kortnovell: Snöänglar

Ibland ligger jag kvar i snön, långt efter det att vi rest oss och gått vidare. Jag ligger kvar och hör hur vi skiljs åt uppe vid vägen, hör  den subtila skillnaden mellan våra steg då vi går hem - var och en åt sitt håll. Mina dröjer kvar, jag släpar dem efter mig. Gång på gång vänder jag mig om för att se om du gör det samma. Men dina steg, de skyndar hem. Kanske anar du redan vilken sorts person jag är. Kanske vet du redan, att jag tre veckor senare ska knulla din kompis. 

Jag ligger kvar i snön, hör hur änglarna kraschar runt om. Perfekta siluetter i januarimörkret. Jag slår ut med armarna, benen, rör dem upp och ner, ut och in. Jag leker med tanken, ler mitt fåniga leende. Tänk om...

Jag rullat över på sidan, inte varit så rädd för att bli lite våt under nageln. Och du, vridit på nacken, sådär 45° och mött min blick; grönblåa är långt ifrån bruna. Min mun, halvöppen en halvminut, om jag sen sagt något i stil med: "jag älskar dig! jag vill ha dig långt in under huden, jag vill se om det går att vakna lycklig resten av livet". Kanske inte sådär rätt på, men någon åt det hållet. Eller varför inte tystnad? du var en svenskt skolad skådespelerska, du hade nog uppskattat ett luftigare manus. Tystnad, stadig på blicken och en prövande kyss. Först på kinden, försiktigt. sen ner, in under halsduken, förbi skuldran och sen kvickt upp igen, dit den hör hemma. Inget slår läppar mot läppar. eller, om jag skippat allt strunt och låtit oss få det överstökat. Första kyssen blir aldrig bra, allt jag ville ha gjort var att väcka din uppmärksamhet, få dig att förstå att du var den jag tänt stjärnorna för - ända sedan september.

Vi reser oss ur snön och går upp mot vägen för att säga adjö, och vi lämnar mig ensam kvar i min änglasiluett. Jag hör oss småprata, strunt förstås, sånt ingen vill höra än mindre ha sagt.

Så susade den sista taxibilen förbi och vägen stoppades åter om under ett ,vitt nystruket täcke.  
"hej då, då"
"hej då, sov gott."
"det ska jag"
Du vände dig om, Tynade snabbt bort. Jag dröjde först kvar men sen vände jag mig om, tog ett par prövande steg i motsatt riktning. Men jag kände ganska snart att det inte gick. Ibland visste jag med mig hur fel någonting var, och i sådana lägen fanns det få bra beslut att fatta. Jag snurrade på brusten klack.
"Snön faller..."
Vad sa jag? Vad ville jag ha sagt? Du stannade, inramad i kristalliserat vatten stod du stilla  och likt ett spjut klöv du snöfallet. Kanske visste du redan då vilken sorts person jag var. Kanske svalde du hårt, förbannade dig själv, bet och slet i svullen läpp. Kanske ångrade du dig på förhand men du ville ha chansen. Ditt innersta, ett hjärta i panik, skrek av lycka för att jag tillslut fått tummen ur mörkret och tagit till handling. Och tavlan jag nu sitter med i handen, skisserades om. Du vände dig.
"Ja, snön faller"
"Och jag, jag faller med, om och om igen. Då, förr, nu och snart faller jag igen."
Du log, i din improvisation.
"varför faller du?"
"För jag är så svag. Jag blev och jag förblir, från den dagen till dagen efter den här och alla dagar därefter."
Vi märkte det aldrig, men våra skor hade skött spelet väl och där stod vi nu, ett par avskurna centimeter ifrån varandra. Du och jag, på den väg som skulle tagit oss hem - var och en till sitt - fängslade på en nylagd trottoar.
"vad hände den där dagen, varför blev du så svag?"
Andetagen kortades av, jag hoppades innerligt att min andedräkt inte skrämde dig. För många öl, för många cigaretter, ytterligare en kväll i gemenskapens periferi.
" Den där dagen, förbanna eller prisa, jag såg någon mina ögon inte var beredda på att se, någon min själ var för klen att låta slippa förbi, någon som skrämt mitt hjärta, fram till ikväll."
"vem såg du?"
...

Jag reser mig upp ur gräset, det var länge sen snön smälte bort. Stan är ommöblerad, ingen av oss bor kvar. Nya tjugoåringar finns på plats, det är dags för mig att lämna plats åt andra kärlekspar. Snälla fru fortuna, må någon av dem göra rätt. Själv tar jag mina misstag och byter dem mot en uppskattning av nuet. Inget jag har hade funnits om vi gjort annorlunda den där kvällen, och vad jag har vill jag inte byta mot något - någon. Men det hindrar mig inte från att leka med tanken. 

Förresten, vad vet jag; du kunde lika gärna gett mig nobben om jag försökt något. 

"Minnen" och "Världens bästa dag"

Minnen

Jag satt nere vid strömmen och lät hösten fallera runt om mig. Jag tog mig tid att betrakta löven, hur de darrande klängde sig kvar på tunna kvistar. Skrämda inför det stundande fallet, eller ivrigt längtande. slit oss loss, låt oss falla fritt, virvla i vinden och få kanterna naggade mot asfalten. Låt oss dansa med våra gelikar, låt oss trampas sönder av snörda skor. Eller var de bara löv, avdankade blad som gjort sitt. 

Jag tillät mig vandra lite i minnet. Jag minns när jag kom till Norrköping. Det var en söndag och jag bodde på Gripen, mitt stan och precis som nu hade jag strömmen bara ett stenkast bort. Jag vill minnas att hösten kom tidigt det året, det var augusti och jag tog en promenad i min nya stad, gick vilse och satte mig tillslut ner på en vågformad bänk för att vila(bara hundra meter från Gripen, men det visste jag inte då). Jag tog tillfället att andas och reflektera, precis som idag, över vem jag är och var jag befinner mig. Jag kände en handfull människor, ungefär samma personer som jag känner idag, men då grämde det mig inte att jag var ensam. Om mindre än ett dygn skulle tre år på universitetet sätta fart, ensamheten var temporär. Idag vet jag inte vart vägen bär, vem jag kommer känna i morgon och hur de närmsta tre åren kommer utvecklas. Då hade jag bestämt mig för tre år utan för hårt bundna band, den övertygelsen höll i två veckor. Sen träffade jag Amanda, och resten är historia. 

Liv har varit hos mig i fyra dagar. Det har varit fyra underbara dagar, i en lägenhet som börjar ta form och mer känns som ett hem än ett hotellrum. Det luktar fortfarande främmande här, men det är en trygg doft. Den påminner mig om när jag som liten steg in genom dörren till min mormor, mina kusiner, min bästa vän Kristoffer. Det var trygga hem, fulla med kärlek. Jag hoppas Liv känner sig trygg när hon är här, älskad av mig som kanske inte lyckats bäst här i världen men gett sig fan på att hon aldrig ska känna sig övergiven. 

Hon har visat upp ett visst ogillande. Andra dagen hon kom hit stannade hon upp i trapphuset och insisterade på att vi gått in i fel trappuppgång. Hon var så övertygad att jag själv blev skeptisk. Igår när vi kom hem efter världens bästa dag tillsammans, började hon tjata igen och det var då jag såg mönstret. efter att jag övertygat henne om att det var här vi bodde("se Liv, borsten står i hörnet, och tavlan hänger på väggen") övergick hennes misstro till ren vägran. "Liv sitta lite, vänta en stund." Hon la sig på golvet, hon skrek inte men hon rörde sig inte heller. Jag försökte lura henne genom att gå runt hörnet, då skrek hon vänta men när jag tittade fram runt kröken satt hon fortfarande still i trappan. Hennes ben var som gelé när jag tog hennes hand och försökte få henne att följa med. Tillslut fick jag bära henne, under ett regn av slag och hot om evigt hat. Dock, när vi väl kom in i lägenheten, var allt som vanligt. Jag hoppas det är en övergångsperiod. Jag förstår henne, det är konstigt att hon bor på två ställen nu, och mamma bor på ett och pappa på ett annat. Idag när vi pussades hej då ville hon att Nea skulle pussa mig också. 

Världens bästa dag

Igår, lördag, hade vi som nämnt en helt underbar dag tillsammans. Vi gick hemifrån redan vid elva, jag hade lovat Liv att vi skulle hitta en helt ny lekplats. Först tog vi en lång promenad längs strömmens norra sida, vi stannade flera gånger och klättrade bland annat upp i utkikstornet. Där sprang vi runt runt flera varv, Liv hittade en massa löv som hon gav till mig. Vi fortsatte ner till strömsparken där vi hängde vid laxtrappan en stund, men vi såg ingen fisk. Liv är en väldigt tänkande liten varelse, efter förgäves sökande konstaterade hon att:"fiskarna är spöken." Lite läskigt faktiskt. Hon ville leka vid den kupolformade klätterställningen(ser ut som en nyckelpiga tror jag, med en rutschkana inuti) men det var så lerigt och vi hade varken regnbyxor eller stövlar med oss. Vi snurrade på stolarna, som står utmed stigen, sen pumpade vi vatten på lekplatsen och följde flödet hela vägen ner i brunnen. Liv ville göra lera, pappa sa nej. 

Vi gick upp till arbetets museum, där vi kollade utställningen jobbcirkus, som både var lättillgänglig, barnvänlig, snygg och intressant. Jag var inte direkt målgruppen, men om jag varit hade den nog hjälpt mig fundera kring mitt framtidsval. vi käkade en dyr lunch, Nea kom förbi och kramade Liv och lekte med henne en stund i caféets lekhörna. Därefter sa vi adjö innan vi åter möttes upp på stan. Efter att vi shoppat lite försvann Nea igen, och det var dags att utföra dagens utmaning - finna en ny lekplats. Så vi tog oss bort till Södertull, kapade en spårvagn och åkte till Hageby. Av misstag(!) tog vi vägen genom Mirum galleria, Liv hittade en ny kupolformad lekstuga mitt i gången där vi blev fast i 10 minuter. "Pappa det regnar, kom in". Jag satte mig på tvären, "jag är för stor". För vuxen. Vi köpte Lera på Lekia(efter förra gångens försök ger jag mig inte på att göra lera själv), lera som vi sen inte hann leka med. Liv hittade en docka som pratade och sjöng när man tryckte på magen. Läskigt nog lät hon som en fullvuxen kvinna, Liv försökte lura i mig att det var hennes födelsedag men den gubben gick jag inte på.   

Vi sicksackade genom hyreshusen, jag visste sedan tidigare att här - någonstans - ligger det en lekplats av makalösa kaliber. Liv såg den först, från sin låga position i vagnen vet jag inte hur, men det var väl de utstickande färgerna som trängde igenom buskaget som väckte hennes sjätte barnasinne. Hon gled ur vagnen och sprang den sista biten. Lekplatsen var enorm, något nergången men det var flera rutschkanor och en borg att klättra i. Jag tror vi lekte där en timme, en och en halv. Det fanns en lång rutschkana som gick genom en tunnel, den åkte hon nog 20 gånger. Varje gång var sista gången, en gång slängde hon sig på mage och åkte med huvudet före. vi gungade och två småtjejer(fast äldre än Liv) tog henne under sina vingar och jag fick sitta ner en stund och slappna av. Det var knappt som hon ville gå därifrån, och när vi tillslut kom iväg skulle hon gå själv - rakt över den stora ängen. Vi stannade till vid en stor sten, något absurt konstverk I guess, och vi två metalskulpturer i form av två skinneheads som satt och funderade. Det fanns också en blomma av metal, som Liv klättrade upp på. Mitt på ängen fanns en hednisk cirkel, dock ointressant då det jämte låg två brunnar med stenlock. Vi hoppade mellan locken en stund innan vi gick in under några ekar(träd, i alla fall). Där kastade vi Löv på varandra, sen la sig Liv ner på marken. Hon började samla ihop Löv i en hög: "Liv gör en kudde, pappa också" Vi hjälptes åt, två kuddformade högar. Sen la sig Liv ner: "Nu sover vi pappa." Och jag la mig också ner, för vuxen för att bry mig. Miljonprogrammen tornade upp sig runt om oss, men solljuset föll perfekt i den lilla dungen och satte de gula och röda löven i brand. 

På sista biten gick vi förbi ridskolan. Vi stannade en stund och tittade på hästarna som hade träning i paddocken. Liv konstaterade att farmor och Göran har hästar, sen försökte hon sig åter på lögnen att hon fyllde år. Jag sa att hon får önska sig en häst i julklapp, då svarade Liv:"Göran köpa mig en häst". vi får väl se hur det blir med det. Det var en bit kvar, jag frågade Liv om hon var trött och det var hon. "ska du sova en liten stund?" Hon la sig till rätta i vagnen, "nej, bara vila lite". Hon somnade inte, däremot sov hon som en ängel hela natten. 

Jag önskar jag haft en kamera, mobilen dog tidigt den dagen. Det blir ett minne jag får försöka hålla kvar, så länge jag kan. Därför skrev jag ner det såhär, detaljerat. Jag älskar min unge, jag saknar henne så himla mycket trots att det bara gått ett par timmar. Men ett par dagar till ska gå, tur att jag vet att hon har det bra hos sin mamma. 

Nya dagar

Nu har det gått ungefär en vecka sen jag flyttade ut. Jag har fått saker och ting på plats, idag drack jag morgonkaffe för första gången på sju dagar, en evighet mätt i kaffemått. Det saknas ett par saker, som ett draperi som skiljer Livs hörna från min. Ett köksbord så vi slipper sitta på golvet(Liv har iofs en liten stol) och en Tv för viktiga program såsom Bollibompa och aktuellt. Men jag funderar på att strunta i den, vi har playkanalerna och i morse la jag in en genväg till barnkanalen; för i eftermiddag kommer Liv hit.

Det blir första långköraren. Hon sov här förra veckan, men bara en natt och det fanns varken TV, musik eller fler lampor än en, så hon var väl något besviken. Plus att potatiskroketter inte gick hem. Hon fick umgås med sin pappa åtminstone, vilket inte heller kan varit speciellt kul.

Förra veckan - med flytt, arbetsintervju och en vilja att allt skulle bli perfekt - låg hjärtat på löpbandet och grät av stress. Även om det inte fanns mycket att göra när jag och Liv var ensamma på kvällen, fick jag ändå hjärtklappning i samband med att jag gjorde vällingen. Liv undrade försiktigt var hon skulle se barnprogrammet och  jag försökte fixa internet men hamnade i en telefonkö, plats 1 i 20 minuter. Jag rotade bland filmerna, hittade Katitzi  som jag studerade under min kandidatuppsats och hoppades att lite svenskt kulturarv kunde stilla en tvååring. Efter saga och trolljakt somnade hon i alla fall direkt och sov hela natten med fingrarna hårt slutna runt sin ficklampa. själv bäddade jag ner mig i köket, kollade en dvd(!) på datorn och varvade ner pulsen. På sätt och vis var det skönt att lämna över henne till Nea på lördagen. För även om jag vill ha henne nära mig jämt, så vill jag också att hon ska vilja vara hos mig.

Nu har jag inte sett min unge på 3 dagar, så det ska bli riktigt kul att hämta henne på dagis idag. Nu finns det fåtöljer, mattor, gardiner, internet(musik/TV), lampor, fler böcker än en och "smoothie" i kylskåpet(drickyoghurt, det enda Liv vill ha på morgonen). Jag ska slänga de sista kartongerna på tippen nu, plocka av hjärtat från bandet och låta det gå i sin egen takt.

förra veckan

igår kväll

På väg

Förälskad.

2002 var jag sjutton år. De flesta jag känner som varit sjutton instämmer när jag hävdar att som sjutton, då visste du allt om världen och världen; den cirkulerade runt dig. Du gick aldrig utanför dörren utan att dra känslan över huvudet om att alla där ute kan komma att titta på just dig. Om du fortfarande har den känslan när du närmar dig trettio så grattis, det måste kännas bra för dig. Men du kanske blir sårad när säger att världen och du bytt omloppsbana, och de flesta blickar glider av dig som vatten. 

(om du nu inte är en kändis på A, B eller C nivå, som lyckats förkroppsliga den där känslan och gjort den till en del av dig: som en arm eller ett felkammat hårstrå)

Härom natten blev jag smått road när jag i ett sms fick frågan om jag tror på att bli förälskad. Det är en fråga som kanske passat sig bättre för elva år sedan, då hade jag haft det där svaret som majoriteten vill höra. Ett svar som, oavsett innehåll, är en gnutta gjutet i naivitet och kommer direkt från hjärtat. Idag kan jag inte låta bli att lyfta det till en akademisk nivå. Jag måste problematisera frågan, ställa ett dussin motfrågor i stil med menar du rent objektivt eller är frågan retoriskt ställd och vad var det då jag skulle bli varse om? 

För objektivt sett, hur jag subjektivt valt att se på världen med fakta via forskning(och inom de fält jag anser vara legitima), så finns där ingen tvivel om att man kan bli förälskad. Men den känsla vi kallar förälskelse är biologiskt styrd och består av en en rad kemiska processer. Anledningen till att hjärtat bultar i panik, kroppen känner sig full av engeri men magen inte kräver ett skvatt föda beror på att opiatsystemet sätts igång och fenyletyalmin(kemiskt amfetamin) kraftigt ökar. Vidare ökar dopaminhalten och adrenalin och kortison frigörs, samt att - och kom inte och påstå något annat - könshormonerna blir mer aktiva. A.K.A you wish to fuck, även om du försöker förtränga den tanken på grund av kristen inavlad moral. Varför man dras till en/flera specifika personer är forskningen som jag förstått det lite oense om, men diverse experiment antyder på att det har med doften att göra. Samt utseendet, förstås(faktiskt). 

Kärlek då? Att älska någon när förälskelsen lagt sig? Ja, det kan du läsa mer om här. 

Men...

 om då frågan var retoriskt ställd, det vill säga en fråga du egentligen inte sökte svaret på. Du önskade kanske inleda en diskussion om någonting annat. Frågan om jag tror på att bli förälskad är väl ganska självklar, jag har ju lika lätt att bli förälskad som jag har för att hata, och lite sådär narcissistiskt påstår jag att ingen blir förälskad lika ofta som jag blir- men sen har jag också ett förbaskat känsligt luktsinne.

Ungefär här börjar jag fundera på om retorisk fråga verkligen var betydelsen jag letade efter.

Du kanske är förälskad, eller mentalt förblindad som vissa kallar det. Du har aldrig varit mycket för ord, jag ger dig det, men du ville kanske trots det uttrycka något. Något jag borde förstått, utan akademisk kunskap. Du kanske ville att jag skulle svara som en efterbliven sjuttonåring: 

"Jag håller på att förlora förståndet på grund av en annan människas blotta närvaro, och är det inte kärlek så må gudar och läkarkåren hjälpa mig, för då är jag troligtvis sjuk"

  Dagboken 2002-02-11

  

Finns där inte en risk då, att vetskapen och vidare tron på att de kemiska processerna tillsammans med sociokulturella förklaringar om vad kärlek är, gör att varje förälskelse går en cynisk död till mötes? Ja, borde vara det uppenbara svaret. Men saken är den att det spelar ingen roll hur mycket kunskap jag har, går jag i fällan gång på gång ändå. Det har vi historien som vittne till. Borde människan inte vara för intelligent för krig, religion, marknadsekonomi och miljöförstöring? För intelligent för att låta sig drabbas av den ganska förödande(men ack så underbara) känslan av förälskelse? Det är just där vi stagnerat, teknologi och vetenskap har passerat oss för människan håller sig själv tillbaka då vi fortfarande tar beslut baserade på känslor. Mångt och mycket vore till det bättre om vi var mer en mer rationell varelse. Vissa saker vore dock mycket tråkigare. För vad finns det att kämpa för, om inte känslan av att ha det bättre, Oavsett din subjektiva uppfattning av vad det är? 

Så om jag tror på att man kan bli förälskad? Ja, det tror jag. Jag kan förklara det ur ett vetenskapligt perspektiv men jag kan inte undvika det.    

höstfåglar.

Om jag ska fråga mig själv hur jag mår? Jag har känt mig lite krasslig på senaste tiden, alla i familjen har varit sjuk i perioder. Det började med mig, sen blev Liv febrig och därefter följde Nea på med samma symptom. Sen blev Liv snuvig och jag fick en tjock klump i halsen som troligen vandrat sig upp från magen där den legat och växt de senaste månaderna. Jag harklar mig och dricker varmt vatten, sötat med eukalyptushonung. Honung har alltid hjälp mig, i tonåren var halsen ett återkommande problem. Jag levde sida vid sida med vattenkokare och honungsburk, med en skarfs knuten runt halsen. Problem med halsen? fråga mig om de bästa husmorstipsen.

Klumpen. snart har jag harklat och spottat ut den, fyllt handfatet med tjockflytande gul sörja som kommer ta veckor att spola ner. Men jag gör det inte till mitt problem, för om allt går som det ska så böjer jag mig ner om tio dar och lyfter den första flyttkartongen. Jag hoppas på att klumpen ska vara helt borta tills dess, jag vill inte leva ensam med något ofräscht dinglandes i svalget.

Det har varit planerat i månader. Vi kom överens på midsommarafton, efter en mysig dag i parken med dans runt fallosen, picknick på gräset och en vända på lekplatsen. vi låg i sängen hemma, gömda bakom varsin mobilskärm - jag läste väl någon ledare och Nea bläddrade bland bloggar - då hon plötsligt(men inte oväntat) kläckte vad vi båda tänkt på i kanske två år. Det blev inget bråk, det kändes liksom okey, för vi var båda överens om att det troligtvis var för allas bästa. Vi sa att det inte var någon stress, jag skulle flytta till hösten så fort jag hittat ett eget place, hon skulle bo kvar och vårdnaden för Liv skulle bli gemensam. Inget av det har förändrats, men något föddes i min mage. En liten, mikroskopisk klump.

När sommaren led mot sitt slut började klumpen att växa. Att separera från Nea var inget problem, vi har levt som vänner i mer än två år och då menar jag två vänner som emellanåt går varandra på nerverna. Klumpen fick sin näring för de skuldkänslor jag känner gentemot Liv. Världens vackraste, underbaraste lilla väsen som inte förstår vad det är som kommer hända, hur hennes Liv kommer förändras om nu bara ett par dagar.

Förlåt, klumpen växer sig större när jag tänker på den. Den ligger och trycker mot tårkanalen, följande rader kanske inte blir så bra.

Nea säger alltid att: "hon kommer inte minnas det här när hon blir stor" men hon är inte stor, och det dröjer tills hon blir det. Nu kommer hon minnas de närmaste veckorna, att prata korttidsminne är att förneka den utveckling vi sett den här sommaren. Hur hon alltid pratar om mamma så fort hon ser ett flygplan(Nea flög till London i somras) och hur hon bara genom att se texten, vet att det är min syster som ringer(och att hon bor med Nicklas, för det är Nicklas hon vill prata med när det ringer). Så jo, jag har skuldkänslor för hur vi kommer riva upp hennes värld och göra det mer komplicerad och oförstådd än vad den redan är.

Men skuldkänslor är inget bra skäl till att hålla kvar. Vi kan inte leva med varandra bara för Livs skull, det skulle inte vara rättvist mot Liv heller. I längden är det för det bästa, och hon kommer vänja sig. Det gjorde jag, mina systrar, mina kusiner(ja, nästan samtliga är faktiskt skilsmässobarn). Jag ska bara se till att jag inte blir den där pappan som det tog emot att åka till, som alltid prioriterade i ordningen: Jobb, kvinnor, bilar och barn.

Det är väl av den anledningen jag inte berättat något för min pappa än. Jag kommer göra det först när han ringer och säger att han har vägarna förbi och vill stanna till och se hur det är med hans barnbarn. Jag förmår mig inte berätta för honom, han skulle inte förstå och vidare tror jag han skulle försöka påverka mina beslut. Flytta till Stockholm, kräv vårdnaden, börja jobba med mig. Allt det där som han gjorde, då han och mamma gick skilda vägar. Men jag vill inte att Liv ska bli ett pendelbarn, som varannan vecka spenderar fyra timmar på tåg och måste avstå från fritidsaktiviteter på grund av att hon bara kan vara med varannan helg. Som från det att hon fyller åtta inte vill åka mer, inte för att hon inte älskar sin pappa utan för att det aldrig är vardag, det aldrig är köttbullar utan alltid någon gratäng och att det alltid är nötter i chokladen för pappa aldrig lär sig att hon är allergisk mot nötter, för han är aldrig där.

Jag tänker vara där för Liv. När hon kom hem, späd som en pinne och fläckfri i hyn. Rädd för sina egna gäspningar, med små händer som inte visste mer än att greppa - greppa tag i allt. Jag brukade sitta hos henne på natten när Nea somnat. Jag knölade in min finger mellan hennes greppande små, och lovade dyrt och på gränsen till heligt att jag alltid ska vara där för henne. Jag kan inte skydda henne mot allt som gör ont, men jag finns där för tröst. Och om något skrämmer henne, som den minsta elaka lilla gäspningen, ska det alltid finnas en hand där för henne att greppa.

Även där finns det skuldkänslor. Inte så att jag inte litar på Nea, hon är en bra mamma och kommer skydda Liv med sina strama biceps lika bra som mig. Men jag kommer inte finnas där, jämt. Jag vet att en dag kommer hon flytta till ett eget hem, och i Tonåren kommer hon söka sig till vänner framför en asjobbig farsa, men jag tänker nu. Fyra-tre-tre-fyra, det är så det är tänkt att vi ska lägga upp umgänget. Att jag inte varje natt får vara där för henne när hon somnar, om hon somnar(hon gillar busa, springa runt runt runt i rummet och skrika "jag vill inte sova, jag vill inte sova"). Det är väl en vanesak, men det kommer vara jobbigt i början.

Så, vi bråkade idag. CensurCensur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur . så jag åkte och köpte mig extra tåliga flyttkartonger, för riktigt tunga saker, som klumpar.

Det är höst nu. En bättre tid att börja något nytt finns nog inte.      

Arabiska natt.

Så jag går igenom mitt liv. Haha, surprise surprise. Intet nytt på västan front. 

Jag är 28 år gammal. Jag har en akademisk examen men har aldrig haft en fast anställning, deltidsjobbat skiten ur mig inom vården i 8-9 år. Om jag skulle gå i pension nu skulle jag få ungefär 36 kronor i månaden, beräknat på en hyfsat hälsosam livsstil. Vilket jag inte har. Fast jag dricker inte mycket, levern har nog aldrig mått bättre, fast jag äter ganska kasst. Försöker, med en dotter kring halsen, laga näringsrik mat varje dag, men så kommer kvällarna och då blir det en och annan eh... knäckemacka för mycket. Och när jag jobbar natt(nej, ej fast, bara ett längre vikariat som vanligt) då slinker en tio koppar kaffe för mycket ner i strupen, uppblandat med energidryck och kanske en chokladkaka av värstingsorten. En natt köpte jag med mig vindruvor, det var nice. En annan natt popcorn, not so nice. Ska man poppa popcorn ska man känna sin micro, annars går det i 9 fall av 10 åt skogen. Det gick åt skogen, det luktade brända popcorn i hela personalrummet. Skrubbade frenetiskt och vädrade fram till tio minuter innan morgonpersonalen dök upp. Det luktade fortfarande popcorn när jag kom dit kvällen efter, men jag hade röjt alla mina spår så vem som är popcornmarodören förblir en gåta. 

 Så jag är 28 år gammal. Jag äger en bil, bor i en bostadsrätt, åker på all inkl. semester. Men bilen är jag inte speciellt stolt över, den har förslöat mig, samtidigt som den redan varit inne på lagning(haft den i en månad). Bostadsrätten äger min sambo, tanken var att jag skulle skriva in mig på den och lånet så fort jag fick det där jobbet som dock aldrig dykt upp. Jag är inte bitter, jag försöker och kommer fortsätta försöka tills jag sitter på hem och köper lotter för mina 36 kr. Jag gillar resa, men helst vill jag åka till städer. Topp tre städer jag vill besöka just nu är 1.Wien 2. prag. 3. Köpenhamn. Det spelar egentligen inte så stor roll vilken stad det är, bara den ligger i europa och saknar en fet strand. Haha, jag kan upprepa om och om igen att jag inte är bitter men nog framstår jag lite avig kring tanken ändå. Det ska bli skönt att komma bort, huvudvärken kanske släpper av lite medelhavsluft och färdigtillredda middagar.

Hur har jag råd med både bil och resa? Det har jag kanske inte, jag har en underbar sambo som betalar en större del än mig i boende+matkostnader och sen är jag en jäkel på att spara. Den höst som Liv kom och både jag och Nea var arbetslösa lyckades jag ändå spara ihop en buffert på 48 000. För en del är det en skitsumma, för mig var det stort då jag endast jobbade extra inom vården och hade en permanent timanställning på en teater. Jag vill inte skryta, men ge mig ansvar för en budget och jag lovar det blir pengar över till både kaffe och kaka.

Så jag gick igenom mitt liv, men kom inte speciellt långt. Har jag inte ett ämne att skriva på far jag gärna på mattor av arabiska natt typen.

brist på ordentlig debatt

Det slår mig när jag sitter och läser nynatt-bloggen , att jag då - fortfarande - var den naiva idiot jag trodde jag lämnat bakom mig. Jag skriver öppet om känslor, kyssar, vänskap, sex och idioti som om jag visste någonting om någonting redan då. Nu, sådär en hårig rygg senare, vill jag gärna konstatera att jag ser på verkligheten med lite mer realistiska ögon. Men, det är inte med förakt jag ser tillbaka på den jag var, utan med beundran. Han som ville problematisera, lösa världens gåtor och sätta ord på det obeskrivbara. Han som ville beskriva sin tillvaro, blotta sin vardag och som sökte och fann publik både bland kritikerna och svamlarna. Idag lider jag brist på uppmärksamhetsbehov. Varje gång jag skrivit en rad undrar jag - om än kort för mig själv - vem som egentligen bryr sig. Därefter klickar jag på delete, ctrl+alt+sudda all. Vem bryr sig, vem skriver jag för?

Ett problem jag ser i de flesta av dagens alla debatter, är att folk är för triggade att göra sin egen röst hörd att de glömmer besvara motståndarnas argument. Jag tar Omar Mustafa debatten som exempel. Här har mängder med röster hörts, inte minst på debattforumet Newsmill, men det är ingen organiserad debatt. Jag tänkte från början att jag inte skulle välja parti innan flera olika vinklar presenterats. Och oj, alla dessa vinklar, jag har har nu bestämt mig för att - tillsammans med resten av Sverige som nu gått vidare till att diskutera Lisebergs Greklandsfientliga och fattiga barn-mobbande reklam - för tillfället strunta helt i det. Missförstå  mig inte; jag tycker det är jättebra att så många röster som möjligt får lov att höras, det är en del av demokratin för mig. Men när röst A säger en sak, röst B en annan och röst C ger en tredje syn på saken, och röst A återigen tar orda, vidare röst B och slutligen röst C, utan att någon av dem besvarat frågorna som den andre eller tredje ställt utan börjar från början och diskuterar med sig själv... (vilken lång mening)

Det finns en brist på bra moderatorer i debatterna. När vi lärde oss skriva debattinlägg i skolan fick vi lära oss ett par grundprinciper. Jag kommer inte håg exakt men det var bland annat du ska presentera din sak, dina argument och sen svara på viss kritik och frågor som kan uppkomma. När du sedan besvarar ett debattinlägg ska du beta ner personens argument och försvara den kritik och de frågor debattören har på ditt inlägg. Något sånt var det, jag kanske minns helt fel, men i dagens debatt saknar jag verkligen detta. Det är få som sakligt besvarar den kritik de får, istället använder man sig av glåpord och anklagar motparten för än den ena och ibland det andra. I julklapp önskar jag mig ett debattprogram på TV som heter "svara på frågan eller lämna studion". Ack och ve, det är väl att önska för mycket.

Nu blev det här något helt annat än det var tänkt... som vanligt. Jag kanske - som vanligt - tar upp det i nästa inlägg.

När nuet flyter ut

Liv växer. Det är nästan läskigt hur stor hon blivit. Stor och tung, snart orkar jag inte bära runt på min lilla bebis längre.

Människor förändras, dagligen, men visst är det svårt att upptäcka förändringen när den pågår framför ögonen på en? Jag minns klasskamrater från de tidigaste skolåren, som när man springer på nu, inte har förändrats ett dugg. för den indre blicken, förblir vi dem samma. Om förändringen inte är extrem, 30 kg upp eller ner kanske rubbar den statiska bilden, en olycka eller en extrem operation för att få den där beverly hills hakan man alltid drömt om. Nej, inte ser jag mina barndomskamrater som kids som jagar boll, röker på eller tafsar röv. Det är snarare som så att när jag tittar på dem tänker jag att de alltid sett ut så. Kanske är det därför man så lätt missar en ny frisyr eller en näsoperation, för det är inte det yttre vi ser.

Jag har börjat tänka så om ord. Jag erkänner, jag är ganska dålig på att stava. Rättstavningsfunktionen har gjort mig en stor tjänst sen de introducerades. Svenska är inte så svårt, däremot har jag alltid haft problem med att stava engelska ord. Jag har inte problem att läsa dem eller uttala dem, men att stava dem har alltid varit en utmaning, och jag har på senare tid funderat kring om det kan bero på att jag faktiskt inte tittar på ordet. Jag låter det svepa förbi, plockar upp början, mitten och slutet och låter fantasin sköta resten. Ni vet, vissa bokstäver är faktiskt onödiga för oss, vi kan gott och väl förstå en mening som saknar hälften, ta nedan som exempel:

"Jg hatr folk sm lgger upp bidr på sina hsdur, ellr redvisr vad de ätit tll bruch"

Nu var det där ett ganska dåligt exempel, men de flesta förstår nog vad jag skrev och en och annan kanske tar till sig av kritiken, jag vet att jag gjorde det. Hur som, jag har börjat ta tag i mitt stavningsproblem, genom att sänka mitt tempo och ge varje ord den överblick det borde fått när jag lärde mig det första gången - i grundskolan. :(

Det här är i alla fall hur min lilla skit ser ut idag. 

Drömspel

Ny design, samma sporadiska intetsägande skribent. Jag skriver för min egen skull, men jag kan inte skriva utan att rikta texten mot någon. En gammal ovana, dagboksförfattare som jag är. 

...och jag lät vargarna tugga henne trasig

Det var sommar. En kall, blåsig sommar som snart var över. Det hade varit en bra sommar, många lyckliga leenden och bortkastade kondomer i gräset, om ett par veckor var det dags att återvända till skolbänken och sätta de där sista poängen innan samhället drog tillbaka sin skyddande kappa. Jag var inte den som oroade mig, fast jag borde varit. 

nej, det här är fiction, allt är baserat på en dröm jag hade för några timmar sedan. 

En politikfestival. Enbart beskrivningen gjorde sig dum nog att få oss att avstå, men musiken hade rungat ut fast dansen den fanns kvar. Det fick oss att trotsa vårt motstånd till stat och samhällsstruktur, packa våra sovsäckar och hoppas på det bästa - en och annan tacka att fälla under en stjärnklar himmel. Det var egentligen inte så vi såg på det, på den tiden letade vi alla efter kärleken som - mot alla under - gick att finna överallt. Men när jag blickar tillbaka, betraktar oss på avstånd där det verkligen går att se vilka vi framstod som, var det inget annat än jägare på jakt efter nästa sköte att stöta vå... 

haha, nej, sådär skriver jag inte. Må jag tappat det mesta, men jag tänker inte börja använda mig av klyschor. vi hoppar lite framåt. 

Festivalens upplägg var dömt på förhand att skrattas sönder i pressen: musiker som pratade politik och en och annan politiker som ställde upp med sång. Endast drömmar kan godkänna en budget för ett sådant projekt. Men festivalen var ett faktum och vi spenderade kvällarna framför gigantiska scener där Håkan Hellström predikade egots solidaritet och Nina Persson argt klandrade börsen för att splittra vänner och familj. Någon kastade en sten när Bob Hund redogjorde för att alternativ till marknadsekonomi och självklart stod Carola för kvällens stora miss - en långtråkig monolog om Kristus väg till antirasism och tolerans. 

Jag ha egentligen aldrig gillar skriva detaljer, för mig är det utfyllnad som plockar fokus från handlingen. för att få en bok i tryck verkar det dock krävas en 10-300 sidor miljöbeskrivningar. 

Jag fann henne vid vattenkranarna. Det var tidig(?) morgon och tunga moln viskade om regn under dagen, ändå stod vi i kö till kranarna för att tvätta bort den smuts vi dragit på oss under natten. vi kom fram ungefär samtidigt, blötte våra händer intill varandra och dök ner med näsan före i kupade händer. Hon drog en snabbdusch, lät skölja hår, axlar, skuldror och nyckelben under den iskalla strålen. Om det var för lite sömn, bortglömd grus i ögonvrån eller just det där droppande vattnet när hon reste sig upp och riste till som ett blötlagt djur, om det var på grund av något av det där som jag föll långt innan första knäckta ölen, så har jag något att beskylla för vad som senare kom att hända. 

"Kom att hända", det låter kanske lite ålderdomligt, lite formellt sådär men lär att jag gör mitt yttersta för att undvika ordet "skulle". Skulle, tillsammans med "kunde och kunna" är de fulaste orden jag vet. Som att avsluta en mening med bokstäverna "är" i följd. Det kanske begränsar mitt skrivande, men för rytmen och sångens skull, tar jag konsekvenserna av mitt val. 

Hur vi lärde känna varandra, det är små detaljer som saknar vikt för andemeningen av historien. Ska jag vara ärlig kan jag inte minnas att drömmen avslöjade något sådant. Plötsligt satt vi där, hon i mitt knä framför Ebbot som drog ett brandtal om barns rätt att rösta och köpa alkohol. Att hon satt där var en självklarhet, att hon höll min hand medan jag höll en ölburk i min andra, medan regnet spolade bort alla frågor om vad, hur, varför och sen då. Ja, sen då? Så långt hade vi inte tänkt, för mig sträckte sig en romans aldrig längre än ett par dagar framåt, varav de sista bestod av saknad som inspirerade till prisvärd poesi på sockerdricka.nu. Hon var inte min typ, bara namnet stämde rätt. hon hette Nea, precis som min Nea, men hon var mer lik någon jag passerar utan att lägga märke till. Att hon satt där, i mitt knä just då var resultatet av en dikt jag skrivit kvällen innan.

Det handlar inte om bekräftelse

det har det aldrig gjort.

Det handlar om att jag kan

- när jag kan -

finns det få spärrar.

Det handlar om att glänsa

så länge jag fortfarande kan blända.

Det handlar inte om kärlek

Det har det aldrig gjort.

Det handlar om att äga scenen

Blöda utan att skära upp venen

att slippa stå i en pöl med blod

och behöva förklara sig. 

Att jag kan...
Precis den raden förklarar allt. Efter jag sett Nea skaka vattnet ur håret, enstaka trådar glida ner in under det svarta tanklinnet som visade på exakt vilket grad av politisk engagerad hon var, så öppnade jag munnen och frågade om jag fick ta lite av hennes tvål.
"Tvål, det skulle man tänkt på att ta med." jag spelade lite mer ruff än jag kanske var. Tvålen låg kvar i tältet.
"Men du är väl förberedd, antingen är du en van åkare eller är det din första gång." Det var hennes första gång, vilket jag redan gissat på. Första gången, lagom radikala, jag biter mig i läppen för att inte le för stort.
Därefter gled det på, vi pratade på men jag såg till att inte bli för långdragen av mig, sa snart hej då och återvände till lägret. Min mor lärde mig att plantera frön, istället för att dra blommorna i håret.


Att använda "skulle i en talad mening är okey, även för mig. 


Hon hade pojkvän, givetvis. Han var med och representerades av ett kollo jag sett på tv en gång. flagnande hud, socialkristdemokrat och illa klädd, alltid med ett anteckningsblock i handen. Han var tjugofem men såg ut som 45, gick i flippflopp och tyckte inte om varken öl eller cigaretter. Enkelt överkörd, varför var hon ens med den där grabben. Och han köpte hennes val, blev dumpad men var bestämd med att det var hans tält så därför sov vi - inte i mitt vilket hade varit en genial lösning - utan intill(inte under) ett vindskydd. Blåst och regn slog hårt mot den gröna pressenningen, det var inte ett skvatt romantiskt och mer än en gång uppmanade jag min frusna kamrat att ta tillbaka sin pojkvän så att han öppnade upp tältet för henne. Men nej, icke, hon ville ligga i mina armar om det så ledde till döden eller värre. Om hon vetat då, vad som hände sen, hade hon kanske lyssnat. Gör om, gör rätt, gäller dock enbart tidsresenärer.


Ett ex sa till mig att det alltid är en som älskar den andre mer i en relation, och därmed befinner sig i underläge. Hon sa, att jag var den som älskade henne, lite för mycket, och därför blev jag bränd. gång efter gång. Så kanske det är, tji fick väl jag i så fall. 


Jag fick springa till bussen. Det blev ett flyktigt farväl, jag reste mig för att gå till mitt läger och packa ihop och sen hann jag inte gå tillbaka, vi var visst redan sena. Inga nummer blev bytta, det var nog jag som drog ut på det hela, det här var 2002 och facebook var en dröm vi ännu inte förlorat oss i. Hon var för hård för lunarstorm, jag hade glömt mitt lösen till helgon. Det var 35 mil mellan ranchen och en by i Småland, lokaltrafiken var obefintlig, swebus hade dragit om sin linje och sista tåget från Olofström gick nyårsafton 1959(om jag inte minns fel). Nej, i och med att jag satt mig på bussen som klippte jag också alla band. Nog kände jag mig lite taskig, dåligt samvete har alltid varit mitt kännetecken. Men samtidigt, en kliande känsla av nya vingar, utsprängda ur ryggen, frihet där den verkar som bäst. Och jag intalade mig att det var väl ändå bäst för oss båda. Distans ni vet, det håller aldrig.


Jag hade faktiskt ett distansförhållande i nära 1½ år, det var först när vi flyttade ihop som vi insåg att vi inte stod ut med varandra. Så, underskatta aldrig ett behagligt avstånd. 


Den sista biten är för sjuk för att väva in i en historia, jag måste berätta den exakt som den tedde sig i drömmen. Jag var hemma hos min barndomskamrat A.G, vi satt på familjens datorrum(jo, på den tiden hade man ett rum endast avsatt för datorn) och lirade Blood. Då kom A.Gs pappa in, röd i ansikten och med en bunt papper i handen. Han drömde pappersbunten i bordet och frågade om jag inte skämdes. Han hade gjort lite efterforskningar kring vad som hänt med Nea efter det att vi sagt farväl, och det var ingen rolig fakta. Hon hade blivit utstött, först från kompisgänget, familjen och sen hela bygden, den lilla småländska ort hon var hemmahörande i var visst mer sekteristisk än övriga Småland. Efter uteslutningen kom trakasserierna, det psykiska och fysiska våldet, upprepande tortyr från de socialkristdemokraterna(det var så partiet hette, i drömmen) som tillslut ledde till att hon försökte fly men blev hindrad och förd tillbaka. A.Gs pappa var rasande på mig, ville slå mig gul,blå och svart på plats där jag satt och skakade utan passande liknelse tillhands. Jag försökte ljuga, sa att jag visst givit mitt nummer(som om det spelat någon roll) men att hon aldrig ringt.
"Man får ta sitt ansvar," sa A.Gs pappa och sträckte över den trådlösa telefonen som jag minns så väl från min barndom. "Ring henne!" beordrade han mig.
Jag tog telefonen och gick in i garaget, slog numret som han överlämnat och väntade med en klump i halsen. Signaler gick fram, fyra-fyrahundra stycken, innan telefonsvaren tillslut gick på.

"Hej, du har kommit till Neas telefon, jag kan tyvärr inte ta ditt samtal. Det är för sent för det nu."