Tillbaka från Malmö, tillbaka i vardagen.
Detta ständiga tjat om vardag, som undermedvetet har en negativ klang hos större delen av vår den del av befolkningen som lyckas göra sig hörd i vårt gigantiska informationssamhälle. Jag vill börja med att erkänna att jag redan dag två längtade hem till Liv, Nea och soffan. Malmö var ett kärt återseende, men utan mina två livskamrater var det ensamt - även bland goda vänner - att ströva planlöst genom stan som så många gånger förr inspirerat mig till skrivande. Så även denna gång, skillnaden är att jag saknade penna och papper och efter en nio timmar lång bussresa till Norrköping var ett vidöppet word-dokument det sista jag ville se.
Så, tillbaka i vardagen i väntan på att Liv ska vakna. På spisen kokar redan potatis, morot och köttfärsen är framtagen. Banan till efterrätt, Liv lär nu inse hur mycket hon saknat sin gamle far. därefter blir det jakt på en reservmobil till Nea. Dessa smartphones som har allt man behöver men ändå inte, kolapsar då ständigt snabbare än Rom i en 130 minuters rulle. fokus ligger inte längre på batteritid och räckvid, hållbarhet och täckning. Nu handlar det om utrymme, design, upplevelse och vilken signal man vill sända ut till sina medmänniskor. En mobil är lika mycket en märkesvara som ett par jeans, en handväska eller en klocka. Om den fungerar bra? Spela roll, den berättar för dig vem jag är så jag slipper att ta den diskussionen.
På min lediga tid läser jag en bok om omvärldsanalys(business intelligence, scenarioplanering & trendbevakning). Den skrevs 2004, vars tidsanda speglar sig i författarens stora tilltro till Nokia och Microsoft. Att apple skulle vara ledande på marknaden med sina "I-prylar" var det ingen som kunde ana, inte ens en skicklig omvärldsanalytiker. Men ämnet är intressant, även om jag ogillade kursen(boken är kurslitteratur) är boken tillsammans med "bäst i text"(också kurslitteratur) de mest intressanta böckerna jag läst i år. Det blir självstudier som leder till kunskap som jag definitivt tror kommer vara användbara för mig i framtiden.
Framtiden ligger dock nerbäddad i ett mörker. För ett år sedan gjorde jag mina sista veckor på universitetet och hoppades väl att ett jobb inte skull vara alltför långt borta. Jag och Nea kom överens om att när en av oss fick jobb, skulle den andre vara hemma med Liv tills det att hon börjat på förskolan. Nu blev det Nea som fick jobb, hennes utbildning och personlighet var mer attraktiv för arbetsmarknaden än min. Hon är en stjärna och jag vet att de inte kommer ångra att de anställde henne. Däremot är det fortfarande tungt att jag inte fått ett jobb. Trots att jag ideologiskt inte ser något problem med att det är Nea som är familjeförsörjare, har jag alltid haft ångest över att befinna mig i beroendeställning av någon annan. För tillfället har jag väldigt svårt med mig själv, att vara nöjd med mig själv, även om jag vet att jag inte ens kan ta ett jobb nu för Liv behöver mig här hemma. Och jag behöver henne lika mycket, hon är ljuset i min vardag som ger mig ork att gå hemma. Studierna uppmuntrar också, och mitt nyfödda intresse för omvärldsanalys. Men samtidigt önskar jag att jag kunde bidra mer. Men gör inte alla det, egentligen?
Däremot har jag börjat känna att jag inte har rätt att nyttja mina intressen. Spela gitarr, lira datorspel, skriva, göra något som inte leder till något produktivt. Jag engagerade mig ideellt projekt men antagligen är det lagt på is eller bortglömt. Projektet var egentligen inte mitt men jag ägnade ganska mycket tid och tilltro till det. Tråkigt blir det när allt bara fallerar utan någon förklaring. Men det finns väl alltid en ursäkt, en anledning till varför något blir eller inte blir. Dock försvinner en liten bit av lusten varje gång något går åt helvetet.
...och sen är jag 27, jag klassas inte längre som ungdom under några som helst omständigheter. Jag är vuxen på bussen, på tåget, i arbetsmarknadens ögon, det enda jag kan gotta mig åt är att förslaget om sänkta ingångslöner för ungdomar inte gäller mig. Visst har jag inga luckor i mitt Cv, jag har haft ganska så fullt upp de senaste åren. En liten svacka där i Västervik men jag pluggade upp mina betyg och tog mig in på universitetet. å här i efterhand borde jag kanske studerat något annat, men om jag gjort det hade jag inte träffat Nea och vi hade inte haft världens vackraste dotter. Men jag hade kanske varit rik. Men till vilken nytta?
Nej, jag ska sluta vara bitter, det är mitt och ingen annans ansvar att ta mig ur den här situationen. Till hösten ska jag göra någonting, vad vet jag inte än men jag har faktiskt en del idéer, det handlar bara om att jag inte får backa ur.
Nu tror jag maten bränns vid, jag undrar varför mini-me inte vaknat än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar