande männen att ha en mjukare sida som inte kräver lika mycket plats i det offentliga rummet. Jag ser det som en fara att programmera in ett tävlingsbeteende redan i tidig ålder. Tävla kan man göra i organiserade former under specifika förhållanden, jag anser dock att ett samhälle inte kan vara och bestå när dess medborgare ser på varandra som konkurrenter.

Nej, men lite av båda borde bli perfekt. därmed kommer jag numera alltid säga:"titta, tre vita burriga pippis i femårsåldern med hängande mungipor vilket tyder på livslång depression. Kan du säga det Liv? livslång d-e-p-r-e-s-s-i-o-n."

"det heter fågel pappa, fååågel"

Published with Blogger-droid v2.0.6

Drömmaren: utkast

Så var är vi?

På rygg, med huden pressad mot huven på en rödlackerad veteranbil med glasfiberkaross. Parkerad utmed havet bortom vakternas glödande pennor, här finns ingen böter att få även om vi är värda en eller två. Luften är sval, det är lätt att andas nu. Vi glömmer för en stund det behov av destruktivt leverne vi dragit på oss för att glänsa i kulissen. Vi super, slåss och lever djävulskap för att få lite uppmärksamhet från dem som fixade att leva sunt och ansvarsfullt. De fick tryggheten, men vi vann slaget om tidningsrubrikerna. Men här på en strand mitt emot ett världshav finns det inga fotografer eller rubrikmakare. Här finns bara måsarna, fiskarna. Här är det sandkornen som ligger huller om buller och vindarna som trycker på, smeker hud och drar vidare. Här är det vågorna som står för kluckandet, som bjuder upp till en omgång till. Här är det rena, det fina och det ännu orörda, så som gud tänkt det skulle vara när han skapade det, om han skapade det. Här har människan inte svinat och men en har intentionen att göra det nu. För här är jag, tryckt mot farsans gamla ögonsten som gick före mångt, mycket och mer under min uppväxt. Och någonstans i bilens baklucka, där ligger du. 

* * *

  Så här ser det ut när jag skriver, oredigerat och utan tillägg. Jag kastar mig nu in i den här löjliga bokskrivargrejen med förbehåll på att jag när som kan lägga av. Under drömmaren kommer jag försöka publicera en liten del av berättelsen varje dag, för skriva i min ensamhet är inget som lockar.

Dagboken: skrivkramp och läsförstörelse

Jag har gått från att vara en ständig skrivare till att bli en intensiv läsare. Förr läste jag knappt nyhetsrubrikerna, jag bildade mina egna uppfattningar utifrån ett ganska så självcentrerat filosoferande. Nu för tiden läser jag allt jag kommer över: Nyhetsartiklar, bloggar, ledare, krönikörer, sportsidorna och - kanske framförallt - kommentarer. Mitt intresse har gått från mina egna tankar till andras åsikter om än det ena till det andra. Jag är kanske Sveriges bäst belästa person när det kommer till andras uppfattningar om världen. Själv kommenterar jag sällan, följer man diskussionerna märker man efter ett tag att de flesta inte läser igenom vad som skrivits utan enbart vill göra sig sin egen åsikt uppmärksammad. Gårdagens exempel är facebook-gruppen för den kommande Bråvallafestivalen. Någon postar ett inlägg med uppgifter om att Green day skjuter upp sin kommande världsturné, vilket kan resultera i att de inte kommer till festivalen. Redan i inlägget efter skriver någon annan om vilka låtar de hoppas på att greenday ska spela, följt av en tredje som skriver om hur hen ser fram emot spelningen. Det är ett trivialt exempel bland många mycket bättre, poängen är dock den jag utlyste - folk bryr sig mer om sina egna åsikter än andras.

Är det ett problem? Både ja och nej. I större sammanhang går diskussionen förlorad om kommunikation sker ensidigt, vilket retar mig som läsare. Men vad spelar det för roll, diskussioner på kommentarsfältsnivå leder sällan till någon ändring i opinion eller världsförbättring. Varför jag uppmärksammar det här är mer för att jag själv delvis tappat intresset för att återge min egen åsikt.

November berörs av ett projekt vid namn "National Novel witing month", något jag planerade att hänga på. Dock har jag inte fått en sida skriven, jag bävar för att ta till mig orden. Jag saknar självkänslan som krävs för att skriva, eller naiviteten att tro att jag kan. en ständiga läseren i mig upplever gång på gång hu duktiga skribenter det finns där ute, även om de flesta journalister inte kan skriva en bok. Det har märkts förr, hur inrutat och tråkigt en del journalistförfattare skriver, dels sakligt och dels omotiverade metaforer. Jag tänker inte nämna någon vid namn, men ett par av våra största deckarförfattare i Sverige må skiva spännande romaner, men deras språk har aldrig lyckats tilltala mig. Det är inte så att de är "dåliga" på att skriva, snarare tycker jag att språket är för lättläst och korrekt att det i slutändan inte träffar mig där jag vill att det ska göra; i hjärtat!

Jag läser gärna poesi. Kanske är jag en av de få som gärna läser poesi, och som ett par gånger i månaden lyfter en diktsamling ur högen och låter blicken flacka igenom de ganska så barskrapade sidorna. Så mycket plats för så många ord, ändå utnyttjar de bara ett fåtal rader långt från marginalen. Men en dikt kan ge mig så mycket mer, en stilistisk formulerad mening träffar där den ska. En del dikter är riktigt usla, för tillfället läser jag Strindberg(bara för att) och det mesta är skräp, men så kommer den där meningen som - citerad ur sitt sammanhang inte betyder ett skvatt - slår hål på kevlaret och blöder ner mina jeans.

Diktböcker säljer dåligt, till min fördel. På antikvariat kan man hitta mycket bra poesi för för väldigt lite pengar. Anledningen till att dikten blivit så bortglömd idag, lite förlorat sin status, beror säkert på alla andra mer lättillgängliga konstformer som dykt upp de senaste kvartalen. Samt att folk vill ha mer för pengarna, jag likaså. Om jag hyr en film söker sig blicken oundvikligt till speltiden. Är filmen under 90 minuter lång tvekar jag, speciellt om den går under rubriken "äventyrsfilm". Helst vill jag att en film av den genren(tillsammans med sci/fi, action, fantasy) ska vara uppemot 2.30 minuter; hur ska de annars få med allt? En drama kan dock gott och väl vara 90 minuter, en komedi runt 25 minuter.

Nu svävade jag bort igen, men det känns bra. Det är mitt sätt att skriva och berätta, jag kan hålla mig till sak om det behövs men vem sätter gränserna för vad jag får skriva på min blogg? Google kanske, som äger skiten.

Kritikern; Ett slut för rasism

Nej, jag ser inget slut för rasismen, men rasism som begrepp börjar bli allt mera urholkat. Begreppet, som enligt svenska akademins ordlisa(SAOL) betyder ”en åskådning som hävdar att olika människoraser har olika värde o. bör ha olika ställning i samhället”, tar sig idag flera olika innebörder. Då de flesta ”rasister” inte längre hävdar att ras är problemet, utan väljer att pekar fingret på andra kulturer och hur de krockar med ens egna, har dagens antirasister börjat använda sig av tillägget kultur(rasism). Kulturrasism kan mycket bra beskriva fenomenet, men de utpekade hävdar på en inskränkning i yttrandefrihetslagen – visst måste man få tycka illa om kulturella företeelser som strider mot ens egen moral och åsikt? De klassiska rasisterna i sin tur, menar på att det är antirasisterna som är de rasister på riktigt, då dessa mer eller mindre medvetet arbetar för att utplåna den (sett ur lokal en kontext) svenska kulturen. Det pratas främst om en islamisering, hur svenska traditioner och levnadssätt ställs i skuggan för muslimers. I sann Anders Breivik anda förekommer också begreppet kulturmarxism, som genom att ifrågasätta rådande kulturella normer utgör ett hot mot den västerländska civilisationen som vi känner den. Att dessa två rörelser samarbetar för att utplåna(fortfarande ur lokal kontext) svensk kultur är både banalt och naivt, och flera läsare kommer säkerligen hänga upp sig på att jag skriver det men nu väljer att inte utveckla. Det var främst begreppet rasism jag ville titta närmre på.

Jag minns tillbaka, sommaren 1998; juli närmare bestämt. I min födelsestad Sölvesborg hölls den årliga Killeboom-festivalen, en stadsangelägenhet som lockar man ur huse för öltält och karuseller. Det finns något för barnen, det finns något för de vuxna, men för dem däremellan är utbudet som vanligt glest. Lite lotteristånd, ett mjölktält med live-band och en marknad att göra av med månadspengen på. Första kvällen satte prägel för hela min festivalupplevelse. Tidigare hade jag bevittnat hur en gammal skolkamrats storebror blivit hotad, än idag önskar jag att jag inte stannat och tittat utan bara gått vidare. Istället blev jag som, lite för nyfiken, offer och en timme senare påhoppad nere i hamnen. Ingen vuxen gick emellan, istället dök stans ”värsting-invandrar-gäng” upp och bröt. Det låter väl kanske som en klassisk solskenshistoria, men jag hade aldrig varit så glad över att se dem. De sa till mig att om det händer något skulle jag söka upp dem i öltältet, problemet var att jag inte kom in dit.

Hakors?

Några timmar senare, jag såg en annan kille som var bekant med från mellanstadiet. Jag minns att han lånade min basketboll en gång och hur han brukade vara trevlig. Nu stod han och pratade med killen som hoppat på mig. De tittar på mig och bekanten kommer fram, han kallar mig vid namn och jag hälsar tillbaka. Sen slår han mig i magen, medan jag förvånat säckar ihop säger han till mig att inte prata så mycket skit. Jag säger att jag inte vet vad han pratar om, jag känner inte killen som står där borta(killen som hoppade på mig). Inte om honom, säger bekanten, jag har hört att du kallat mig för bög. Det senaste året hade jag inte ens bott i stan, jag flyttade med in mamma till grankommunen och på mina besök var umgicks jag bara med gamla vänner – och vi pratade aldrig om bekanten. Han ingick inte ens i min världsbild, dels för att han var fyra år äldre men också för att jag hade annat/andra att tänka mer på. Jag försöker förklara det här men han vill inte lyssna, han ska precis till att slå mig igen när min äldre kusins vänner dyker upp och stoppar honom. Han försvinner från platsen, men kvällen var ännu inte slut.

Ett par timmar senare blir jag påhoppad igen, nu av ett nytt gäng som jag bara delvis känner igen. De säger att de hört att jag är rasist, jag hade ju som känt pratat skit om bekanten. Något jag utlämnat ur historien var att bekanten var mörkhyad, adopterad. Jag utlämnade det för fram till och med nu hade det inte spelat någon roll. Plötsligt står jag inför ett gäng på fem personer som anklagar mig för att vara rasist, trots mitt ”gegen-nazi” som var fastsytt på byxorna. De pekade på min tröja, en bandtröja(Metallica Reload) och menade på att symbolen var ett hakors. Det komiska i historien var att alla dessa killar senare blev stans riktiga bynassar, som inte drog sig för att skrika blatte eller kommunistsvin till alla som inte var som dem. Jag lyckades ta mig därifrån men senare på kvällen blev jag attackerad igen och nu misshandlad av ett tiotal personer mitt i händelsernas centrum, mellan öltälten och langosvagnen. Ingen gick emellan, inte ens mina vänner som var med mig(och jag förstod dem, de tillskillnad från jag bodde i stan och skulle stöta på de här personerna dagligen). Den enda som bröt in var en nyvunnen vän som dock fick sitt revben brutet. Dagen därpå gjorde jag en polisanmälan, men det hände aldrig något. Jag fick inte ens hem en lapp om att fallet var avskrivet, istället blev jag misshandlad ytterligare en gång innan festivalen var över. Jag borde kanske lärt mig min läxa och stannat hemma, men på den tiden var jag för stolt för det.

Min historia handlar inte om att det ropas rasist för minsta lilla, den handlar om intolerans. I min och Jimmy Åkerssons hemstad var jag annorlunda, jag vek ut i klädstil och uppförandekod och därför åkte jag på stryk. Förövarna var mestadels svenskar, men bråket handlade inte om etnicitet, utan det mest förekommande fenomenet idag och som begrepp borde innesluta rasism i debatten – intolerans. Att inte tolerera andra människors olikheter, då de faktiskt inte kränker den egna personen, utan bara via ogillandets natur för det okända. Intolerans är enligt mig grunden för rasism, sexism, allmän fientlighet och diskriminering i vardagen. När man behandlar andra som man själv aldrig skulle vilja bli behandlad, beror på att man distanserar sig från offret genom att peka på dess onormala natur(med sig själv som utgångspunkt – jag är minsann rätt). Intolerans finns bland alla grupper i samhället, de flesta individer, min tillika, inhyser en intolerant inställning vare sig den är medveten eller inte. Att skratta åt någons klädstil, att irritera sig på en annan persons sätt att äta(eller vad den äter) eller förakta grannens familjekonstellation och traditioner är enligt mig intolerans. Att acceptera att alla inte är som jag, och vidare respektera andras olikheter, är vad alla människor måste arbeta för ifall vi vill ha ett bättre samhälle.      

Jag förespråkar inte att man ska vara tolerant mot allt annorlunda, själv hyser jag väldigt stor intolerans mot våld, tvång och övergrepp i alla dess former. Individen ska få vara fri att ta sina egna beslut och inte påtvingas vare sig släkten eller omgivningens åsikter. Individens frihet ska nå till den gräns där det finns risk att inkräkta på en annan individs frihet, men inte längre än så. Som Anarkai sa: ”gör vad du vill, så länge du inte skadar andra.” Därför tror jag att det är viktigt med en stat som upprätthåller dessa värden. Jag tror att om ett samhälle ska fungera så krävs det att människor, oavsett religion, kultur och allmän livsstil, lyder under samma lagar och regler. Lagar och regler som skyddar och stöttar den enskilde, oavsett ursprung, och arbetar för lika förutsättningar. Jag ska inte gå vidare in på det här just nu, jag är fortfarande osäker på mina formuleringar och åsikter kring detta i sin helhet.   

 Men det är enkelt att peka på invandrare, muslimer, romer etc. det vill säga grupper, istället för att döma enskilda individer för deras handlande. Eller att kalla svenskar för en kulturellt enhetlig grupp, för vi har inte ens samma moral och sed sett familj till familj. I så fall hade vi inte haft sju riksdagspartier och mängder av småpartier i landet, varje ideologi tyder på olikhet, där den ”enhetliga” kulturen går isär. Hade alla varit lika kanske jag inte åkt på stryk den där sommaren, men vem är det som ska ställa sig i vilkens led? Var det jag, eller var det de som borde varit mer toleranta?  

Som jag skrev tidigare så finns intolerans mellan alla grupper, och således arbetas med i alla grupper. Jag behöver inte ta i sverigedemokraternas begrepp och peka på svenskfientligen, ett brott är sig en intolerant handling oavsett vem det begås emot. Att bara prata om svenskar och invandrare och känslorna däremellan är också fel, jag minns när jag bodde i kollektiv och så fort någonting gick sönder i lägenheten(oftast tvättmaskinen) så klagade våra grannar(med invandrarbakgrund) på romerna. Föraktet mot romer finns överallt, ta en titt ut över Europa och övriga världen och du hittar en av världens mest diskriminerade folkgrupp. Flera gånger, av flera olika grannar, fick vi höra att så fort någonting inte stod rätt till(en sådan liten sak som att porten stod öppen) så var det romernas fel. Själv såg jag aldrig till dessa romer, och undrar än idag ifall det faktiskt bodde några i huset. Men det var en lätt grupp att skälla på, intoleransen mot romer har nästintill alltid varit legitim. Jag tycker det är bra att regeringen nu gör en storsatsning för att bryta romernas utanförskap. Men ändå, det är så lätt för folk att döma en grupp, på så vis slipper vi vara personliga. Det kan också ha att göra med jakten på gemenskap. Att kategoriera människor, sätta in dem i grupper, stärker i sin tur den egna gruppmentaliteten. Att det sen förekommer konflikter i den egna gruppen påverkar inte ens medvetenhet om att liknande konflikter kan förekomma i andra grupper.  

Inte ens om det var så att en överlägsen majoritet av alla, säg långtbortistanier var tjuvar, så är det rätt enligt mig att döma den minoritet som inte är det. Jag är inte ansvarig för Anders Eklunds bortförande och dråp, eller Mattias Flinks vansinnesskjutning, bara för att jag är svensk. Var alla tyskar, till och med Sophie Scholl skyldig till nazisternas brott?

Jag tappar bort mig, som vanligt. Nu ska jag hämta lillan på dagis.             

Drömmaren: Några rader och en text jag jobbar på

Jag har försökt att producera något nytt, något som inte är skamligt att publicera offentligt utan alias. Det är inte bara svårt, det är minst sagt - och jag säger mycket som aldrig hörs ut - omöjligt. Ibland börjar jag skriva på något helt nytt, men rad efter rad är tom på känsla. Det blir en berättelse, men inget mer. Jag hade en idé om en twitter-roman, något som skulle sätta press på att varje mening att te sig så perfekt det bara gick. Jag skrev väl... fyra, innan jag fann att idéen bar lika långt som mitt sinne för dramatik.

Men ändå, jag kan inte skydda mig bakom ett ohändelserikt liv, en vardag som inte inspirerar. Att börja drömma på beställning är inget jag är van vid, förr kom tankarna oftare än jag önskat. Idag dövar jag ett innehållslöst fantiserande med shoot-em-up och frågesport via rikstelevision. Men det borde inte vara så, jag ska inte behöva gå ut och svina bara för att framkalla produktivitet. Låt det destruktiva levernet tillhöra tonåringarna på grand, de utan oro skapar också sina egna problem.

Hur som, slut på förspel, här kommer något relativt nyskrivet som varken är korrekturläst, redigerat eller speciellt genomtänkt. Och än är det många rader kvar att skriva

Vi som vänner

På karlskrona sjukhus, intryckta i samma sal, låg våra mammor och krampade tillsammans. Du föddes ett par timmar tidigare, precis i tid. Min mamma hade gått flera veckor över tiden, därför drog läkarna ut mig strax efter klockan nio på kväll.

 

 

Mitt första minne av dig var när du klämde mina fingrar i dörren. Utspillda såpbubblor över trappen, ditt tvååriga grin sen benen lagda över ryggen, i samma sekund som jag skrek på riktigt. Därefter spenderade jag mina dagar med att se dig susa förbi i din go-cart, uppvaktad och beskyddad av de äldre grabbarna på gården, medan jag på min traktor av plast mest ansågs vara i vägen för leken. Leken jag bara ville vara en del av. Go-carts varade dock inte för evigt, och du kom tillbaka till mig när vi växt till oss. Under mormors gungställning hölls en illegal bröllopsceremoni med min syster som vittne och hennes vän som präst. Vår första puss, där under körsbärsträdets nertyngda grenar. Bröllopsresan gick till den förbjudna ängen, två kvarter för långt bort. Där satt vi i din snart urväxta barnvagn och pussades, som vänner gör bäst. För det ska vara tydligt redan här, att vänner vart allt vi var och allt vi någonsin kom att bli.

Då jag flyttade följde du med till huset mitt emot. Ett riktigt hus med två våningar och trädgård, precis som vi haft innan pappa flyttade till Stockholm. Du hade en pappa som var polis, vad min pappa gjorde var jag inte helt hundra på, allt jag visste var att han inte längre bodde hos oss. Du hade en massa bilar, men vågade inte leka med dem. Ett helt paraplyställ fullt med svärd, men du gillade inte att fäktas. Du gillade sport, och för din skull sparkade vi boll på gatan; den som förgäves försökte hålla oss isär. Du hade en dyr vattenpistol, men så fort du blev blöt ville du inte leka mer.

Det var nog därför jag föredrog att leka med dig hos mormor. Där var du som förbytt, där var du den modiga som vågade klättra högst upp i trädet och som alltid lockade med mig på idiotiska äventyr som ofta resulterade i ett par utskällningar. Hos mormor var vi nästan oskiljaktiga, allt vi gjorde det gjorde vi tillsammans. Den första tråkigaste dagen i mitt liv som jag minns, var ett påsklov då du inte var hemma. Vem var jag, utan dig? Jag minns när jag sårade dig, fast skulden egentligen var din. Du hade stulit ett snöre, som jag visste var min mormors, och din bror begick mened då han hävdade att snöret tillhörde er familj. Jag blev så arg, över ett snöre från en playmobile-dykare, att jag kastade grus i dina ögon. Ack, sådana tårar har jag inte sett falla sen dess. Du svor att berätta för din mamma, din pappa, din äldre bror, jag var tvungen att göra allt för att du inte skulle gå. Så jag åt sand, en hel näve sand, och du började skratta, och vi glömde allt. Du fick snöret med dig, men gav senare tillbaka det.

I kvarteret var det inte många som ville leka med dig. Jag vet inte om det berodde på att du var tjock, eller om det var för att din näsa pekade upp och dina tänder stack fram. Vi var många barn i kvarteret och ofta lekte vi allihop i grupp. Du hamnade dock alltid utanför den gruppen. Däremot, om jag ensam byggde sandslott på lekplatsen och du av en händelse tittade förbi, lekte jag gärna med dig. Jag ogillade vad du gjorde med snigeln, fast din hemliga koja intill familjen Byquists staket fick mig att glömma allt krossat skal i världen. Så nära inpå, ändå hade jag aldrig sett den förut. Den dagen lekte vi som vänner, riktiga vänner. 

Kritikern: Tintin-debatten

Behrang Miri, konstnärlig ledare för kulturhuset i Stockholm, har under ett dygn fått ungefär lika mycket kritik som Håkan Juholt fick under hela förra hösten.

För min del började det med ett inlägg på facebook-sidan Vita Kränkta Män,

"PK-maffian anordnar bokbål på Sergels torg! De bränner min barndom, TINTIN! TIINTIIIIIN!"

Riktigt så illa var det inte, även om den efterföljande debatten delvis fastnade i rubriksättningen istället för att ta reda på mer fakta. Nej, Miri ville inte bränna Tintin-böckerna på bål, han ville nätt och slätt flytta dem från barnavdelningen till serieavdelningen. En flytt jag inte kan ha en ordentlig åsikt om. Enligt en intervju med Dagens nyheter(åtminstone är den publicerad i DN) motiverar Miri sitt beslut

"– Barn läser inte det finstilta, de går in i berättelsen direkt. Den fördomsfulla bilden blir stigmatiserande. Tintin speglar en nidbild med ett kolonialt perspektiv. Små barn tar in det okritiskt, säger Behrang Miri som själv har en fyraårig dotter."

Jag kan delvis(men inte fullt ut) hålla med Miri. Nej, alla barn läser inte det finstilta och de flesta kastar sig in i berättelsen direkt. Det finns fördomsfulla bilder av olika etniska grupper(mer om det längre ner) som kan uppfattas stigmatiserande. Visserligen speglar Tintin ett kolonialt perspektiv men icke att förglömma, som jag minns det sker det inte okritiskt av Hergé. Vidare utspelar sig inte Tintin-böckerna i nutid, vilket kan ses ännu mer tydligt nu än när jag själv var barn. Inga mobiltelefoner, inget internet, hela världens teknikutveckling som dagens barn ser som självklart och naturlig, återfinns inte i Tintin-böckerna. Att det däremot kan förekomma en jargong och ett tänkande i böckerna som återspeglar en rasistisk alt. sexistisk ton är kanske inget man vill att barn ska läsa och ta åt sig, men att gömma undan?

För mig låter det som om vi sopar problemen och vårt egna ansvar under mattan. För vi som vuxna: Föräldrar, lärare, media etc. borde se att vi har ett gemensamt ansvar för att väcka det kritiska tänkandet hos barn. Att gömma undan litteratur och hoppas att rasistiska, sexistiska och intoleranta åsikter inte får fäste är verkligen inte rätt väg att gå. Är det inte bättre att tillsammans diskutera litteraturen, problemen, fördomarna för barnen?  Barn börjar bråka och kalla varandra för glåpord innan de läst böcker om det. Jag minns, och detta skäms jag för idag, att det fanns en tjej med koreansk ursprung på min mellanstadieskola. En gång bråkade vi och jag kallade henne för plattansikte. Gjorde det mig till rasist? Jag minns att jag kände mig som en, efter att en lärare tagit tag i mig och förklarat att så säger man inte(och varför). Jag lärde mig något den dagen, något viktigt, och jag tror att det är anledningen till att jag minns det så tydligt.

Trots att de flesta barnprogram har städat ut alla actionserier(turtles, he-man, starzingers, bravestar, biker-mise, transformers etc.) och istället hårdsatsar på överpedagogiska barnprogram, helt utan dramaturgisk uppbyggnad, antagonister, våld/skräck/vapen, så förekommer det bråk bland barn. Jag tror inte att litteratur, film, spel etc. är den stora anledningen till att intoleransen hänger sig kvar i samhället, jag tror att det är ett uttryck för någon som vandrar från generation till generation. Vi får det från våra föräldrar, äldre släktingar, lärare(jag kommer till det längre ner), vuxna rent generellt som inte tänker på vad de säger eller som helt enkelt anser att världen är som de uppfattar den(såklart).

Min åsikt kring det hela är att litteratur, film, spel, allt måste finnas tillgängligt(sen om det ska stå på en hylla eller en annan bryr jag mig nog inte om), det viktigaste är att vuxna tar sig tid att prata med barn. Ett bra ämne i skolan borde vara kritiskt tänkande. Det behöver inte vara betygsgrundande men ett ypperligt tillfälle för barn att redan från tidig ålder lära sig ifrågasätta samhället, normer, uttryck, strukturer, skildringar etc. En anti-mobbningsdag om året räcker inte, en föreläsning om rasism och intolerans sitter kvar fram till efter lunchtid.

Men allt det här kommer i skymundan för vad jag verkligen reagerade på när jag läste artikeln.

"All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur. Många människor från afrikanska länder bor här i dag, men vi har alldeles för lite kunskap om dem, säger Kulturhusets nyvärvade chef som vill lyfta fram fler gestalter som människor från invandrartäta förorter som Rinkeby och Tensta kan ha som bra förebilder."

jag hoppas att Miri menar att vi ska tillföra mer litteratur så att den blir så mångfacetterad som möjligt. Jag håller med om att det finns alldeles för lite kunskap om de olika kulturer som nu samexisterar i vårt samhälle. Det är ett bra skäl till att öka på den kunskapen, fylla bokhyllor med ett bredare utbud och samtidigt rensa bort några deckare från hyllan. Att däremot rensa bort litteratur som inte stämmer överens med ett visst åsiktsspann, speciellt om de är författade i en annan tid vars kontext såg annorlunda ut från idag, då börjar jag bli orolig. Att bränna historia, bra som dålig, är att förneka och omöjligöra de bevis på att vi gått framåt. Att censurera diverse oliktänkande skildringar av samtiden, omöjliggör debatt och samtal. Istället kommer det leda till att offermentaliteten brer ut sig på forum som inte går att ta debatten på.

Nu var det tänkt att jag 1. skulle ta upp skildringen av olika etniska grupper och 2. ett exempel på hur lärare kan spä på rasism och intolerans, åtminstone hur de gjorde det på min tid. Men det hinner jag inte, för jag måste hämta ungen på dagis.

 

 

Dagboken: Att tvingas sätta gränser

Liv blir bara större och större för varje dag som går. Det hör ihop med att växa upp och är något jag bara måste acceptera. Men desto större hon blir, ju djärvare blir hon. Det räcker inte längre med att bre ut en filt på golvet, hälla ut en trave mjuka klossar och en speldosa och förvänta sig att hon ska hålla sig inom filtens osynliga ramar. Nu är det springa, klättra, riva ner och kasta iväg som gäller. Ett destruktivt beteende helt enkelt, något som kräver att jag måste sätta gränser.

Jag försöker vara en god och pedagogisk pappa. Vill hon gräva i skåpet så låter ibland henne göra det; i sällskap av mig förstås. Är det något hon absolut inte får röra, något ömtåligt eller något hon kan skada sig på, gör jag ogillande grimaser eller använder mig av en mer bestämd röst. Dock blir det väldigt många "nej nej nej Liv", lite för många ibland. Jag jobbar med att väga upp alla nej med många "bra, duktigt Liv" då hon lyckas med något nytt eller svårt, fast det är svårt att avgöra om det är något fantastiskt eller något farligt. Som när hon klättrar upp på vardagsrumsbordet. I början blev jag mest hysterisk, livrädd för att hon skulle trilla ner. Men nu när hon lärt sig klättra ner ser jag det inte som så farligt, så länge hon inte ställer sig upp. Jag tror man kan sluta vara nervös och en gedigen nej-sägare först den dag då hon lärt sig behärska sin nya förmåga. Sätta på spisen är också en bedrift, men innan hon förstår att spisen blir varm kommer jag nog upprört vråla ut ett nej.

Ibland kommer jag på mig själv med att säga "Sluta Liv, nu är du som ett barn." Det är nog en skada från jobbet, efter många år inom vården. Jag påminner mig själv om att Liv faktiskt är ett barn, och hennes beteende är helt normalt och på så vis accepterar jag det bättre. Men ibland är det tungt, jag vet inte hur jag ska göra. Som nu, en liten sjukling springer runt och snorar ner sig själv från topp till tå. Hon har svårt att somna för hon är alldeles igentäppt och en dos nässpray kommer greja det på nolltid. Nässpray är det värsta Liv vet, efter snorslugen och snytpappret. Allt som kommer nära näsan är förfärligt farligt. Jag kan göra på två sätt: Antingen skojar jag med henne tills hon litar på mig och då hon är lugn så smyger jag mig på med nässprayen och vips, så var tårarna där. Jag föredrar dock det andra, att bestämt hålla henne i min famn och trycka henne mot mig, må hon gråta men jag tror att det är bättre att inte lura henne. De flesta vet hur ett svek smärtar, och vad jag minns av min barndom(och jag minns mycket) så var det just svek och lögner - även de vitaste - som brände hårdast då de kom från mina föräldrar. Jag tror det är viktigt att vara rak och ärlig, även om man inte alltid är snäll. Jag minns när jag bad min pappa att inte gifta sig med sin nya fru, och han lovade mig kvällen innan bröllopet att han skulle säga nej i kyrkan. Självklart sa han inte nej och det skulle han inte gjort även då jag bad honom. Men han borde varit ärlig mot mig, pratat med mig, inte gjort sin bröllopsdag till den då olyckligaste dagen i mitt liv.

Ärlighet varar längst, eller hur var det nu?
Det är en annan historia...

Jag har alltid sagt att som förälder så ska jag vara så rak, förstående och förklarande som det bara går. Det är inget jag givit upp än, men så länge Liv bara är ett barn är mina logiska ursäkter till varför hon inte får leka med knivarna helt värdelösa. Allt hon ser är ett förbud, värt att testa att bryta. Att testa mig och göra tvärt emot är något av hennes grej just nu. Som när hon river ur böckerna ur bokhyllan. Först går det långsamt, en bok i taget och hon stannar upp och tittar lite på eller i den. När jag kommer fram och hytter med mitt "nej Liv" stannar hon upp för sekunden, ger mig en kort utmanande blick med tungan på sniskan, sen river hon kvickt ut så många böcker som hennes små händer kan förmå nå fram till innan jag lyckas få bort hennne därifrån. Hon blir nästan aldrig sur för det, istället springer hon iväg och letar nya förbud att bryta medan jag sorterar in böckerna i hyllan igen.

Nu sover hon, äntligen vill jag säga men så fort dörren gått igen så saknar jag henne. Det lilla krabaten, som gjort mitt liv så värt att leva, inte lämnat en dag fri från skratt, väckt den kravlösa kärleken på nytt.

dagboken: inskolning och spel.

Inskolningen fortsätter. Jag får vara mindre och mindre närvarande men Liv tycks inte bry sig nämnvärt. Det är nog för min egen del som jag finner separationen jobbig. För en stund sedan stod jag på en stol och tittade ut genom ett fönster(jag skriver på förskolan, men publicerar när jag kommer hem). Jag såg hur Liv trillade i sandlådan, ingen allvarlig smäll men den kom lite plötsligt. Ögonen tårades under mösskanten, det tysta skriket(ni vet, när munnen bara öppnats men ljudet satt sig i halsen)  innan rädslan gav ifrån sig den sköraste av snyftningar - men hon var inte min att trösta. Jag fick förlita mig på lärarna, som jag vet gör ett bra jobb. Men att inte få vara där för henne, det smärtar mitt lilla pappahjärta.

Hur som, nytt rekord på mitt mobilspel så lite har jag haft att göra. Varje gång jag lyckats bräcka ett rekord eller spelat igenom ett evighets spel, har jag(efter det att segerruset lagt sig) drabbats av sjuklig ånger. Spela spel är grymt inproduktivt, det gör en inget gott alls. En del hävdar att om man spelat wow ska man skriva det på sitt cv, men jag vettifan om jag vill skylta med bortkastad tid och liggsår. Inte spelar jag wow heller, så spela roll. Men tänk om jag skulle skriva:" 2000 timmars strategispel har gjort mig till en god problemlösare och erövrare, med känsla för att märka av när tillfället är rätt och se riskerna som möjligheter till avancemang."

Ja, varför inte.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Dagboken: Inskolning och kök

Just nu sitter jag i förskolans pysselrum. Det är jag och ett gång fyraåringar som ritar tjocka katter. Jag sitter en bit bort, försöker göra mig osynlig, vilket inte behövs då jag snarare osynliggörs intill tjocka katter. Liv befinner sig i ett annat rum, inskolning på g. Jag hör barn som gråter men ingen låter som Liv. Hon gråter inte ofta, mest blir hon förbannad och skriker. Jag hör ingen om skriker, det är ett bra tecken. Däremot hör jag världens vackraste skratt. Inte behöver hon pappa inte.

Hemma är det kaos och stök, köket ska vara nedmonterat till söndag men än så länge har jag bara fått ner ett par lösa hyllor och ett skåp. Skåpet tog jag med buller och brak, då jag slet loss det och sulade iväg det genom rummet kände jag mig på något konstigt vis väldigt lycklig. Vad det berodde på vet jag inte, kanske var det för att jag lyckades med en sådan fantastisk bedrift, eller så var det för att jag älskar handarbete. Fan, skulle jag fått skola om mig idag skulle jag blivit byggarbetare, hantverkare eller Eh... Rivare? Ett jobb jobb som kräver annorlunda tankeverksamhet, fri från medievärldens alla BesserWissers. Fast den typen finns nog i hantverkarbranschen också. Oh Alex du kan inte undvika människor, lär dig leva med dem.

Nu har det gått 40 minuter och än har Liv inte ropat på mig, jag tror att inskolningen kommer vara över innan nästa vecka är slut.

dagboken: första året som dödlig

Så gick det ett helt år, så olikt alla andra. Inget år har varit det samma, alla har haft sina ljusglimtar och orosmoln, men året som nu är till sin enda har ständigt vilat i ett blekt morgonljus, ett ljus jag sparat i ögonen hos det vackraste som brustit ut i skratt - dottern min.

Morgon, 5:e september 2011

Nej, jag är inte förvirrad. September har nyligen trillat in genom dörren och än är det en årstid kvar till nyår. Men för ett år sedan började en ny tideräkning. Det visade sig att trots all synd och ett hälsosamt leverne så fungerade mina spermier. Åtminstone fanns där en som var hel och felfri.

För ett år sedan bar jag ut en tom bilbarnstol och två väskor. Klockan var mellan fem och sex på morgonen och varken jag eller min käresta hade sovit på över 20 timmar. Då vi stod där och väntade på Neas mormor passade jag på att fotografera den yrvakna solen som motstridit kravlat sig över hustaken och upp på himlen. En sista morgon som den jag är, tänkte jag för mig själv och log ett vad som kom att bli det sista pojkaktiga leendet. Strax därefter rullade bilen in.

Vad som hände sen är historia och kanske den historia jag kan berätta bäst i detalj. Men jag spar er den tiden, det enda som ger nytta till vad jag vill skriva om är vad som hände minuterna efter det att Liv kraschat rakt in i våra. Hon skrek inte, det avvaktande lugnet fanns där redan då(vart det tagit vägen nu vet endast gudarna). Sköterskan tog henne i famnen och bad mig följa med, utan att förstå varför lydde jag order utan att ifrågasätta. I ett närliggande rum la de ner vår lilla bebis på ett bord och la en mask över hennes ansikte.
"andningsmotstånd," sa hon lugnade, tror jag. Under tiden ringde hon på doktorn. Doktorns expertis behövdes dock inte, efter ett par sekunder började Liv att göra ljud ifrån sig. Ett svagt men livskraftigt skrik och jag minns att jag då undrade:" hur kan man tycka ett barnskrik är jobbigt?" inte tänkte jag då att lungkapacitet växer med tiden.
"nu får du lyfta upp henne," sa sköterskan efter det att doktorn ändå gjort en rutinkontroll.
"jag?" lite chockad var jag nog, litade de verkligen på att jag inte skulle ha sönder henne?
Jag fick hjälp att vira in henne i en filt och hon fick en liten mössa. Sköterskan lyfte sedan upp det lilla knyttet och räckte över henne.
"nu får du gå in och lägga henne på mammans bröst." Den korta promenaden var min segermarsch, min återvändo till Rom efter tusen långa år i fält. Aldrig före, alltid efter, har jag känt att jag burit på något så skört, heligt och dyrbart. Jag vet att var fjärde sekund så föds det ett barn, men inget barn är det andra likt, inget barn var som mitt.

Det var natten som följde som förändrade hela mitt liv. Nea låg utslagen efter 36 timmar utan sömn och en genomförd förlossning. Jag led med henne, ingen kämpe var större än hon den dagen. Det hade gjort ont i mig under hela förlossningen, jag hade hjälplöst sätt på hur hon bet i hop av smärta och Jag önskade henne inget mer än ro. Så när natten kom var det jag som vakade över vår lilla. Jag med handen på larmklockan förstås. Hur många gånger jag ringde minns jag inte, det var allt från förändrad andning till plötsliga hickanfall - helt naturligt men det är även plötslig smärta i buken och det kan man dö av. Med det lilla livet på bröstet, slogs jag av både lugn och panik. Jag visste med mig att inget skit, nej ingen motgång skulle inte gå att skaka om nu när hon finns där hos mig. Paniken viskade däremot om den självklara sanningen: ditt Liv är inte längre bara ditt eget, du har fler än en rygg att beskydda.

Den natten insåg jag min dödlighet.

Nu, ett år senare, är jag mer dödlig än någonsin förut. Jag har dock lärt mig leva med det, och samtidigt förstått att dödlighet inte behöver ses som en begränsning. Så länge du undviker att räkna åren du bör ha kvar. Istället räknar jag dotterns, och idag fyllde hon ett år.

Från det här...

Till det här.

(obs. Glömde posta förrgår, hon fyller den femte)