I fredags började Liv bli lite snorig. Hon brukar alltid vara lite snorig, men i fredags insåg jag att det snor jag brukar få plocka bort på morgonen inte längre kan klassificeras som snor. När kvällen och Nea kom hem hade Liv blivit ännu sämre, hon pylade för minsta lilla och var tilltäppt utav bara den i näsan. Vi tog tempen, 37.8(vanligtvis ligger hon på 37.1), inte så rysligt högt. Vi försökte också spruta koksalt i näsan på henne, men den gubben gick inte. Sedan första gången vi försökte rengöra hennes näsborrar har Liv utvecklat en försvarsstrategi som går ut på att skaka huvudet, vifta med armarna framför ansiktet och skrika sig röd av förtvivlan. Det hjälper heller inte att försöka förklara för henne att Pappa och mamma gör detta för hennes eget bästa. Det beror i och för sig på att Liv inte förstår vad vi säger(alltid, somliga saker grejar hennes förstånd nu). så det mesta av koksaltet rann ut över kinderna.
Sova var inte heller på tal. Hon var trött som en svala på dagen, men hon envisades med att hålla sig vaken. Hon försökte leka men det gick inget vidare, hon gjorde illa sig på kudden och pyjamasen och pappas mage etc. och pylade för allt. Jag och Nea bytte av varandra då och då, vilket bara är en av alla positiva effekter av att vara två aktiva föräldrar. Eller ja, tills det att Nea somnade på soffan. Liv somnade också en stund, sittandes och lutad över två kuddar. Emellanåt vaknade hon till, grät lite och bytte position innan hon somnade igen. runt midnatt ville hon dock inte somna om. Stackaren.
Därefter fick Nea ta över. Hon lyckades tillslut få Liv att somna men det var inte lätt.
Resten av helgen har varit väldigt påfrestande och den utmanade både vårt föräldraskap och vår relation till varandra. Men vi tog oss igenom den, dock med lite förlorad sömn. Jag ska inte överdriva, det är oftast väldigt lätt att vara förälder, men det kommer tuffa tider(Gessle ditt as) som kräver att man är både tålmodig och stabil. Och är man inte det, är det extra bra om man är två som kan stötta varandra... Även om man ibland bara vill riva ut ögonen på varandra.
Liv var fortsatt sjuk men somnade bättre både på lördagen och söndagen. Däremot åt hon dåligt, men det verkar ha gått över idag då hon slukade hela sin lunch i ett naffs. Ytterligare något jag uppmärksammat är att Liv minsann äter bättre om jag äter samtidigt. I början hände det ibland att jag väntade med att äta tills Liv var klar, men det var som om hon ifrågasatte hela situationen. "Varför ska jag äta om inte du ska äta?" En relevant fråga som jag visserligen hade ett bra svar på, men som istället fick mig att omstrukturera lunchen så att vi kunde äta tillsammans. Det har gått bra hittills, dock händer det ibland att hon sneglar lite väl mycket på min mat, och telepatiskt ställer hon mig nu en ny fråga:"Varför äter inte du mosad potatis och rotfrukt med infryst köttfärs?" Mitt enda bra svar på den frågan är förstås att jag inte är en bebis, även om jag valde att gå på alternativ 2: "Pappa är vuxen, han äter vad han vill"
Igår köpte Nea en snorsug, vilket är en jätteeffektiv pryl som suger ut snoret ur näsan på det lilla Livet vilket i sin tur gör att andningen fungerar bättre och således också sömnen. Tyvärr är Liv lika misstänksam mot snorsugen som mot koksaltet, och använder sig av samma försvarsstrategi. Jag har funderat på att köpa hem ett skruvstäd, men det känns inte riktigt etiskt att göra så. Sen vet jag inte riktigt var vi skulle placera det, lägenheten är ganska färdigmöblerad. Min andra idé är att försöka när hon sover, men då ser jag inte poängen med att använda den. Jag får helt enkelt fortsätta som jag gjort hittills, jaga henne med sugen tills hon ger upp. Det är inte lätt att gå emot hennes vilja när de där baby-tårarna trillar ner för kinderna, men 8 års arbete i vården har gjort att jag har lättare för att bortse från presens och istället fokusera på The greater good.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar