"hon har alltid varit intresserad av musik"

Något jag alltid retat mig på är när personer eller föräldrar till personer som lyckats inom ett speciellt område intervjuas i medierna. för de säger alltid samma grej(här borde jag komma med konkreta exempel och sidhänvisningar men ni får ta mig på mitt ord, vilket inte är värt jätte mycket men ändå grundar sig i något):

"Hen har alltid varit intresserad av [området], enda sedan hen var liten har hen gjort dittan och dattan, första gången hen visade intresse var i 1 års åldern bla bla."

Må så vara att hen visat intresse, men det betyder INGENTING. Barn intresserar sig för det mesta, nästintill alla västländska medelklassbarn har någon gång varit fixerad vid bollar i tidig ålder men att det skulle ha ett samband med att barnet i vuxen ålder blir en fotbollsspelare i världsklass har jag jag föga till övers för. Att en musiker som barn tyckte om saker och ting som låter betyder bara att hen var som de flesta andra barn, ett barn som tycker om att pyssla blir inte per automatik en entreprenör alá Steve Jobs.

Om jag tittar på vad Liv intresserat sig för under sina två levnadsår har jag en hel drös färdigt intervjumaterial ifall Liv blir antingen det ena eller det andra. Fotbollsspelare? Jo men Liv älskar bollar. Dansare? Jo men Liv älskar dansa. Sångerska? Liv nynnar på låtar hela tiden. Kriminell? Liv snattade en godisbit en gång, upptäckte det först när jag lyft in henne i bilen. Musiker?

Jag har äntligen, efter ett år, tagit mig till musikaffären och inhandlat nya strängar till gitarren. Så i helgen strängade jag om, stämde så gott som, och spelade de få låtar jag kan för Liv - som blev hysterisk.

"Mumpel, mumpel pappa"

Först trodde jag det var en låt hon ville att jag skulle spela, alternativt att hon inte ville höra mig spela alls. Men tillslut förstod jag; hon ville ha munspelet. Väl mot hennes läppar jammade vi både ship song och Pippi Långstrump. Liv är en redig hejare på det där med Munspel, det kommer inte förvåna mig om hon blir nästa stora munspelare.

 

Liv Lirar Keyboard

Främlingsfientlighet - mer än bara rasism

Under förra veckan läste jag något i mitt twitterflöde som fick mig att reagera starkt. Det har under en tid pågått en debatt om tolkningsföreträde när det kommer till kampen mot rasism; vem får egentligen engagera sig i kampen och hur ska den bedrivas? På första frågan är svaret enkelt, vem som helst får engagera sig, men inte hur som helst.

En journalist ska ha uppmanat folk att följa Sd-politiker på twitter, jag har inte bläddrat ordentligt i flödet men vad jag förstått har det också rört sig om att läsa på deras åsiktsmegafon Avpixlat. Detta upprörde många, det pratades bland annat om att man i längden normaliserar deras åsikter vilket gynnar dem på den politiska arenan. Att bevaka är däremot inte det samma som att respektera utan att protestera, jag själv anser att det är viktigt att granska sina motståndare för att kunna bryta ner deras argument. Somliga åsikter står däremot i hårt ideoligiskt kontrast till varandra, exempel på det är hur en väljer att döma en handling. själv anser jag att när ett brott begåtts är det individen som stått för det, att det inte beror på hens etniska tillhörighet och därför är inte heller etnicitet relevant.

Vad som fick mig att regera var när en av debattörerna skrev något i stil med att det bara var vita män som tyckte att det var bra att följa motståndarna. Sarkastiskt skrev hen att de antagligen visste mer om rasism än hen(personen i fråga har invandrabakgrund). Han har rätt i sak; nej ingen av dessa och inte heller jag har en personlig erfarenhet av rasism och i synnerhet inte av den strukturella rasismen som förekommer i vårt samhälle. Men att tro att ett etniskt ”rent” Sverige är den enda agendan som drivs av partier som Sd, SvP och Nd, är att bära skygglappar för den större bilden. Att göra motstånd mot dessa partier handlar inte bara om att vara emot rasism, det handlar om att tolerera människors rätt att vara olika. För främlingsfientliga(jag samlar de alla under gemensam fana nu, under den flagg som förenar dem) är inte bara emot främmande människor, de vänder sig mot allt som avviker från deras egna föreställning om vad som är rätt.

Nej, jag har aldrig utsatts för rasism på det strukturella planet, men jag har varit utsatt för det intoleranta våldet, som jag väljer att kalla det. Jag fick slåss en hel del Under mina ungdomsår och blev vid två tillfällen rejält misshandlad av intoleranta grupperingar, båda två gångerna skedde det i min och Jimmie Åkerssons gemensamma hemort: Sölvesborg. Den första gången var jag tretton år gammal. Det var sommaren mellan sjätte och sjunde klass, men det började lite tidigare än så.

Året innan hade jag flyttat till grannkommunen där jag redan efter två veckor hamnade i mitt första bråk. Att vara emot något främmande gör en inte till en inbiten rasist, mina första antagonister var vanliga killar som skulle ge mig spö av två orsaker: jag vek av i klädsel och jag kom från Sölvesborg(det hade visst varit ett stort slagsmål mellan sölvesborgare och olofströmare samma vår). Det här låter kanske som en bagatell, men jag var den enda som hade kedja till min plånbok, detta gjorde mig till punkare och till kommunist. Ingen visste vad kommunism var men alla var övertygade om att det var någonting dåligt. Ibland tänker jag att om jag vara haft vett nog att hålla käft kunde jag undvikit ett år av slagsmål och rektorsexpeditoner, men jag ångrar det inte och jag återkommer till varför.

Så kom sommaren. Mina flesta vänner bodde fortfarande i Sölvesborg och jag var där nästan varje dag. Tillskillnad från Olofström så kände jag mig trygg i mina gamla kvarter, men i mitten av sommaren kom det ändras. Det var stadsfestivalen Killebom. Jag gjorde vad de flesta andra i min ålder gjorde, sprang runt på marknaden och köpte skräp, åkte karuseller och hängde lite överallt där vi kom in. Redan första dagen bevittnade jag hur en gammal kompis storebror hotades av en äldre kille, han såg att jag såg och frågade vad fan jag glodde på. Senare på kvällen hoppade han på mig, mitt bland alla människor. Alla såg på, mina vänner drog sig undan, och det kunde slutat illa om inte stans riktiga värstingar faktiskt gått emellan. De sa till mig att komma till dem, ifall något hände.

  –  De här jäkla rasisterna ska inte tro att de är något”. Rasister, hade jag blivit påhoppad av en rasist? Tyvärr såg jag aldrig mina räddare igen, och ett par timmar senare kom angriparen tillbaka med ett gäng på ca 10-15 personer. Inga av mina vänner vågade ingripa, och jag förstår dem och har aldrig klandrat dem. Alla var äldre, mellan 1-4 år. Vad som irriterade mig mest var att det skedde mitt bland alla öltält och karuseller, det fanns vuxna överallt, men ingen gick emellan. Jag trycktes ner på en bänk och fick motta slag från alla håll. Jag försökte i desperation få dem att förklara varför: 

 –  För att du är kommunist, för att du är punkare, för att du har långt hår, för att du är äcklig, du har en rasistisk tröja(det var en Metallica tröja), för att du kallat Micke för bög(va?), för att du flyttade till  Olofström, för att du är en blatteälskare. 

Argumenten gick, som ni ser, inte riktigt ihop. Tillslut skingrades dem och jag kunde ta mig hem. Jag borde kanske stannat hemma, blåslagen och blödande, men dagen därpå gick jag ut igen. Jag ville inte att de skulle få tysta mig. Jag fick stryk igen, men den gången hittade jag en polis och gjorde en anmälan. Killen som slog mig var också på plats. 

 – Ni kan inte göra något, jag är bara fjorton. 

Uppenbarligen kunde dem inte det, för jag hörde inget av polisen eller så försvann anmälan. Däremot fick jag vara ifred, sånär i alla fall.  De kom flera gånger fram och hotade mig, knuffade eller trakasserade mig med spottloskor och glåpord.

Jag fick senare veta att alla dessa var små bynassar, som vi kallade dem. De gillade inte folk som var annorlunda, i deras ögon kunde du gärna vara invandrare så länge du uppträdde på rätt sätt, något som kan kännas igen om du läser ett visst partiprogram. En vän till mig då, som varit med den där kvällen men också var bekant med de som misshandlat mig(samma hockeylag), sa till mig:

 – Måste du klä dig sådär? kan du inte bara vara som alla andra, så låter dem dig vara. 

Jag skulle alltså slupit vara utsatt, om jag bara sälar mig till ledet. Sölvesborg var inte längre lika tryggt som det en gång varit. Visserligen var det bättre än Olofström, och min högstadieperiod kanske inte skiljer sig så värst från många andra utsatta. Men det gick inte en dag då jag inte kände mig illa tillmods av att gå till skolan. Jag vill inte påstå att jag var mobbad, jag använder hellre ordet utsatt, och som alltid tänker jag att jag kunde undvikit det om jag bara valt att vara som dem. Sen kom sommaren 2001.

Sölvesborg var inte bara pest och pina, där låg också kulturföreningen Kartago. Kartago var min fristad, där var jag alltid välkommen och där fanns respekt och acceptans för olikheter – oavsett vad Jimmie Åkersson skriver i sin bok. Jimmie, det handlade om att föredra allas lika värde, inte om kommunism. Många har bilden av kartago som en plats där alla var lika Olika, men det är inte riktigt sant. Ja, många var vänster men långt ifrån alla, de flesta var ungdomar som inte visste eller brydde sig om politik. Alla lyssnade inte på punk, men de flesta älskade ska. På killebomfestivalen anordnade Kartago konserter i ett tält nere vid hamnen, och det var där jag hängde för dit kom nästan aldrig några bråkstakar. Där var vi också många, som stod upp för varandra. Men inte alltid.

Sista kvällen satt vi kvar långt efter det att banden slutat spela. Klockan började närma sig tre och kvar var jag, två killar till och tre tjejer. Min mormor bodde i stan och jag lovade sovplats till alla(utom en, som hade) eftersom de kom från annan ort och vi började gå hemåt. Flera år av bråk hade gjort mig vaksam, och jag märkte redan när vi passerade räkrestaurangen att någonting var fel. Det var knappt några människor kvar ute, vid entrén till stängda restaurangen stod två vakter och pratade med en kille med rakad skalle. Han kom fram till oss och frågade om vi hade gräs att sälja, ingen av oss sysslade med sånt så vi sa nej. Han verkade upprörd över detta, skrek något efter oss men vi brydde oss inte. När vi kom upp på vägen som ledde genom hamnen såg jag dem direkt. Framför oss, kanske 20-30 meter, stod ett gäng på ett tiotal skinnskallar. Jag vädrade problem och försökte få gruppen att gena upp mellan lägenheterna som låg till höger om oss, men alla hann inte. En av killarna som var med hade också reagerat, och flytt upp men bakåt på gatan. Den andre killen hade dragit sig tillbaka mot vakterna, som tyvärr inte var på vår sida i det här. Det var jag och tjejerna kvar på gatan, jag blev målet för allihop. Jag lyckades stå emot ett par slag, men de kom från alla håll och tillslut föll jag. På marken fick jag ta emot sparkar mot rygg, armar och bakhuvud, men jag lyckades skydda ansiktet. 

 – Kommunistjävel(som vanligt), hippie(den var ny), Redskin(internationellt) och bög. Orden haglade över mig tillsammans med sparkarna, en av killarna ville att jag skulle ställa mig upp men jag vägrade. Hans blick var den galnaste jag någonsin sett, jag var säker på att han ville döda mig. En annan hade tatuerat blood and honour på halsen, honom glömmer jag aldrig. En av tjejerna gick emellan, försökte få de andra att sluta. Hon blev nerputtad på marken och sparkad hon med, något de blev oense om ifall det var rätt eller ej. Medan de tjafsade inbördes kom en av dem fram till mig, det var en äldre man som varit med dem och han var känd i stan för att han hade så skitiga händer. 

 – Spring nu med dig, sa han. Och jag sprang, vi alla sprang. 

Vi lyckades gömma oss på ett bygge, där satt vi och lyssnade medan vi hörde hur de sprang fram och tillbaka och skrek efter oss. Vi kan ha suttit där en timme, tio minuter, det var svårt att avgöra. Jag kramade min vän som var med mig, hårt. En kram jag aldrig glömmer.

När jag fick veta vilka de var vågade jag inte göra en polisanmälan. De här var inga bynassar, det kända nynazister både från stan och från kommuner runt om. De visste inte vem jag var, och jag ville hålla det så. Jag fick senare veta att det var mig specifikt som de varit ute efter, jag var en av de där antirasisterna som höll till på Kartago. Jag var en sådan där punkare.

Dessa händelser har fört mig dit jag står idag, men så lätt det varit för mig, om jag bara bytt kläder och hållit käften. Jag slipper den strukturella rasismen för jag född med vita föräldrar i ett land som domineras av vita människor. Jag smälter redan in, ingen rynkar på näsan åt mitt namn och ingen blänger på mig när jag går in i en affär. Och jag hade kunnat slippa allt våld under ångdomsåren om jag bara sällat mig till ledet istället för att uttrycka något genom kläder, musik, attityd mm. En del av mig säger att allt som hände(ovan bara en liten del nämnd) var något som jag själv drog på mig.  Det är precis vad främlingsfientliga, nationalister, rasister, kalla-de-vad-du-vill, vill att jag ska känna. Men jag vägrar, och det därför vill jag göra motstånd, för jag vet hur intolerans fungerar. För det är inte bara invandrare som dessa grupperingar hyser agg emot, de vill inte att någon avviker från deras syn på norm. Lika lite som de vill ha hit nya främmande kulturer vill de att etniska svenskar ska ägna sig åt sådan som inte passar inom ramen för ”normalt svenskt beteende”. Det handlar inte bara om rasism, för mig handlar det om intolerans mot olikheter, om rätten att vara den du är och rättan att välja den du vill vara. Jag kommer alltid vara emot de som vill ta den rätten ifrån oss.

För vad skadar det mig om de får makt och inflytande? Jag kan ju bara smälta in, hålla käft. Men som jag tänkte, sommaren mellan sjätte och sjunde klass; varför ska jag göra det?   

Ett hem.

Imorgon är det onsdag och då kommer Liv hit. Jag saknar henne jättemycket, men jag blir så prestationsinriktad när hon är här. Jag vill att allt ska vara perfekt, att hon ska trivas. Jag minns själv hur jag motvilligt satte mig på tåget för att åka till min pappa, hur jag avskydde det där grönfärgade gästrummet som skulle föreställa mitt rum, men som inte innehöll en enda referens till mig själv. Jag minns hur jag såg fram emot att gå och lägga mig, släcka lamporna och ligga och stirra ut genom fönstret. Sova var det bästa jag visste när jag var där, därav kanske min förkärlek till att ligga i sängen.

Nea bor kvar i lägenheten, där Liv växt upp. Där har Liv ett eget rum, fullt med hennes prylar. Hos mig har hon en hörna, men jag har verkligen ansträngt mig för att hon ska känna att det är hennes del av lägenheten och inte en gästsäng. Det är rosa och lila och mängder med andra färger, färger jag aldrig skulle inrett med om det bara var jag som skulle bo här. I hyllan där jag förvarar mina böcker och enstaka dvd-filmen finns ett hyllplan som bara är hennes. Där står sagoböcker, pussel och ritblock ligger på hög. Hemma hos Nea har hon två stolar som hon släpar runt på, speciellt när hon vill nå någonstans då hennes längd inte räcker till. Därför köpte jag henne en liten stol som hon kan ha här. Jag köpte två fåtöljer, varav den ena är en sittpuff som jag noga poängterat är hennes och ingen annans. Jag vill inte att det här ska kännas som en tillfällig bostad där hon måste spendera 3-4 dagar i veckan. Jag vill inte att hon ska känna att hon sover borta, utan hemma - med pappa.

Så i morgon kommer hon. Jag hoppas på fint väder så vi kan mata änderna, leka sakletare och kanske finna ytterligare en ny lekplats. Oavsett väder ska vi i alla fall ut och åka spårvagn, vilket är bland det bästa hon vet just nu.

Produktiva byxor och budgetsnack

Pyjamasbyxor är förbaskat bekväma, men runt lunchtid börjar de skava tillsammans med parketten under nakna fötter. Jag borde verkligen göra mig i ordning, ta en dusch och klä mig. Pyjamasbyxor innebär per automatik inte att jag blir förslappad, efter första koppen kaffe och rapport har jag hunnit med att söka tre jobb, boka service, skrivit några sidor på boken och försökt göra den där registreringen på arbetsförmedlingens hemsida men jag saknade uppenbarligen behörighet. Har försökt skaffa boendeparkering men min adressändring har tydligen inte gått igenom, vilket också blev ett problem när jag skulle skaffa hemförsäkring. Så nu får ni rappa på med administrationen, mitt leverne är dyrt och osäkert.

Innan jag flyttade gjorde jag upp en budget, en rambudget som jag försöker hålla, samt en där jag skriver i faktiska kostnader efterhand. Sen Blekingeresan har jag dock inte vågat titta på den. Jag tror jag ligger plus totalt, men att jag övertrasserat matkontot. Det är så himla mycket basvaror som saknas i mitt skafferi, som socker och mjöl och bakpulver, kryddor, oljor, buljong, ströbröd mm. Saker som alltid finns hemma, men som för en vecka sedan visade frånvaro i mitt nya skafferi. Sen är det alla tillbehör, som slevar och kastruller och durkslag, sil och rivjärn, måttenheter, press, ungsformar mm. Saker som iofs inte ligger på matkontot men som ofta bakas in i kvittot. Jag tänkte faktiskt sätta mig nu, titta över budgeten och fasa eller fira.



Uppdate:

Jag har bestämt mig för att privatbudget är skit.

kortnovell: Snöänglar

Ibland ligger jag kvar i snön, långt efter det att vi rest oss och gått vidare. Jag ligger kvar och hör hur vi skiljs åt uppe vid vägen, hör  den subtila skillnaden mellan våra steg då vi går hem - var och en åt sitt håll. Mina dröjer kvar, jag släpar dem efter mig. Gång på gång vänder jag mig om för att se om du gör det samma. Men dina steg, de skyndar hem. Kanske anar du redan vilken sorts person jag är. Kanske vet du redan, att jag tre veckor senare ska knulla din kompis. 

Jag ligger kvar i snön, hör hur änglarna kraschar runt om. Perfekta siluetter i januarimörkret. Jag slår ut med armarna, benen, rör dem upp och ner, ut och in. Jag leker med tanken, ler mitt fåniga leende. Tänk om...

Jag rullat över på sidan, inte varit så rädd för att bli lite våt under nageln. Och du, vridit på nacken, sådär 45° och mött min blick; grönblåa är långt ifrån bruna. Min mun, halvöppen en halvminut, om jag sen sagt något i stil med: "jag älskar dig! jag vill ha dig långt in under huden, jag vill se om det går att vakna lycklig resten av livet". Kanske inte sådär rätt på, men någon åt det hållet. Eller varför inte tystnad? du var en svenskt skolad skådespelerska, du hade nog uppskattat ett luftigare manus. Tystnad, stadig på blicken och en prövande kyss. Först på kinden, försiktigt. sen ner, in under halsduken, förbi skuldran och sen kvickt upp igen, dit den hör hemma. Inget slår läppar mot läppar. eller, om jag skippat allt strunt och låtit oss få det överstökat. Första kyssen blir aldrig bra, allt jag ville ha gjort var att väcka din uppmärksamhet, få dig att förstå att du var den jag tänt stjärnorna för - ända sedan september.

Vi reser oss ur snön och går upp mot vägen för att säga adjö, och vi lämnar mig ensam kvar i min änglasiluett. Jag hör oss småprata, strunt förstås, sånt ingen vill höra än mindre ha sagt.

Så susade den sista taxibilen förbi och vägen stoppades åter om under ett ,vitt nystruket täcke.  
"hej då, då"
"hej då, sov gott."
"det ska jag"
Du vände dig om, Tynade snabbt bort. Jag dröjde först kvar men sen vände jag mig om, tog ett par prövande steg i motsatt riktning. Men jag kände ganska snart att det inte gick. Ibland visste jag med mig hur fel någonting var, och i sådana lägen fanns det få bra beslut att fatta. Jag snurrade på brusten klack.
"Snön faller..."
Vad sa jag? Vad ville jag ha sagt? Du stannade, inramad i kristalliserat vatten stod du stilla  och likt ett spjut klöv du snöfallet. Kanske visste du redan då vilken sorts person jag var. Kanske svalde du hårt, förbannade dig själv, bet och slet i svullen läpp. Kanske ångrade du dig på förhand men du ville ha chansen. Ditt innersta, ett hjärta i panik, skrek av lycka för att jag tillslut fått tummen ur mörkret och tagit till handling. Och tavlan jag nu sitter med i handen, skisserades om. Du vände dig.
"Ja, snön faller"
"Och jag, jag faller med, om och om igen. Då, förr, nu och snart faller jag igen."
Du log, i din improvisation.
"varför faller du?"
"För jag är så svag. Jag blev och jag förblir, från den dagen till dagen efter den här och alla dagar därefter."
Vi märkte det aldrig, men våra skor hade skött spelet väl och där stod vi nu, ett par avskurna centimeter ifrån varandra. Du och jag, på den väg som skulle tagit oss hem - var och en till sitt - fängslade på en nylagd trottoar.
"vad hände den där dagen, varför blev du så svag?"
Andetagen kortades av, jag hoppades innerligt att min andedräkt inte skrämde dig. För många öl, för många cigaretter, ytterligare en kväll i gemenskapens periferi.
" Den där dagen, förbanna eller prisa, jag såg någon mina ögon inte var beredda på att se, någon min själ var för klen att låta slippa förbi, någon som skrämt mitt hjärta, fram till ikväll."
"vem såg du?"
...

Jag reser mig upp ur gräset, det var länge sen snön smälte bort. Stan är ommöblerad, ingen av oss bor kvar. Nya tjugoåringar finns på plats, det är dags för mig att lämna plats åt andra kärlekspar. Snälla fru fortuna, må någon av dem göra rätt. Själv tar jag mina misstag och byter dem mot en uppskattning av nuet. Inget jag har hade funnits om vi gjort annorlunda den där kvällen, och vad jag har vill jag inte byta mot något - någon. Men det hindrar mig inte från att leka med tanken. 

Förresten, vad vet jag; du kunde lika gärna gett mig nobben om jag försökt något. 

"Minnen" och "Världens bästa dag"

Minnen

Jag satt nere vid strömmen och lät hösten fallera runt om mig. Jag tog mig tid att betrakta löven, hur de darrande klängde sig kvar på tunna kvistar. Skrämda inför det stundande fallet, eller ivrigt längtande. slit oss loss, låt oss falla fritt, virvla i vinden och få kanterna naggade mot asfalten. Låt oss dansa med våra gelikar, låt oss trampas sönder av snörda skor. Eller var de bara löv, avdankade blad som gjort sitt. 

Jag tillät mig vandra lite i minnet. Jag minns när jag kom till Norrköping. Det var en söndag och jag bodde på Gripen, mitt stan och precis som nu hade jag strömmen bara ett stenkast bort. Jag vill minnas att hösten kom tidigt det året, det var augusti och jag tog en promenad i min nya stad, gick vilse och satte mig tillslut ner på en vågformad bänk för att vila(bara hundra meter från Gripen, men det visste jag inte då). Jag tog tillfället att andas och reflektera, precis som idag, över vem jag är och var jag befinner mig. Jag kände en handfull människor, ungefär samma personer som jag känner idag, men då grämde det mig inte att jag var ensam. Om mindre än ett dygn skulle tre år på universitetet sätta fart, ensamheten var temporär. Idag vet jag inte vart vägen bär, vem jag kommer känna i morgon och hur de närmsta tre åren kommer utvecklas. Då hade jag bestämt mig för tre år utan för hårt bundna band, den övertygelsen höll i två veckor. Sen träffade jag Amanda, och resten är historia. 

Liv har varit hos mig i fyra dagar. Det har varit fyra underbara dagar, i en lägenhet som börjar ta form och mer känns som ett hem än ett hotellrum. Det luktar fortfarande främmande här, men det är en trygg doft. Den påminner mig om när jag som liten steg in genom dörren till min mormor, mina kusiner, min bästa vän Kristoffer. Det var trygga hem, fulla med kärlek. Jag hoppas Liv känner sig trygg när hon är här, älskad av mig som kanske inte lyckats bäst här i världen men gett sig fan på att hon aldrig ska känna sig övergiven. 

Hon har visat upp ett visst ogillande. Andra dagen hon kom hit stannade hon upp i trapphuset och insisterade på att vi gått in i fel trappuppgång. Hon var så övertygad att jag själv blev skeptisk. Igår när vi kom hem efter världens bästa dag tillsammans, började hon tjata igen och det var då jag såg mönstret. efter att jag övertygat henne om att det var här vi bodde("se Liv, borsten står i hörnet, och tavlan hänger på väggen") övergick hennes misstro till ren vägran. "Liv sitta lite, vänta en stund." Hon la sig på golvet, hon skrek inte men hon rörde sig inte heller. Jag försökte lura henne genom att gå runt hörnet, då skrek hon vänta men när jag tittade fram runt kröken satt hon fortfarande still i trappan. Hennes ben var som gelé när jag tog hennes hand och försökte få henne att följa med. Tillslut fick jag bära henne, under ett regn av slag och hot om evigt hat. Dock, när vi väl kom in i lägenheten, var allt som vanligt. Jag hoppas det är en övergångsperiod. Jag förstår henne, det är konstigt att hon bor på två ställen nu, och mamma bor på ett och pappa på ett annat. Idag när vi pussades hej då ville hon att Nea skulle pussa mig också. 

Världens bästa dag

Igår, lördag, hade vi som nämnt en helt underbar dag tillsammans. Vi gick hemifrån redan vid elva, jag hade lovat Liv att vi skulle hitta en helt ny lekplats. Först tog vi en lång promenad längs strömmens norra sida, vi stannade flera gånger och klättrade bland annat upp i utkikstornet. Där sprang vi runt runt flera varv, Liv hittade en massa löv som hon gav till mig. Vi fortsatte ner till strömsparken där vi hängde vid laxtrappan en stund, men vi såg ingen fisk. Liv är en väldigt tänkande liten varelse, efter förgäves sökande konstaterade hon att:"fiskarna är spöken." Lite läskigt faktiskt. Hon ville leka vid den kupolformade klätterställningen(ser ut som en nyckelpiga tror jag, med en rutschkana inuti) men det var så lerigt och vi hade varken regnbyxor eller stövlar med oss. Vi snurrade på stolarna, som står utmed stigen, sen pumpade vi vatten på lekplatsen och följde flödet hela vägen ner i brunnen. Liv ville göra lera, pappa sa nej. 

Vi gick upp till arbetets museum, där vi kollade utställningen jobbcirkus, som både var lättillgänglig, barnvänlig, snygg och intressant. Jag var inte direkt målgruppen, men om jag varit hade den nog hjälpt mig fundera kring mitt framtidsval. vi käkade en dyr lunch, Nea kom förbi och kramade Liv och lekte med henne en stund i caféets lekhörna. Därefter sa vi adjö innan vi åter möttes upp på stan. Efter att vi shoppat lite försvann Nea igen, och det var dags att utföra dagens utmaning - finna en ny lekplats. Så vi tog oss bort till Södertull, kapade en spårvagn och åkte till Hageby. Av misstag(!) tog vi vägen genom Mirum galleria, Liv hittade en ny kupolformad lekstuga mitt i gången där vi blev fast i 10 minuter. "Pappa det regnar, kom in". Jag satte mig på tvären, "jag är för stor". För vuxen. Vi köpte Lera på Lekia(efter förra gångens försök ger jag mig inte på att göra lera själv), lera som vi sen inte hann leka med. Liv hittade en docka som pratade och sjöng när man tryckte på magen. Läskigt nog lät hon som en fullvuxen kvinna, Liv försökte lura i mig att det var hennes födelsedag men den gubben gick jag inte på.   

Vi sicksackade genom hyreshusen, jag visste sedan tidigare att här - någonstans - ligger det en lekplats av makalösa kaliber. Liv såg den först, från sin låga position i vagnen vet jag inte hur, men det var väl de utstickande färgerna som trängde igenom buskaget som väckte hennes sjätte barnasinne. Hon gled ur vagnen och sprang den sista biten. Lekplatsen var enorm, något nergången men det var flera rutschkanor och en borg att klättra i. Jag tror vi lekte där en timme, en och en halv. Det fanns en lång rutschkana som gick genom en tunnel, den åkte hon nog 20 gånger. Varje gång var sista gången, en gång slängde hon sig på mage och åkte med huvudet före. vi gungade och två småtjejer(fast äldre än Liv) tog henne under sina vingar och jag fick sitta ner en stund och slappna av. Det var knappt som hon ville gå därifrån, och när vi tillslut kom iväg skulle hon gå själv - rakt över den stora ängen. Vi stannade till vid en stor sten, något absurt konstverk I guess, och vi två metalskulpturer i form av två skinneheads som satt och funderade. Det fanns också en blomma av metal, som Liv klättrade upp på. Mitt på ängen fanns en hednisk cirkel, dock ointressant då det jämte låg två brunnar med stenlock. Vi hoppade mellan locken en stund innan vi gick in under några ekar(träd, i alla fall). Där kastade vi Löv på varandra, sen la sig Liv ner på marken. Hon började samla ihop Löv i en hög: "Liv gör en kudde, pappa också" Vi hjälptes åt, två kuddformade högar. Sen la sig Liv ner: "Nu sover vi pappa." Och jag la mig också ner, för vuxen för att bry mig. Miljonprogrammen tornade upp sig runt om oss, men solljuset föll perfekt i den lilla dungen och satte de gula och röda löven i brand. 

På sista biten gick vi förbi ridskolan. Vi stannade en stund och tittade på hästarna som hade träning i paddocken. Liv konstaterade att farmor och Göran har hästar, sen försökte hon sig åter på lögnen att hon fyllde år. Jag sa att hon får önska sig en häst i julklapp, då svarade Liv:"Göran köpa mig en häst". vi får väl se hur det blir med det. Det var en bit kvar, jag frågade Liv om hon var trött och det var hon. "ska du sova en liten stund?" Hon la sig till rätta i vagnen, "nej, bara vila lite". Hon somnade inte, däremot sov hon som en ängel hela natten. 

Jag önskar jag haft en kamera, mobilen dog tidigt den dagen. Det blir ett minne jag får försöka hålla kvar, så länge jag kan. Därför skrev jag ner det såhär, detaljerat. Jag älskar min unge, jag saknar henne så himla mycket trots att det bara gått ett par timmar. Men ett par dagar till ska gå, tur att jag vet att hon har det bra hos sin mamma. 

Nya dagar

Nu har det gått ungefär en vecka sen jag flyttade ut. Jag har fått saker och ting på plats, idag drack jag morgonkaffe för första gången på sju dagar, en evighet mätt i kaffemått. Det saknas ett par saker, som ett draperi som skiljer Livs hörna från min. Ett köksbord så vi slipper sitta på golvet(Liv har iofs en liten stol) och en Tv för viktiga program såsom Bollibompa och aktuellt. Men jag funderar på att strunta i den, vi har playkanalerna och i morse la jag in en genväg till barnkanalen; för i eftermiddag kommer Liv hit.

Det blir första långköraren. Hon sov här förra veckan, men bara en natt och det fanns varken TV, musik eller fler lampor än en, så hon var väl något besviken. Plus att potatiskroketter inte gick hem. Hon fick umgås med sin pappa åtminstone, vilket inte heller kan varit speciellt kul.

Förra veckan - med flytt, arbetsintervju och en vilja att allt skulle bli perfekt - låg hjärtat på löpbandet och grät av stress. Även om det inte fanns mycket att göra när jag och Liv var ensamma på kvällen, fick jag ändå hjärtklappning i samband med att jag gjorde vällingen. Liv undrade försiktigt var hon skulle se barnprogrammet och  jag försökte fixa internet men hamnade i en telefonkö, plats 1 i 20 minuter. Jag rotade bland filmerna, hittade Katitzi  som jag studerade under min kandidatuppsats och hoppades att lite svenskt kulturarv kunde stilla en tvååring. Efter saga och trolljakt somnade hon i alla fall direkt och sov hela natten med fingrarna hårt slutna runt sin ficklampa. själv bäddade jag ner mig i köket, kollade en dvd(!) på datorn och varvade ner pulsen. På sätt och vis var det skönt att lämna över henne till Nea på lördagen. För även om jag vill ha henne nära mig jämt, så vill jag också att hon ska vilja vara hos mig.

Nu har jag inte sett min unge på 3 dagar, så det ska bli riktigt kul att hämta henne på dagis idag. Nu finns det fåtöljer, mattor, gardiner, internet(musik/TV), lampor, fler böcker än en och "smoothie" i kylskåpet(drickyoghurt, det enda Liv vill ha på morgonen). Jag ska slänga de sista kartongerna på tippen nu, plocka av hjärtat från bandet och låta det gå i sin egen takt.

förra veckan

igår kväll

På väg

Förälskad.

2002 var jag sjutton år. De flesta jag känner som varit sjutton instämmer när jag hävdar att som sjutton, då visste du allt om världen och världen; den cirkulerade runt dig. Du gick aldrig utanför dörren utan att dra känslan över huvudet om att alla där ute kan komma att titta på just dig. Om du fortfarande har den känslan när du närmar dig trettio så grattis, det måste kännas bra för dig. Men du kanske blir sårad när säger att världen och du bytt omloppsbana, och de flesta blickar glider av dig som vatten. 

(om du nu inte är en kändis på A, B eller C nivå, som lyckats förkroppsliga den där känslan och gjort den till en del av dig: som en arm eller ett felkammat hårstrå)

Härom natten blev jag smått road när jag i ett sms fick frågan om jag tror på att bli förälskad. Det är en fråga som kanske passat sig bättre för elva år sedan, då hade jag haft det där svaret som majoriteten vill höra. Ett svar som, oavsett innehåll, är en gnutta gjutet i naivitet och kommer direkt från hjärtat. Idag kan jag inte låta bli att lyfta det till en akademisk nivå. Jag måste problematisera frågan, ställa ett dussin motfrågor i stil med menar du rent objektivt eller är frågan retoriskt ställd och vad var det då jag skulle bli varse om? 

För objektivt sett, hur jag subjektivt valt att se på världen med fakta via forskning(och inom de fält jag anser vara legitima), så finns där ingen tvivel om att man kan bli förälskad. Men den känsla vi kallar förälskelse är biologiskt styrd och består av en en rad kemiska processer. Anledningen till att hjärtat bultar i panik, kroppen känner sig full av engeri men magen inte kräver ett skvatt föda beror på att opiatsystemet sätts igång och fenyletyalmin(kemiskt amfetamin) kraftigt ökar. Vidare ökar dopaminhalten och adrenalin och kortison frigörs, samt att - och kom inte och påstå något annat - könshormonerna blir mer aktiva. A.K.A you wish to fuck, även om du försöker förtränga den tanken på grund av kristen inavlad moral. Varför man dras till en/flera specifika personer är forskningen som jag förstått det lite oense om, men diverse experiment antyder på att det har med doften att göra. Samt utseendet, förstås(faktiskt). 

Kärlek då? Att älska någon när förälskelsen lagt sig? Ja, det kan du läsa mer om här. 

Men...

 om då frågan var retoriskt ställd, det vill säga en fråga du egentligen inte sökte svaret på. Du önskade kanske inleda en diskussion om någonting annat. Frågan om jag tror på att bli förälskad är väl ganska självklar, jag har ju lika lätt att bli förälskad som jag har för att hata, och lite sådär narcissistiskt påstår jag att ingen blir förälskad lika ofta som jag blir- men sen har jag också ett förbaskat känsligt luktsinne.

Ungefär här börjar jag fundera på om retorisk fråga verkligen var betydelsen jag letade efter.

Du kanske är förälskad, eller mentalt förblindad som vissa kallar det. Du har aldrig varit mycket för ord, jag ger dig det, men du ville kanske trots det uttrycka något. Något jag borde förstått, utan akademisk kunskap. Du kanske ville att jag skulle svara som en efterbliven sjuttonåring: 

"Jag håller på att förlora förståndet på grund av en annan människas blotta närvaro, och är det inte kärlek så må gudar och läkarkåren hjälpa mig, för då är jag troligtvis sjuk"

  Dagboken 2002-02-11

  

Finns där inte en risk då, att vetskapen och vidare tron på att de kemiska processerna tillsammans med sociokulturella förklaringar om vad kärlek är, gör att varje förälskelse går en cynisk död till mötes? Ja, borde vara det uppenbara svaret. Men saken är den att det spelar ingen roll hur mycket kunskap jag har, går jag i fällan gång på gång ändå. Det har vi historien som vittne till. Borde människan inte vara för intelligent för krig, religion, marknadsekonomi och miljöförstöring? För intelligent för att låta sig drabbas av den ganska förödande(men ack så underbara) känslan av förälskelse? Det är just där vi stagnerat, teknologi och vetenskap har passerat oss för människan håller sig själv tillbaka då vi fortfarande tar beslut baserade på känslor. Mångt och mycket vore till det bättre om vi var mer en mer rationell varelse. Vissa saker vore dock mycket tråkigare. För vad finns det att kämpa för, om inte känslan av att ha det bättre, Oavsett din subjektiva uppfattning av vad det är? 

Så om jag tror på att man kan bli förälskad? Ja, det tror jag. Jag kan förklara det ur ett vetenskapligt perspektiv men jag kan inte undvika det.    

höstfåglar.

Om jag ska fråga mig själv hur jag mår? Jag har känt mig lite krasslig på senaste tiden, alla i familjen har varit sjuk i perioder. Det började med mig, sen blev Liv febrig och därefter följde Nea på med samma symptom. Sen blev Liv snuvig och jag fick en tjock klump i halsen som troligen vandrat sig upp från magen där den legat och växt de senaste månaderna. Jag harklar mig och dricker varmt vatten, sötat med eukalyptushonung. Honung har alltid hjälp mig, i tonåren var halsen ett återkommande problem. Jag levde sida vid sida med vattenkokare och honungsburk, med en skarfs knuten runt halsen. Problem med halsen? fråga mig om de bästa husmorstipsen.

Klumpen. snart har jag harklat och spottat ut den, fyllt handfatet med tjockflytande gul sörja som kommer ta veckor att spola ner. Men jag gör det inte till mitt problem, för om allt går som det ska så böjer jag mig ner om tio dar och lyfter den första flyttkartongen. Jag hoppas på att klumpen ska vara helt borta tills dess, jag vill inte leva ensam med något ofräscht dinglandes i svalget.

Det har varit planerat i månader. Vi kom överens på midsommarafton, efter en mysig dag i parken med dans runt fallosen, picknick på gräset och en vända på lekplatsen. vi låg i sängen hemma, gömda bakom varsin mobilskärm - jag läste väl någon ledare och Nea bläddrade bland bloggar - då hon plötsligt(men inte oväntat) kläckte vad vi båda tänkt på i kanske två år. Det blev inget bråk, det kändes liksom okey, för vi var båda överens om att det troligtvis var för allas bästa. Vi sa att det inte var någon stress, jag skulle flytta till hösten så fort jag hittat ett eget place, hon skulle bo kvar och vårdnaden för Liv skulle bli gemensam. Inget av det har förändrats, men något föddes i min mage. En liten, mikroskopisk klump.

När sommaren led mot sitt slut började klumpen att växa. Att separera från Nea var inget problem, vi har levt som vänner i mer än två år och då menar jag två vänner som emellanåt går varandra på nerverna. Klumpen fick sin näring för de skuldkänslor jag känner gentemot Liv. Världens vackraste, underbaraste lilla väsen som inte förstår vad det är som kommer hända, hur hennes Liv kommer förändras om nu bara ett par dagar.

Förlåt, klumpen växer sig större när jag tänker på den. Den ligger och trycker mot tårkanalen, följande rader kanske inte blir så bra.

Nea säger alltid att: "hon kommer inte minnas det här när hon blir stor" men hon är inte stor, och det dröjer tills hon blir det. Nu kommer hon minnas de närmaste veckorna, att prata korttidsminne är att förneka den utveckling vi sett den här sommaren. Hur hon alltid pratar om mamma så fort hon ser ett flygplan(Nea flög till London i somras) och hur hon bara genom att se texten, vet att det är min syster som ringer(och att hon bor med Nicklas, för det är Nicklas hon vill prata med när det ringer). Så jo, jag har skuldkänslor för hur vi kommer riva upp hennes värld och göra det mer komplicerad och oförstådd än vad den redan är.

Men skuldkänslor är inget bra skäl till att hålla kvar. Vi kan inte leva med varandra bara för Livs skull, det skulle inte vara rättvist mot Liv heller. I längden är det för det bästa, och hon kommer vänja sig. Det gjorde jag, mina systrar, mina kusiner(ja, nästan samtliga är faktiskt skilsmässobarn). Jag ska bara se till att jag inte blir den där pappan som det tog emot att åka till, som alltid prioriterade i ordningen: Jobb, kvinnor, bilar och barn.

Det är väl av den anledningen jag inte berättat något för min pappa än. Jag kommer göra det först när han ringer och säger att han har vägarna förbi och vill stanna till och se hur det är med hans barnbarn. Jag förmår mig inte berätta för honom, han skulle inte förstå och vidare tror jag han skulle försöka påverka mina beslut. Flytta till Stockholm, kräv vårdnaden, börja jobba med mig. Allt det där som han gjorde, då han och mamma gick skilda vägar. Men jag vill inte att Liv ska bli ett pendelbarn, som varannan vecka spenderar fyra timmar på tåg och måste avstå från fritidsaktiviteter på grund av att hon bara kan vara med varannan helg. Som från det att hon fyller åtta inte vill åka mer, inte för att hon inte älskar sin pappa utan för att det aldrig är vardag, det aldrig är köttbullar utan alltid någon gratäng och att det alltid är nötter i chokladen för pappa aldrig lär sig att hon är allergisk mot nötter, för han är aldrig där.

Jag tänker vara där för Liv. När hon kom hem, späd som en pinne och fläckfri i hyn. Rädd för sina egna gäspningar, med små händer som inte visste mer än att greppa - greppa tag i allt. Jag brukade sitta hos henne på natten när Nea somnat. Jag knölade in min finger mellan hennes greppande små, och lovade dyrt och på gränsen till heligt att jag alltid ska vara där för henne. Jag kan inte skydda henne mot allt som gör ont, men jag finns där för tröst. Och om något skrämmer henne, som den minsta elaka lilla gäspningen, ska det alltid finnas en hand där för henne att greppa.

Även där finns det skuldkänslor. Inte så att jag inte litar på Nea, hon är en bra mamma och kommer skydda Liv med sina strama biceps lika bra som mig. Men jag kommer inte finnas där, jämt. Jag vet att en dag kommer hon flytta till ett eget hem, och i Tonåren kommer hon söka sig till vänner framför en asjobbig farsa, men jag tänker nu. Fyra-tre-tre-fyra, det är så det är tänkt att vi ska lägga upp umgänget. Att jag inte varje natt får vara där för henne när hon somnar, om hon somnar(hon gillar busa, springa runt runt runt i rummet och skrika "jag vill inte sova, jag vill inte sova"). Det är väl en vanesak, men det kommer vara jobbigt i början.

Så, vi bråkade idag. CensurCensur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur . så jag åkte och köpte mig extra tåliga flyttkartonger, för riktigt tunga saker, som klumpar.

Det är höst nu. En bättre tid att börja något nytt finns nog inte.