igår besökte jag och Liv üppneförskulen(internt skämt mellan far och dotter). Det brukar bli en trevlig upplevelse och delvis var det också så denna gång. Vi kom dit strax efter klockan 13 och möttes av två andra pappor som var där med sina kids. Pappadag, var det någon som kommenterade, och nog hade det varit skönt om det var så. För som pappa får man ibland utstå en och annan spydig och nedvärderande kommentar, speciellt från äldre, religiösa första gångs morsor.
Efter sångstunden(Livs favorit) var det som vanligt dags för fika. Med anledning till att jag av misstag bränt lunchen och tvingades börja om på nytt(det var ett enkelt misstag, vattnet kokade bort medan jag fixade med tvätten och kastrullen gick från skinande stål till svartaste...svart). Liv fick klara sig på gröt till lunch och jag tvättade ur en burk taccosås och fyllde den med mixad potatis, palsternacka, köttfärs, morot och broccoli. Med andra ord, en supermåltid. Jag har aldrig varit mycket för storkok och gör därför maten till Liv från scratch varje dag, undantag köttfärs som jag tillagat i förväg och fryst in. Alltså, jag är ingen burkmats människa. Liv har ätit köpt burkmat en gång, och då var hon bortlämnad till sin generationskompis Matilda som satt barnvakt. Hur som helst...
Jag plockade fram stol och varderande kudde, men ville inte sätta Liv i den utan uppsikt eftersom spänne saknas och Liv på senare tid visat sig vara en jäkel på att klättra. hon har ännu inte tagit sig upp ur barnstolen men det är nog bara en tidsfråga innan hon gör det. Så jag plockade upp min burk ur väskan, fångade upp Liv på armen och gick ut i köket. I köket på öppna förskolan kan man förutom att laga mat till barnen, också plocka egen fika som man får betala en mindre slant för. Detta brukar jag göra, efter det att Liv ätit. så jag letade mig runt efter microvågsugnen men innan jag ens stått i köket i 2 sekunder vänder sig en kvinna mot mig och börjar prata. Jag är först osäker på om hon pratar med mig, då hon inte ser mig i ögonen, men då jag inte finner någon annan möjlig mottagare säger jag "ursäkta?"
"Du kanske bör sätta ner barnet, låta henne leka medan du tar fika. Det skulle inte vara så bra om du råkade spilla kaffe på henne."
Ja var nära att spricka, vad jag ville säga var: "du kanske inte bör vara mamma, du är ju full av förutfattade meningar och det skulle kanske inte vara så bra om du överförde dem på ditt barn." Vilket hade varit klockrent och spydigt, men för att undvika spydighet nöjde jag mig med att kommentera att jag inte tänkt ta fika medan jag har mitt barn på armen, utan jag letade efter micron så att jag kunde värma hennes mat.
Det irriterar mig att det finns en del människor som tror att de vet så jäkla mycket bättre, och tycker att det är deras plikt att gå omkring och rätta andra människor. Detta är oftast religiösa - I-found-Jesus -, äldre förstagångs mammor. Nu låter det kanske som att jag generaliserar och det är precis vad jag gör. Jag tror hon tog ytterligare illa vid sig när jag till en annan mamma sa att jag inte är van vid burkmat, vi gör nämligen all mat på spisen hemma. Det passade inte riktigt in i hennes världsbild att så kunde det vara, en man som lagar mat och - hör och häpna - till sitt barn.
När vi sen satt och åt hörde jag hur hon pratade religion vid bordet intill, jag lyssnade inte så noga men jag bestämde mig att följa mina egna förutfattade meningar och tillskriva henne ovan titel. därefter var det dags för mig och Liv att traska hemåt. Jag hämtade Livs ytterkläder och började klä på henne på golvet inne i lekrummet. Jag kunde då inte - även om jag borde - låta bli att lyssna på vad kvinnan pratade om. Hon förklarade för sina bordskamrater att de flesta ensamkommande flyktingbarnen i Sverige är en bra bit över 18, en del är till och med äldre än henne(jo visst). Jag undrade för mig själv vad hon hade för insikt i verksamheten kring ensamkommande flyktingbarn men insåg ganska snabbt att hon troligtvis hämtat sina åsikter från ett visst gäng bloggar som berättar "sanningen" som media och "sjuklövern" döljer. Att hon själv inte ställer sig kritisk till den informationen kan jag förstå, precis som vetenskapen motsäger den sig hennes världsbild. Jag var så sugen på att ta debatten, men kände att ett rum fullt av barn inte var rätt plats. Speciellt eftersom Liv började bli gnällig och behövde sova. Men för att inte lämna er och bara peka på att jag har rätt, bjuder jag på en del argument och tankeställare som ni kan fundera över.
1. Ja, det är troligtvis så att flera av de ensamkommande flyktingbarnen är över 18, men det säger inte att majoriteten är det. På samma vis kan man hävda att majoriteten som delar Breviks åsikter är potentiella massmördare, men det är också korkat.
2. Om man tittar på de bilder av ensamkommande flyktingbarn som t.ex. avpixlat publicerar, kan jag mycket väl finna att den del är under 18 även om det kanske inte upplevs som så. Att de har skägg är väl inget direkt bevis, jag själv började raka mig kontinuerligt när jag var 15, fick mina första skäggstrån som tolvåring. Att de ser mer slitna ut kan kanske bero på att de inte haft en lika skyddad vardag som gemene svensk. Här behöver ingen arbeta eller slita hårt som barn, grova händer får man av kroppsarbete och inte direkt av ålder. Ett hårdare Liv sliter snabbare, vad var medelåldern i Sverige när vi var ett brukssamhälle?
3. Ni bör också fundera på varför dessa personer ljuger om sin ålder. Jag tror inte att de har en dold agenda, komma in i Sverige och få en bit av välfärdskakan. Det handlar troligtvis om andra saker, t.ex. kan det vara så att de är rädda för att bli utvisade. Med tanke på hur långt de flytt - troligtvis har de inte tagit flyget - har de nog goda skäl till varför de inte vill tillbaka. Det kan handla om att de saknar utbildning och tänker att som ungdomar kanske vi kan få en plats i en skola. Deras uppväxt kan ha varit väldigt rörig, de kanske inte fått chansen att fira några födelsedagar i god svensk anda, och har därför föga koll på hur gamla de är.
Nu vaknar liv, men tills nästa gång kan ni tänka längre, tänka större.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar