Dagboken: sjukling

Usch och fy för sjuka barn.

I fredags började Liv bli lite snorig. Hon brukar alltid vara lite snorig, men i fredags insåg jag att det snor jag brukar få plocka bort på morgonen inte längre kan klassificeras som snor. När kvällen och Nea kom hem hade Liv blivit ännu sämre, hon pylade för minsta lilla och var tilltäppt utav bara den i näsan. Vi tog tempen, 37.8(vanligtvis ligger hon på 37.1), inte så rysligt högt. Vi försökte också spruta koksalt i näsan på henne, men den gubben gick inte. Sedan första gången vi försökte rengöra hennes näsborrar har Liv utvecklat en försvarsstrategi som går ut på att skaka huvudet, vifta med armarna framför ansiktet och skrika sig röd av förtvivlan. Det hjälper heller inte att försöka förklara för henne att Pappa och mamma gör detta för hennes eget bästa. Det beror i och för sig på att Liv inte förstår vad vi säger(alltid, somliga saker grejar hennes förstånd nu). så det mesta av koksaltet rann ut över kinderna.

Sova var inte heller på tal. Hon var trött som en svala på dagen, men hon envisades med att hålla sig vaken. Hon försökte leka men det gick inget vidare, hon gjorde illa sig på kudden och pyjamasen och pappas mage etc. och pylade för allt. Jag och Nea bytte av varandra då och då, vilket bara är en av alla positiva effekter av att vara två aktiva föräldrar. Eller ja, tills det att Nea somnade på soffan. Liv somnade också en stund, sittandes och lutad över två kuddar. Emellanåt vaknade hon till, grät lite och bytte position innan hon somnade igen. runt midnatt ville hon dock inte somna om. Stackaren.

Därefter fick Nea ta över. Hon lyckades tillslut få Liv att somna men det var inte lätt.

Resten av helgen har varit väldigt påfrestande och den utmanade både vårt föräldraskap och vår relation till varandra. Men vi tog oss igenom den, dock med lite förlorad sömn. Jag ska inte överdriva, det är oftast väldigt lätt att vara förälder, men det kommer tuffa tider(Gessle ditt as) som kräver att man är både tålmodig och stabil. Och är man inte det, är det extra bra om man är två som kan stötta varandra... Även om man ibland bara vill riva ut ögonen på varandra.

Liv var fortsatt sjuk men somnade bättre både på lördagen och söndagen. Däremot åt hon dåligt, men det verkar ha gått över idag då hon slukade hela sin lunch i ett naffs. Ytterligare något jag uppmärksammat är att Liv minsann äter bättre om jag äter samtidigt. I början hände det ibland att jag väntade med att äta tills Liv var klar, men det var som om hon ifrågasatte hela situationen. "Varför ska jag äta om inte du ska äta?" En relevant fråga som jag visserligen hade ett bra svar på, men som istället fick mig att omstrukturera lunchen så att vi kunde äta tillsammans. Det har gått bra hittills, dock händer det ibland att hon sneglar lite väl mycket på min mat, och telepatiskt ställer hon mig nu en ny fråga:"Varför äter inte du mosad potatis och rotfrukt med infryst köttfärs?" Mitt enda bra svar på den frågan är förstås att jag inte är en bebis, även om jag valde att gå på alternativ 2: "Pappa är vuxen, han äter vad han vill"

Igår köpte Nea en snorsug, vilket är en jätteeffektiv pryl som suger ut snoret ur näsan på det lilla Livet vilket i sin tur gör att andningen fungerar bättre och således också sömnen. Tyvärr är Liv lika misstänksam mot snorsugen som mot koksaltet, och använder sig av samma försvarsstrategi. Jag har funderat på att köpa hem ett skruvstäd, men det känns inte riktigt etiskt att göra så. Sen vet jag inte riktigt var vi skulle placera det, lägenheten är ganska färdigmöblerad. Min andra idé är att försöka när hon sover, men då ser jag inte poängen med att använda den. Jag får helt enkelt fortsätta som jag gjort hittills, jaga henne med sugen tills hon ger upp. Det är inte lätt att gå emot hennes vilja när de där baby-tårarna trillar ner för kinderna, men 8 års arbete i vården har gjort att jag har lättare för att bortse från presens och istället fokusera på The greater good.

Kritikern: Idioter

Emellanåt kan man läsa om liknande fall som det här. T.ex. det här, här, här och det här(reserverar mig för att någon av länkarna kan röra sig om samma fall). Det rör sig sällan om en man som utgivit sig för att vara kvinna och lurar män(första länken), som i senaste mediasensationen. Kvinnor kan också blir lurade, som i dessa fall. Och jag blir alltid lika förvånad. Hur dum får man lov att vara, är kärleken så förbaskat KORKAD eller är det kåthet som läcker ut och fördunklar förståndet? I somliga fall är det nog så. Jag ställer mig dock fler frågor.

1. I somliga fall rör det sig om enorma engångsbelopp som betalats Cash(!) - I något fall rörde det sig om över 100 tusen spännVilken Svensson har ens dessa summor att låna ut, och funderar dessa idioter ens över orimigheten i att låna ut cash till en främling? och VEM betalar kontant idag? 
2. När det gäller männen som lånat ut pengar till mannen som utgav sig för att vara kvinna(uppgifterna går isär, somliga skriver att det bara var en förklädnad medan andra menar på att hen var transvestit - jag är av ingen åsikt) så lånade en av dem ut 240 000 kronor till en BMW, en bil han "aldrig såg röken av". En annan kommentar som också kommer fram efteråt är att "tack och lov gjorde vi aldrig något". ... ... 
3. ...
4. DU LÅNAR UT 240 000 kronor till en person du aldrig fick göra något med? Är du svensken som nationalisten hyllar, den som bara vill väl(jag glömmer aldrig när de skrev om de stackars äldre, men det är en annan historia), och sen hamnar i fattigdom för att pga utländska sol-och-vårar seder? Nej, du är och förblir en idiot, jag blir nästan förbannad när jag läser sådant här. Inte för att det finns folk som lurar någon på pengar, men för att det finns idioter som utan att tänka efter lånar ut hutlösa summor till personer de inte ens känner. Ser man till de fall där kvinnor blivit lurade verkar det mer handlat om just kärlek, därför borde manliga sol-och-vårare ha mer cred då lögnen uppenbarligen är mer krävande. Däremot, om man ser till de fall där det är män som blivit lurade rör det sig uteslutande(oavsett vad brottsoffret hävdar - jag vet för jag tänker som dem(männen alltså(för jag är en man)) om STRÄVAN EFTER könsorgan. 
5. Kärlek, ojoj, jag ska berätta om kärlek, det är jobbigt, jävligt, tungt och smärtsamt, förbaskat vackert men man lånar inte ut hutlösa summor pengar för att få till kärlek. Pengar, för upplysa er, är ett betalningsmedel. Betala gör man inte för kärlek, inte ens av kärlek, betala gör man för att få till det. 
6. inte kärlek
7. sex. 
8. varför skriver jag i numrerad punktform?
   
   Nu ska jag se en film om världens största älskare, som också är något helt annat. Mitt resonemang sträckte sig inte längre än såhär. Jag ville mest bara uttrycka min åsikt om idiotin, jag ska i morgon skriva ett nytt inlägg som handlar om hur jag kan vara en generös människa men ändå inte en idiot. 
9. 
   
10. 
    
11. 
    
12. 
    
13. kram 

Dagboken: rätt och fel

Som förälder är det mycket som förändrats. Det är inte vara vardagen som man kände den, som  helt plötsligt vänts upp och ner. Det är också små moraliska dilemman som man dagligen stöter på. Vad är egentligen rätt och fel när det kommer till barnuppfostran? får man göra si, ska man göra så? Sådant som med vanliga människor(fullvuxna, färdigutvecklade) är okey är plötsligt strängt förbjudet. Likaväl finns det sätt man bemöter en bebis på som man aldrig skulle få för sig att göra mot en vuxen person. Ett snorigt barn torkar man under näsan, ett sött barn klappar man på huvudet, ett drogpåverkat barn lämnar man bort( till skillnad från vuxna som får torka sig själv, nöja sig med en föraktfull blick och sova i strömmen).

Hur som helst, utan att jag hänger och tar åt mig allt för mycket från familjeliv,  tycker jag att jag har en ganska bra koll på hur man handskas med ett barn. Nedan exempel visar på min ansvarsfullhet, och att jag är införstådd med att betydelsen av rätt och fel(ok, inte ok) inte stämmer med hur det är i vanliga fall.

bildförtydligande: Barn ska INTE äta klubbor. Bilden är ett montage.

AlLiv-tv: Solen i ögonen

dagboken: återvinning

Som hemmafar har Nea ner eller mindre överlämnat allt arbete här hemma till mig, även om hon då och då skurar golvet och låtsas bidra ;-)

hon är också duktig på att lämna saker framme, typ tre skokartonger som hon fick igår( med skor i, förstås). min första tanke var att lämna dem framme så hon själv kunde plocka undan dem. min andra tanke var att slänga. min tredje tanke var att om jag slänger kanske hon blir sur, så jag återgick till min första tanke och lät de vara.

senare insåg jag att jag kunde dra nytta av dem, ett lock kunde exempelvis användas såhär. bra nu när Liv börjat krypa.

Vad tror ni gömmer er bakom lock nr.1

Dagbok, kritikern: Öppnaförskolans bitch

igår besökte jag och Liv üppneförskulen(internt skämt mellan far och dotter). Det brukar bli en trevlig upplevelse och delvis var det också så denna gång. Vi kom dit strax efter klockan 13 och möttes av två andra pappor som var där med sina kids. Pappadag, var det någon som kommenterade, och nog hade det varit skönt om det var så. För som pappa får man ibland utstå en och annan spydig och nedvärderande kommentar, speciellt från äldre, religiösa första gångs morsor.

Efter sångstunden(Livs favorit) var det som vanligt dags för fika. Med anledning till att jag av misstag bränt lunchen och tvingades börja om på nytt(det var ett enkelt misstag, vattnet kokade bort medan jag fixade med tvätten och kastrullen gick från skinande stål till svartaste...svart). Liv fick klara sig på gröt till lunch och jag tvättade ur en burk taccosås och fyllde den med mixad potatis, palsternacka, köttfärs, morot och broccoli. Med andra ord, en supermåltid. Jag har aldrig varit mycket för storkok och gör därför maten till Liv från scratch varje dag, undantag köttfärs som jag tillagat i förväg och fryst in. Alltså, jag är ingen burkmats människa. Liv har ätit köpt burkmat en gång, och då var hon bortlämnad till sin generationskompis Matilda som satt barnvakt. Hur som helst...

Jag plockade fram stol och varderande kudde, men ville inte sätta Liv i den utan uppsikt eftersom spänne saknas och Liv på senare tid visat sig vara en jäkel på att klättra. hon har ännu inte tagit sig upp ur barnstolen men det är nog bara en tidsfråga innan hon gör det. Så jag plockade upp min burk ur väskan, fångade upp Liv på armen och gick ut i köket. I köket på öppna förskolan kan man förutom att laga mat till barnen, också plocka egen fika som man får betala en mindre slant för. Detta brukar jag göra, efter det att Liv ätit. så jag letade mig runt efter microvågsugnen men innan jag ens stått i köket i 2 sekunder vänder sig en kvinna mot mig och börjar prata. Jag är först osäker på om hon pratar med mig, då hon inte ser mig i ögonen, men då jag inte finner någon annan möjlig mottagare säger jag "ursäkta?"
"Du kanske bör sätta ner barnet, låta henne leka medan du tar fika. Det skulle inte vara så bra om du råkade spilla kaffe på henne."
Ja var nära att spricka, vad jag ville säga var: "du kanske inte bör vara mamma, du är ju full av förutfattade meningar och det skulle kanske inte vara så bra om du överförde dem på ditt barn." Vilket hade varit klockrent och spydigt, men för att undvika spydighet nöjde jag mig med att kommentera att jag inte tänkt ta fika medan jag har mitt barn på armen, utan jag letade efter micron så att jag kunde värma hennes mat.

Det irriterar mig att det finns en del människor som tror att de vet så jäkla mycket bättre, och tycker att det är deras plikt att gå omkring och rätta andra människor. Detta är oftast religiösa - I-found-Jesus -, äldre förstagångs mammor. Nu låter det kanske som att jag generaliserar och det är precis vad jag gör. Jag tror hon tog ytterligare illa vid sig när jag till en annan mamma sa att jag inte är van vid burkmat, vi gör nämligen all mat på spisen hemma. Det passade inte riktigt in i hennes världsbild att så kunde det vara, en man som lagar mat och  - hör och häpna - till sitt barn.

När vi sen satt och åt hörde jag hur hon pratade religion vid bordet intill, jag lyssnade inte så noga men jag bestämde mig att följa mina egna förutfattade meningar och tillskriva henne ovan titel. därefter var det dags för mig och Liv att traska hemåt. Jag hämtade Livs ytterkläder och började klä på henne på golvet inne i lekrummet. Jag kunde då inte - även om jag borde - låta bli att lyssna på vad kvinnan pratade om. Hon förklarade för sina bordskamrater att de flesta ensamkommande flyktingbarnen i Sverige är en bra bit över 18, en del är till och med äldre än henne(jo visst). Jag undrade för mig själv vad hon hade för insikt i verksamheten kring ensamkommande flyktingbarn men insåg ganska snabbt att hon troligtvis hämtat sina åsikter från ett visst gäng bloggar som berättar "sanningen" som media och "sjuklövern" döljer. Att hon själv inte ställer sig kritisk till den informationen kan jag förstå, precis som vetenskapen motsäger den sig hennes världsbild. Jag var så sugen på att ta debatten, men kände att ett rum fullt av barn inte var rätt plats. Speciellt eftersom Liv började bli gnällig och behövde sova. Men för att inte lämna er och bara peka på att jag har rätt, bjuder jag på en del argument och tankeställare som ni kan fundera över.

1. Ja, det är troligtvis så att flera av de ensamkommande flyktingbarnen är över 18, men det säger inte att majoriteten är det. På samma vis kan man hävda att majoriteten som delar Breviks åsikter är potentiella massmördare, men det är också korkat.
2. Om man tittar på de bilder av ensamkommande flyktingbarn som t.ex. avpixlat publicerar, kan jag mycket väl finna att den del är under 18 även om det kanske inte upplevs som så. Att de har skägg är väl inget direkt bevis, jag själv började raka mig kontinuerligt när jag var 15, fick mina första skäggstrån som tolvåring. Att de ser mer slitna ut kan kanske bero på att de inte haft en lika skyddad vardag som gemene svensk. Här behöver ingen arbeta eller slita hårt som barn, grova händer får man av kroppsarbete och inte direkt av ålder. Ett hårdare Liv sliter snabbare, vad var medelåldern i Sverige när vi var ett brukssamhälle?
3. Ni bör också fundera på varför dessa personer ljuger om sin ålder. Jag tror inte att de har en dold agenda, komma in i Sverige och få en bit av välfärdskakan. Det handlar troligtvis om andra saker, t.ex. kan det vara så att de är rädda för att bli utvisade. Med tanke på hur långt de flytt - troligtvis har de inte tagit flyget - har de nog goda skäl till varför de inte vill tillbaka. Det kan handla om att de saknar utbildning och tänker att som ungdomar kanske vi kan få en plats i en skola. Deras uppväxt kan ha varit väldigt rörig, de kanske inte fått chansen att fira några födelsedagar i god svensk anda, och har därför föga koll på hur gamla de är.

Nu vaknar liv, men tills nästa gång kan ni tänka längre, tänka större.

Kritikern: nagla-al-imam

Jag lovade en fortsättning på mitt inlägg om videon som avpixlat publicerade där advokaten(och woman-rights aktivisten) Nagla-al-imam uppmanade muslimska män att våldta israeliska kvinnor. Efter lite egen efterforskning kom jag fram till följande. 

Videon som avpixlat hänvisade till ska vara från 2008. Jag bad en vän som kan arabiska att översätta texten och vad Nagla-al-imam säger är ungefär vad undertexten också hävdar, men bör ses i sin rätta kontext, och det bör också poängteras att även i undertexten framgår det att Nagla-al-imam inte förespråkat våldtäkt utan sexuella trakasserier. Dock säger hon något i stil med att Israeliska kvinnor får skylla sig själva om de blir våldtagna.

 

Jag framhåller att jag inte håller med Nagla-al-imam i vad hon säger, våldtäkt är mer än psykologisk krigsföring; det är ett övergrepp som aldrig kan försvaras. Sexuella trakasserier kanske ses som oskyldigt i vissa skadade ögon, men mer intolerans mellan grupperna leder inte till ett slut i konflikten mellan Israel och Palestina. Däremot bör Nagla-al-imams uttalande ses i relation till konflikten Israel-Palestina, och inte något som generellt ska gälla över hela världen. Nagla-al-imams uttalande må vara idiotiskt och men vad hon säger bör bemötas som det är och inte vad vissa vill att det ska vara.  

Vidare - vem är Nagla-al-imam? Hon ska vara advokat/jurist, liberal och shariaexpert. I min efterforskning har jag funnit hennes namn i två(och enbart två) olika sammanhang. Det första är det som står ovanför, diverse anti-muslimska hemsidor har publicerat videon och använt den som ett bevis för muslimernas syn på "otrogna" är fruktansvärd. Googla hennes namn och du finner att hälften av alla klick de på de tio första resultatsidorna handlar om just detta. Den andra hälften av träffar är däremot, är mer förbryllad.

2009 konverterar Nagla-al-imam till kristendomen, något som blir förödande för hennes tillvaro. Hon upplever hur hon plötsligt blir förtryckt, då hennes konvertering inte accepteras av det egyptiska samhället. Uppgifterna går lite isär, men som jag uppfattat det - och jag kan ha fel - så misshandlas hon av säkerhetstjänsten men vägrar ändå att lämna Egypten. En video publiceras på nätet där hon tillsammans med sina barn sjunger en sång om att kristus är stor(den har tagits bort). 2010 ska hon och hennes två barn däremot försvunnit, enligt vissa källor när hon försökte lämna landet. Där slutar alla spår. 

Nagla-al-imam har nu blivit en martyr, vissa hävdar att hon är den första offentliga kvinnan som lämnat islam för kristendomen och i - och hör och häpna, vilket jag gjorde - anti-muslimska kretsar ses hon som en förebild. De sidor som förövrigt nämner henne som en woman-rights aktivist har de flesta kopplingar till kristendomen.

 

 Bara det faktum att nästan inga träffar gällande Nagla al-imams konvertering, också kommenterar videon som avpixlat hänvisat till. Att samma video också publicerats av en man som i sin tur påstår sig övergivit islam för kristendomen gör det hela mer absurt. Vad jag önskade finna var ett inlägg i debatten, gjort av Nagla al-imam själv där hon förklarade videon. Något sådant går dock inte hitta, då Nagla tyvärr verkar ha försvunnit spårlöst. Även kampen om att få henne frigiven(eller ge oss svaren om hennes öde) verkar vara lagd på is. Jag har inte hittat en enda sida efter 2010 som denna kamp, vilket får mig att undra vad som egentligen hände, och om sanningen skulle bli behaglig för någon om den kom ut?

Det är viktigt att se kritiskt på alla mina källor, de har alla sin egen agenda som de följer. En del är kristna, andra är fientliga mot islam, en källa som jag däremot uppskattar är nedan nämnda. Även här väljer författaren att inte se blåögt på på historien om Nagla-al-imam.

 

http://gypsyscholarship.blogspot.se/2009/08/nagla-al-imam-ex-muslim-convert-to.html

  

Jag tycker alla ska försöka bilda sin egen uppfattning av verkligheten, och inte blint tro på allt som skrivs. Gör egna efterforskningar, du märker snabbt att världen inte är så svart och vit som vi i vissa fall kunde önskat. 

Dagboken: depp på hög nivå(varning)

Tillbaka från Malmö, tillbaka i vardagen.

Detta ständiga tjat om vardag, som undermedvetet har en negativ klang hos större delen av vår den del av befolkningen som lyckas göra sig hörd i vårt gigantiska informationssamhälle. Jag vill börja med att erkänna att jag redan dag två längtade hem till Liv, Nea och soffan. Malmö var ett kärt återseende, men utan mina två livskamrater var det ensamt - även bland goda vänner - att ströva planlöst genom stan som så många gånger förr inspirerat mig till skrivande. Så även denna gång, skillnaden är att jag saknade penna och papper och efter en nio timmar lång bussresa till Norrköping var ett vidöppet word-dokument det sista jag ville se.

Så, tillbaka i vardagen i väntan på att Liv ska vakna. På spisen kokar redan potatis, morot och köttfärsen är framtagen. Banan till efterrätt, Liv lär nu inse hur mycket hon saknat sin gamle far. därefter blir det jakt på en reservmobil till Nea. Dessa smartphones som har allt man behöver men ändå inte, kolapsar då ständigt snabbare än Rom i en 130 minuters rulle. fokus ligger inte längre på batteritid och räckvid, hållbarhet och täckning. Nu handlar det om utrymme, design, upplevelse och vilken signal man vill sända ut till sina medmänniskor. En mobil är lika mycket en märkesvara som ett par jeans, en handväska eller en klocka. Om den fungerar bra? Spela roll, den berättar för dig vem jag är så jag slipper att ta den diskussionen.

På min lediga tid läser jag en bok om omvärldsanalys(business intelligence, scenarioplanering & trendbevakning). Den skrevs 2004, vars tidsanda speglar sig i författarens stora tilltro till Nokia och Microsoft. Att apple skulle vara ledande på marknaden med sina "I-prylar" var det ingen som kunde ana, inte ens en skicklig omvärldsanalytiker. Men ämnet är intressant, även om jag ogillade kursen(boken är kurslitteratur) är boken tillsammans med "bäst i text"(också kurslitteratur) de mest intressanta böckerna jag läst i år. Det blir självstudier som leder till kunskap som jag definitivt tror kommer vara användbara för mig i framtiden.

Framtiden ligger dock nerbäddad i ett mörker. För ett år sedan gjorde jag mina sista veckor på universitetet och hoppades väl att ett jobb inte skull vara alltför långt borta. Jag och Nea kom överens om att när en av oss fick jobb, skulle den andre vara hemma med Liv tills det att hon börjat på förskolan. Nu blev det Nea som fick jobb, hennes utbildning och personlighet var mer attraktiv för arbetsmarknaden än min. Hon är en stjärna och jag vet att de inte kommer ångra att de anställde henne. Däremot är det fortfarande tungt att jag inte fått ett jobb. Trots att jag ideologiskt inte ser något problem med att det är Nea som är familjeförsörjare, har jag alltid haft ångest över att befinna mig i beroendeställning av någon annan. För tillfället har jag väldigt svårt med mig själv, att vara nöjd med mig själv, även om jag vet att jag inte ens kan ta ett jobb nu för Liv behöver mig här hemma. Och jag behöver henne lika mycket, hon är ljuset i min vardag som ger mig ork att gå hemma. Studierna uppmuntrar också, och mitt nyfödda intresse för omvärldsanalys. Men samtidigt önskar jag att jag kunde bidra mer. Men gör inte alla det, egentligen?

Däremot har jag börjat känna att jag inte har rätt att nyttja mina intressen. Spela gitarr, lira datorspel, skriva, göra något som inte leder till något produktivt. Jag engagerade mig ideellt projekt men antagligen är det lagt på is eller bortglömt. Projektet var egentligen inte mitt men jag ägnade ganska mycket tid och tilltro till det. Tråkigt blir det när allt bara fallerar utan någon förklaring. Men det finns väl alltid en ursäkt, en anledning till varför något blir eller inte blir. Dock försvinner en liten bit av lusten varje gång något går åt helvetet.

...och sen är jag 27, jag klassas inte längre som ungdom under några som helst omständigheter. Jag är vuxen på bussen, på tåget, i arbetsmarknadens ögon, det enda jag kan gotta mig åt är att förslaget om sänkta ingångslöner för ungdomar inte gäller mig. Visst har jag inga luckor i mitt Cv, jag har haft ganska så fullt upp de senaste åren. En liten svacka där i Västervik men jag pluggade upp mina betyg och tog mig in på universitetet. å här i efterhand borde jag kanske studerat något annat, men om jag gjort det hade jag inte träffat Nea och vi hade inte haft världens vackraste dotter. Men jag hade kanske varit rik. Men till vilken nytta?

Nej, jag ska sluta vara bitter, det är mitt och ingen annans ansvar att ta mig ur den här situationen. Till hösten ska jag göra någonting, vad vet jag inte än men jag har faktiskt en del idéer, det handlar bara om att jag inte får backa ur.

Nu tror jag maten bränns vid, jag undrar varför mini-me inte vaknat än.

Dagboken: Malmö

Malin steker sojakorv i köket, ölen gick smärtfritt ner och satte sig på magen. Ikväll är det fest i gamla vänners sällskap. Patty Smith sjunger om något som plågar henne, solen skiner och håret ser förjävligt ut i kontrast till det rödbruna skägget. Malmö är inte sig likt, men jag är ändå nöjd med resultatet.

Men jag saknar min Liv.

Dagboken: Malmö

Idag bär det av. Jag tar tåget söderut, slutstation: Malmö central. Det var flera år sedan jag besökte Malmö, mycket har hänt sen dess och tyvärr har min förkärlek för södern fått stå tillbaka. Det har varit en intensiv period av plugg, flytt, praktik, jobb, barn och föräldraledighet. Idag är det jag som tar familjeledigt. Det känns både skönt och jobbigt på samma gång. Att för en stund få ryggen fri, leva det gamla livet, men samtidigt gå i oros tankar för att något ska hända här hemma. Malmö ligger ändå ett par mil bort, en taxiresa hem skulle kosta mig mer än de tre skjortor som jag packat ner.

I vanliga fall packar jag alltid lätt, jag har en uppsättning kläder för varje dag, ibland använder jag samma två gånger, hur som helst brukar jag ha mer koll på vad som händer och därav också hur jag ska klä mig. Idag är kollen noll. En av mina äldsta vänner fyller 30 så kvällen är hans, så vart vi ska gå hänger helt enkelt på honom. Jag tar också med mig två par skor, vilket verkligen hör till ovanligheten. I många år har jag burit mina svarta från vagabond,  men de är i så risigt skick nu att jag inte kan förmå utsätta de för en Malmöresa. Det blir det blyga tygstycket och de bruna, på så vis borde jag kunna komma in vart jag än går.

Haha, jag är så fjollig ibland.

Liv lämnar jag klocka  11 till sin generationskompis, innan dess var det tänkt att hon skulle sova men icke sa babyn. Nu sitter hon däremot trött på golvet och lyfter på filten, jag undrar vad hon planerar. Sova får hon dock göra senare. Jag är av den inställningen att ett sovande barn ska man aldrig väcka, därför får Liv alltid sova så länge hon vill. Dock ska vi snart springa iväg, skulle hon somna nu skulle jag vara tvungen att väcka henne. om 20 minuter.

Usch, jag kommer sakna det lilla Livet, hennes solskensleende och busiga pruttande med munnen. Men jag tror att både kropp och själ behöver Malmö just nu, och helgen går nog snabbt. Snart är det söndag och då är det 9 timmar bussresa hem som jag redan ser fram emot.