Drömmaren: Birthday is coming up

Nu är det mindre än en vecka kvar till Livs första födelsedag. Vi har bjudit släkt på kalas men varit väldigt dåliga med att peka ut vad döttra önskar sig i present. Nu är det ju självfallet så att döttra inte önskar sig något, då hon ännu inte förstått innebörden av begreppet. Därför gör jag, som målsman, nu en liten sammanställning över matrealistiska ting som jag är säker på kommer göra henne lyckligare.

en Bobby car

En rutchebane XS

En hoppborg

Ett Bollhav

En supernanny

Så, där fick ni lite tips på mer uppskattade presenter. Gör inte mi...Liv besviken nu. 

Dagboken & Drömmaren: Sjukt barn, sovmorgon, generaliseringar

Du dag,
god eller ej, vi tackar natten för sju timmars välförtjänt sömn. Skulle fixat en fyra timmars sömn till, utan problem, men jag ler åt det lilla jag får. Sovmorgon är ett begrepp som står i relation till ungdomen, den nydefinierade ungdomen som sträcker sig från tretton enda upp till den dag du får ett barn på nacken. Sovmorgon, jag sörjer din allt förtidiga bortgång, men jag visste att du skulle komma förr snarare än senare. Jag vet att mellan varven så kommer våra vägar åter korsas, men det kommer aldrig bli detsamma igen.

Vi har ett sjukt barn. Jag minns mellanstadietidens engelskalektioner, det var viktigt att göra skillnad på sick och ill. Sick var du i huvudet, ill rörde kroppen. Om det stämmer i verkligheten vet jag inte, jag har aldrig varit med om en engelsman som missuppfattad vad jag menat. Å andra sidan, jag har aldrig behövt förklara mitt tillstånd för en persons om enbart pratar engelska. Jag gör som vi gör i Sverige, om någon frågar så säger jag bara att allt är ok, jag är lite sick eller ill men du behöver inte axla frågan whats wrong? överpenslad med lite oro du egentligen inte känner. Å andra sidan, jag behöver inte vara så cynisk. Det finns faktiskt de som bryr sig, som uppriktigt undrar om jag skulle säga att jag är lite ill och kanske bli upprörda om jag sa att jag var lite sick men vid fjärde sidan, den situationen tycker jag nästan mindre om. Ja, jag kanske inte mår så ok och knappast fine men jag vill inte förklara mig. Jag menade vad jag sa, I´m a little bit tierd, kanske den vanligaste motrepliken du kan få av en svensk innan klockan halv tolv.

Kan det vara så att mina påståenden generaliserar Svenskar, morgonmöten och engelskalektioner? Värst är väl ändå hur jag generaliserar mig själv, hur jag gör ett antagande att jag reagerar på ett specifikt sätt i alla liknande situationer? Jag tror nog att vi alla gör det, generaliserar oss själva, och det för ofta. vi vill gärna att vår omgivning ska ha en så klar bild av oss som möjligt, så att vi blir lätta att umgås med eller välja bort. Vår representation av oss själva sker i relation till andra, en identitet skapas inte ensidigt utan i relation mellan det inre och det yttre. Det är dock upp till andra människor om de tänker acceptera den representation vi gör. Det har Richard Jenkins sagt, och han får medhåll från mig.

Vidare hävdar jag, utan uppbackning av Jenkins, att om den del(inre) vi själva ska uppvisa, är otydlig och blir diffus i sitt utförande, kan uppgiften att bemöta och bedöma bli svårhanterlig. Personer väljer helt enkelt bort dessa individer, de vill ha enkla relationer till människor som de kan knyta band till och ingå gruppgemenskap med. Om gruppmentalitet skriver Richard Jenkins att grupper består av individer som ser sig som lika(tillskillnad från kategorier som skapas av andra). Att medvetet binda band till en grupp inom den mänskliga gruppen innebär samtidigt att individen ökar avståndet till en annan grupp, men för att öka samhörigheten med en grupp krävs något signifikant som gruppen har gemensamt. 

Personer som bryter mönster kan ha svårt att ingå i en grupp. I somliga fall benämns de som sick och placeras på institutioner, i andra fall medicineras de till grå varelser som i smyg skriver svåra dikter. I många fall sker inget av det, de flesta är inte farliga, de flesta är nog faktiskt helt normala i sin och andras bemärkelse. Sett ur ett större perspektiv, säg 6 miljarder människor, är det svårt att vara avvikande i jämförelse med den stora massan.

Men till Svensk vardag, hur gör man då för att fungera? Jag är inte skolad i ämnet, så jag utgår inte från någon allmängiltig sanning när jag nu kläcker ur mig att det finns två val; antingen välja att ställa sig utanför grupptillhörighet, eller anpassa sig. Jag vill också uppmärksamma att jag inte tycker att individer som fungerar på följande vis är på något annat vis är utmärkande eller speciella. Kanske för att jag själv ser mig som en av dem, och vem är jag, egentligen? En gång en stjärnprins, numer en utbrunnen idiot.

Det kanske låter lite skrytsamt att hävda att jag är en person som vill variera mig, som inte alltid reagerar likadant beroende på situation. jag känner inte alla, inifrån, och jag är nog långt ifrån ensam om detta. Som en gammal lärare sa till mig: "vi tänker nog alla samma tankar, fast på olika vis". Dock tror jag att det finns de som har lättare att falla in i roller och stanna i sina karaktärer hela livet. Jag är såhär och det funkar i min naturliga miljö, så varför ifrågasätta mitt beteende? Jag är kanske hård i följande påstående men min erfarenhet av den sortens människor är att de har svårt för miljöombyte och ofta hamnar i konflikt. Jag har inget emot konflikter, en del bråk måste man ta, men det finns en skillnad på onödiga debatter och de är de som oftast inte går att vinna utan att en och annan käftsmäll delas ut. Den högsta nivån av sådana konflikter är krig.

faktum är att jag gör mitt bästa för att anpassa mig, och jag tycker jag blivit bättre på senare år. Som yngre ville jag alltid tillhöra en grupp, men istället hade jag många kompisar fast aldrig en nära umgängeskrets. Det kan också berott på att jag bodde på landet, utanför fel kommun, hur som... Jag hade ändå svårt att anpassa mig, mina vänner bestod av individer som kom från helt olika grupperingar.

Somliga tyckte inte alls om varandra. Jag tyckte om alla, på olika sätt. Redan då anpassade jag mig, men inte lika bra. Det var olika stilar, olika humör och även flera olika åsikter. Jag umgicks med de som var väldigt politiskt engagerade men också de som sket i allt, som tyckte kommunism och  nationalism var samma sak som liberalism och ateism. Det var rock och det var pop, jag umgicks till och med med en och annan hippie, även om den perioden tillhör min mörkare del. Jag undvek väl endast människor som gick emot mina basvärderingar, såsom rädda främlingsfientliga och ljusskygga karaktärer som sträckte en och annan högerarm mot himlen när ingen annan såg.  Jag gillade inte snubbar som körde epa heller, men det hände faktiskt att jag åkte i en. Det hela resulterade i den person jag är nu, totalt oförmögen att ta ställning utan att ifrågasätta mitt beslut.

Jag fick ta en paus för att fixa med tvätten, nu har jag svårt att komma ihåg vad jag ville säga med allt det här. Från början var det tänkt att jag bara skulle skriva att min dotter var sjuk och jag önskar att man kunde sätta sjuka barn i karantän för nu håller hela familjen på att insjunkna i sommarsnuva och magbesvär. som vanligt blev det något jag inte alls tänkt mig. Fan, så här blir det när jag skriver utan tydliga direktiv. Jag behöver en handledare och ett ämne, med tydliga instruktioner gällande syfte och form. Skriva fritt är det värsta jag vet.

Det tog hela dagen att skriva det här, jag har fått ta pauser emellanåt så att jag aktivt kunnat ta del i familjelivet. Jag borde verkligen lära mig dela upp mina tankar, vem ska orka läsa det här? Säg hej om du kom så här långt utan att skumma.

Bilder från mormors vind. En Leksakskyrkogård.

dagboken: det är bara

det har varit en lång vila, jag har varit tvungen att hitta tillbaka, börja fungera igen, som en bitter realist på verklighetsflykt. Måhända att stegen hunnit hjärtat före, måhända att det var länge sen jag lämnade den där viadukten som skar av gryningen vid svansen, gränsen som lämnade det eftersläntrande ljuset åt en förtärande - men ack älskande - skymning. Det hände sig bara en gång att jag kröp upp längs den otrampade branten för att skriva av mig, offentligt, men det var en gång som symboliskt blev platsen där alla drömmar fick färg och form... grådassig blyerts som bleknat bort. det måste varit 10 år sen minst. vart var jag, hur hamnade jag här?
jag avskyr när orden drar iväg sådär, om någon undrar så ska jag bekänna, jag har sällan något att skriva om, jag styr inte mina ord, jag låter meningarna föra mig framåt. Jag försätter mig själv i någon form av trans, jag kan närhelst avbryta(jag bryter ofta, halvfärdiga texter är lite min grej), men jag kan sällan styra. Hur jag gör nu? Jo men sällan är inte alltid.
Jag har tre perspektiv som jag använder mig av då jag orienterar mig genom livet. när jag skriver, då speglas bara två. Det första är det mest centraliserade; jag utgår från mig själv, likt en tonåring är jag universums mittpunkt. Vad jag tycker spelar roll, mina känslor är det enda som verkligen kan svida. Ja, mina och alla i min omgivning. Utifrån denna vinkel fyller jag mest på i min dikt och prosa hög. mycket halvfärdigt.
ur den andra vinkeln försöker jag se livet ur ett större perspektiv. Jag är en av alla, ibland är jag inte ens en del av det. Här är det samhället, idéerna, ideologierna, de stora åsikterna, konflikterna som sliter vår planet itu. När jag skriver ur den vinkeln, är det ofta som en kritiker. Här är det artiklar, rapporter, uppsatser etc. samt en och annan välriktad känga i skrevet på ett kommentarsfält. Dock lämnar jag mycket halvfärdigt också här, för då jag börjat utvecka en tanke vaknar en motsägelsefull djävul. Det krävs av mig att finna både motargument och vidare försvar mot min egen kritik. Jag tycker inte om att chansa: "kanske tänker ingen på detta". har jag funnit kritik mot mig själv måste jag debattera ner det. Eller, ge mig, om kritiken är befogad och jag inte har något bättre än argument baserade helt på känslor(" jag tycker så, därför är det så").
Om det är utifrån det andra perspektivet som jag oftast ser världen, är det utifrån mitt sista perspektiv som jag lyckas rama in mest. mest eller kanske ingenting alls. Här huserar meningslösheten, med dessa ögon intryckta i globerna är universum så oändligt stort, tiden som gått och skall komma är ofantligt lång. människorna som bor på jorden är hur många som helst, och alla sitter de och tänker på samma sak som jag. Det räcker med att googla en fråga, något du gått och tänkt på, och du märker hur googla fullföljer meningen innan du hunnit skriva ner den. vilket tyder på att hundra, tusen, kanske hundra tusen, tänkt samma fråga före dig. Du tycker så om en viss artist, i kommentarerna till youtube-klippet kan du se att tusen andra redan uttryckt dina känslor. De känner inte på samma vis, förstås, men ändå...
när jag ser världen ur detta mer, universella perspektiv och inser hur fåniga, menlösa alla våra konflikter, prestationer, idéer och berättelser är, kan jag sällan producera något vettigt om ens något ovettigt.
Där, fast i en världsrymd, promenerades på vintergatan med en klubba av smält betong på, som jag varit de senaste veckorna. men nu är jag tillbaka på ruta ett, och tillsammans med Patrick Isaksson ska jag nog ta mig igenom en sista sommarmånad tillsammans med lite fler inlägg.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Dagboken: Poesi

Det kittlar i ögonen, men jag tvingar mig själv att vara vaken. Jag ligger huller om bullen bland skrivböcker och minnen, försöker klippa och klistra eller bara låta mig inspireras en aning så att det men tidskrävande dikten jag någonsin gett mig in på att skriva ska bli färdig innan tåget går imorgon. Men jag har börjat bli ordblind, jag sitter med samma rader som för två timmar sedan och producerar inte mera än den ena omskrivningen efter den andre. Nu finns dikten i sju olika versioner istället för en fulländad. Jag funderar på att behålla den i sin originalform, mot alla sanningar som florerar upplever jag den faktiskt bäst som den är. Illa genomtänkt i sin grund, men den rinner fram likt uppdiktade strömmar.

Skriva dikter? Jo, jag gör sånt. emellanåt. Jag har alltid föredragit den kortare texten som, efter lite fritolkning, väcker känslor. Hellre det än en övertydlig, ibland feltydlig, bok av någon ex-journalist vars alterego lever livet hen själv aldrig fick leva. En gång i tiden bar jag på stora drömmar att kläcka den där romanen som alla pratade om, eller som uppskattades av det fåtal som i alla fall läst den, åtminstone en ros av någon norrländsk kritiker... Men jag tappade bort mig, det blev en bok på gymnasiet och den håller ungefär samma standard som en uppsats i historia, efter det jobbade jag febrilt i två år på en bok jag en dag spydde gala över. Hela storyn var en patetisk sörja av egocentricitet, en sorts "ack-så-synd-men-ack-så-cool-och-stackars-min-som-får-knulla" bla bla bl... Efter ett par år började jag skriva om den, jag la till både ironi och sarkasm och ett sinne för självkritik hos min hjälte, en person jag inte längre kunde känna igen mig i(och tacka någon för det). Jag la dock av efter ett tag, i konflikt med pojken från igår kom vi överens om att låta den vara som den är; en souvenir från en svunnen tid.

Jag påbörjade flera andra bokprojekt: "pojken och ängeln, flickan och gud" , "blåjeans" , "Sanningen varar...", "dröm"... böcker som aldrig fick mer än ett par sidor, som mest ett tiotal kapitel, samtliga fick ungefär samma abrupta avslut - vem skulle vilja läsa det här? I tid då böcker säljer allt sämre, i ett land där böcker säljer som allra sämst, böcker skrivna till en målgrupp som statistiskt sett är de som läser allra minst i samhället(yngre vuxna), vem riktar jag mina ord till? Själv läser jag ingenting förutom diktböcker. Jo det är sant, jag läser dikter på nästan daglig basis. Mer än så orkar jag inte med. Jag läste iofs Fredrik Lindströms bok, men såväl att den enbart bestod av korta noveller. Ibland tyckte jag ändå att den var för lång. Nej, jag vill ha kort lyrik som går direkt in i hjärtat och lämnar en med tomt rum som sakta fylls upp med...något. Läsa dikter, tänker ni, fjantigt. Men det är egentligen inte så stor skillnad från att lyssna på en låt(förutsatt att de sjungen i den). Det fina med dikter är att jag slipper musiken.

Sådär, jag behövde skriva av mig lite. Komma in i nya tankar, hitta nya vägar och formuleringar. Främst nya ord, och jag slutar nu för jag tror mig funnit vad jag sökt efter.

Dagboken: inläggen som uteblev

Det har varit en tuff tid de senaste veckorna så det har inte blivit mycket skrivet i bloggen. Mest för att jag inte riktigt förmått mig att sätta mig ner och berätta om min, egentligen, ganska obetydliga vardag. Sett ur ett kosmos-perspektiv är dock alla liv hyfsat obetydliga, kan inte se vad som gör ett Liv mer eller mindre värt och speciellt än ett annat. Ett liv är vad du gör det till, vare sig det är ditt eller någon annans som du värderar högt.

Jag inledde sommaren med att åka till Blekinge. Jag var där 1½ vecka, mycket längre än de 3 dagar om året som jag brukar spendera i mitt förflutna. Jag försökte hinna med så mycket som möjligt, även om jag mest såg fram emot en dag då ingenting var planerat. En sådan dag var dock svår att komma över. Det blev en hemvist med ett fullspäckat schema varav endast två dagar gick åt till att inte göra ett skvatt mer än att hänga i poolen(jo, mor och styvfar har byggt sig en pool) och låta mamma(farmor) sköta om sitt barnbarn. Det är alltid tacksamt med lite extrahjälp, jag kan nu förstå hur bra min mamma/moster/morbror måste haft det då de när som, kunde lämna över sina ungar på sin mamma. Jag har aldrig satt min fot på ett dagis eller ett fritids, jag spenderade mina eftermiddagar hemma hos min mormor fram till det att vi flyttade. Jag återvände dock om helgerna i flera år framöver, så fort det var en konsert i Sölvesborg så visste jag att det fanns en säng hos min mormor dit jag kunde fly när scenljuset gått ner. Vi ska vara glada att det fanns en plats där vi alltid kunde finna trygghet, alltid var välkomna och om fanns där för att knyta oss samman - vi i familjen.

Jag hann träffa mormor, om än blev besöket kort. Liv tog upp mestadels av tiden som den uppmärksamhetssökande unge som hon är, och det blev verken kortspel eller utrymme för diskussion och nostalgi. Men i vanligt ordning fick vi fika. Som min kusin sa; "Det är mormor som gjort oss så fikaberoende." När vi åkte därifrån stod hon, som alltid, och vinkade - som hon alltid gjort under hela min uppväxt. Det kom aldrig på tanken att reflektera över om en mormor verkligen behöver vinka åt ett barnbarn som passerat 12 år, istället grämde vi oss fördärvade över de gånger hon inte gjorde det. "Vad hände nu? gick hon på toaletten eller ringde telefonen?" Huvudvärk.

Som ni kanske förstått gick min mormor bort två veckor senare. Jag hade precis hunnit hem och installerat mig i vardagen, börjat kolla jobbannonser och vant mig vid för lite yta. Då kom samtalet, just när jag var ifärd att tvätta de kläder som bott i en väska i 1½  vecka. Det var min kusin som ringde, och även om jag trodde på vartenda ord han sa så ville jag få det till ett sjukt skämt. Men det var inte skämt, och jag började leta biljetter för att åka hem. Allt blev upp-och-ner, men Nea ställde upp och tog ledigt för min skull, och på fredagen åkte jag med Erik tillbaka till Blekinge. Det var inte ett kärt återseende, men en känsloladdat sådant. I tre dagar satt jag tillsammans med den familj som hade möjlighet att närvara, intill mormors sida på sjukhuset. När helgen var slut åkte jag med min syster till Kalmar, varifrån jag tog tåget tillbaka till Norrköping(byte till pendeln i Linköping).

Det var en av de, trots situationen, vackraste tågresor jag någonsin gjort. Det var ett magiskt sommarland som brutit sig upp ur marken, tunga trollska skogar, sköna ängar och små pittoreska samhället som lyckats överleva i en urbaniserad värld. Skogarna skars itu av sjöar och strömmar, som i sin tur spräckte solljuset som föll från himlen. Jag hade glömt mina hörlurar och var bortom förstånd till sömn, men resan var så vacker att jag satt som bunden med blicken ut genom fönstret medan fyra timmar susade förbi.

Två dar senare var hon borta. Det är svårt att förstå, i mitt hjärta är hon fortfarande högst levande och klagade på allt som inte står rätt till, men alltid med ett leende på gipan. Det gav sig inte för orden att berätta om den (första) underbara Blekingeresan, första midsommars på tio år utan jobbkläder, poolbad och familjedag, vännerna med skolkatalogen och fotbolls-em som gick som det gick; inte alls för Sverige. Jag torde inte skriva om uteblivna strandpromenader i solnedgång, eller Livs första möte med vågorna och (näst)kusinerna, Neas traggliga resande upp och ner, sjöodjuret i poolen, den billig producerade danska rullen som väckte tankarna att om, om allt det underbara vi faktiskt har här.

Nu är en del borta, men i mitt hjärta kommer hon för alltid leva kvar.

 

Dagbok: Vackraste bland själar

Jag kan bara tala för mig själv, för mer än så är jag inte.
 För mer än så är ingen.

Jag har svårt att finna ord för hur jag känner just nu.  Om det går att uppleva tomhet, är det vad jag nu går igenom. Men tankarna är allt annat än tomma, det snurrar och surrar om både det ena och det andra. Jag tror att det inte riktigt gått in än, för mig så tar det oftast ett par dagar. Så var det när farmor gick bort, så är det också nu. Det här blir rader utan sammanhang, jag förbjuder mig själv att redigera i efterhand, även om just den här raden är den sist skrivna.  

Jag fick samtalet precis innan jag skulle gå in i affären och handla. Liv sov i sin vagn efter en hård eftermiddag på lekplatsen.  Jag önskade att jag kunde krypa ner hos henne, söka tröst hos den som ännu inte vet vad sorg på den här nivån innebär, Men det gick ju inte. Vagnen är för liten för två.  Istället för att utmana rummet, gick jag raka vägen bort till hylla tre och stoppade ner en förpackning oboy(om än inte rätt märke) i korgen. Sen bort till mjölken – om det är något jag alltid kommer förknippa med minnet av vad som var och nu är försvunnet, är det varm oboy. Kanske med en kaka till.

Det ligger dock mycket sanning i det som min kusin sa här om dagen, när vi satt utanför sjukhuset och väntade på att världen skulle vändas om: det känns som om barndomen plötsligt tagit slut. Även om det var länge sen ljudet från lekarna rungade ut, och gubbarna nu ligger dammiga i en låda på vinden. Jag har inte hört klockorna sen de tystnade och skolväskan hängdes av och sen aldrig mera på. Det var länge sen, men under det taket var jag alltid ett barn. Det var en plats som vilket barn som helst kunde känna trygghet, trots att dörren inte gick att stänga ordentligt, och krypen härjade fritt i källaren. Nu, vem vet om jag någonsin kommer återvända dit. Och om, kommer känslan av trygghet ändå vara bortblåst av vindar som viskar om förändring – en svår men ändå naturligt tvungen sådan. Om jag återvänder blir det i minnet, och när jag reser därifrån kommer jag vinka mot det fönster som alltid vinkade tillbaka.

För precis en vecka sedan kände jag fortfarande hopp. Jag lyckades lifta mig ner till Blekinge med en bekant som aldrig varit en vän men som ändå ställde upp när jag verkligen behövde hjälp. Det hade hunnit bli fredag och hoppet hade väl börjat svikta, om natten vände jag mig istället till sagan och önskade på varje fallande stjärna. Jag önskade att tiden kunde ta tillbaka vad den gjort mot oss – och om och om igen mumlade jag ”det finns så mycket kvar, det finns så mycket kvar.”

Och nog finns det mycket kvar, händelser slutar inte trilla in bara för att ett par ögon inte längre finns där för att beskåda dem. Vår närvaro i världen är ytterst begränsad, vår betydelse skulle inte finnas till om vi inte skapade konflikter att arbeta mot. Utan en människans illgärning, kan en annan människa inte bli en hjälte. Men ett gott hjärta kräver inga ovationer, det vinner på dina leenden.  

Stjärnorna har dock sedan länge slutat lyssna på den prins som inte längre är sjutton. Jag har ingen makt över ödet, jag kan inte förändra det som på naturlig grund skall ske. Jag kan bara bevittna, och gråta mig fördärvad vid din sida. Inom mig hör jag din röst, du klappar mig på axeln och säger: ”vad är det Sanderman, vad är du ledsen för?” För din skull. För min skull. För släktens skull. Det skulle inte gå till såhär, hur det skulle ske har jag dock inget svar på. Kanske var det för det bästa, som någon sa, men aldrig kan jag gå med på det.

I tre dagar, med undantag för sömn och en och annan promenad, satt jag där och stirrade mig blind av maktlöshet. Jag ville skaka, ruska, viska och kittla – men jag fick nöja mig med att trycka och gråta. Men jag var inte ensam, familjen var där. Vi varvade gråt med skratt, ibland satt vi tysta för att senare brista ut i en diskussion om något helt irrelevant för situationen. Jag tror det hade gjort dig lycklig att se oss. Sista dagen var jag tvungen att ge dig mitt avsked. Jag sa som det var, utan utsirningar; jag måste hem för att ta hand om min dotter. Jag fick chansen att läsa min nyskrivna dikt, ett farväl på mitt eget vis. Jag fick chansen att kyssa dig på pannan, något jag aldrig kan minnas mig gjort.

 Jag skulle gärna stannat längre, till vilken nytta vet jag inte. För att du skulle slippa vara ensam, men det var du inte. Du hade de som kunde, och på håll även de som ville.  Liv behövde mig fysiskt. Hon behövde ett leende, en utvilad lekledare som kan bära henne på sina axlar, som kan laga hennes mat, hålla i hennes sked, vagga henne till sömns. Hon behövde mig, och det vet du. Därför tror jag inte du tog illa upp. All den glädje jag ger henne, alla lekar jag leker och alla sånger jag sjunger – allt har jag fått från dig. Du var min lärarinna i lycka, även om mamma gjorde bra ifrån sig också.

Jag fick en paus i skrivandet, käkade en pizza och såg ett par nummer på allsång. Det var kanske den brytningen jag behövde, minuten senare föll allt i bitar. Jag sitter bland utemöblerna och studerar en kvarglömd sportflaska. Den är lila, som stenarna i det halsband jag köpte och som blev buret lite fler än en gång. Eller som tröjan, jag minns att jag tyckte den tillhörde en annan generation, men så gör vi alla. Ett par samtal senare har jag byggt upp det slott som rasade samman. Kusinen som är som den bror, systern som är nära men alltid så långt bort, och mamman som till trots är den starkaste av oss alla. Hon håller oss uppe, och påminner mig; ”det var det bästa som kunde hänt.” Jag har lättare för att tro det nu, hennes argument är mer genomtänkta. Hennes tröst väger tyngre, det är moderskapet privilegierat.

Släkten före allt, familjen står mig alltid närmst. Vi må vara utspridda men aldrig splittrade, även om spindeln övergivit nätet vill jag inte se hur trådarna löses upp. Kan vi hålla ihop, inte för någons skull utan av vår egen vilja, blir arvet som vi alla tillhör ett prestigefyllt sådant.

Kanske är det så att barndomen tagit slut, att bli vuxen handlar kanske om att lämna bakom och gå vidare. Men gud – om du ursäktar mormor – förbjuder att vi glömmer, den vackraste kapitlet i vår historia.

Vila, intill frid och lugn,
med kärlek som aldrig överger,
och låt oss barn som är kvar, sköta disken. 

Min älskade dotter, i famnen på min älskade mormor
(1927 -2012)

Dagboken: Blekingeland.

Så igår kväll kom vi då äntligen(?) tillbaka, från vår 1½ veckas semester i Blekingeland. Jag och Liv har varit där under hela tiden, medan Nea droppade ner på helgerna. Då vi är utan bil - och utan tanke på att köpa en, förutom regniga dagar som den här - blev det en himla massa tågresor för Nea. För mig blev det flera tur-och-retur Jämshög - Alvesta i mammas volvo automat. Det är, och jag står för det, härligt att köra automat. Du kan glida i uppförsbackar, stanna, vänta, glida och stanna och det helt utan problem. Hur som, det var ju inte bilen eller resorna jag tänkt skriva om. Jag måste bara skryta lite, Liv är exemplarisk på tåg. Resan ner, bara jag och hon, gick galant. När alla andra barn skrek sig hesa och grät föräldrarnas samvete sönder och samman, satt Liv och log åt småland som susade förbi utanför.

Det var en lång visit i Blekinge, så många dagar i sträck har jag inte spenderat i min trädgård på flera år. Ändå kändes det som om tiden inte räckte till, och trots att jag minst sagt var fullbokad från dag 1 till åtminstone dag 8, missade jag ändå ett par attraktioner och en del legender. Promenaden genom barndomsstaden uteblev, liksom en träff med min Engel. Jag hade hoppats på att min syster-mitt-i-livet skulle ha tid att titta förbi, på mina villkor, men när det inte kunde bli så uteblev även det mötet. Regnet fick oss att ställa in promenaden längs stranden och orken gjorde att vi stannade efter en öl på midsommarafton. Det fick vara, det var okey ändå. Det kommer fler dagar, nya somrar även om det är de gamla jag minns och längtar efter mest. 

Blekinge är avlägset nu men det är ändå där jag känner mig som mest hemma. Jonas Gardell sa i en trailer till ett program som jag aldrig såg, att "hem, det är något man lämnar bakom sig" och på sätt och vis håller jag med honom. Vi kan skaffa oss en eller flera partners, bygga bo i en villa ett radhus eller en lägenhet, köpt eller hyrd. Vi kan skapa oss en plats att bo på, inreda den efter bästa fantasi eller köpa ett färdigt livsstilspaket på Ikea. Det blir ett hem, det blir vårt hem, men hem blir det aldrig. "Hem är varthän stjärnorna lyser," sa en sjuttonårig Alex, hög på eufori. Vad jag menade var nog att hem är där du har din familj, vad jag menar nu är att hem är den plats där allt en gång började. Många vägar har lett därifrån sen dess. 

Nu är jag i vilket fall som helst i Norrköping, i ett annat hem. Här började ett annat allt, och någon kommer en dag växa upp och lämna det bakom sig. 

Hur som, här kommer lite pics från veckan som gått. 

Summertime

Dagboken: På cykel

Igår var vi ute på vår första cykeltur med Liv. Jag och Nea älskar att cykla, förra sommaren körde vi land och rike runt på våra begagnade åk. Trots att Nea var höggravid lät vi inte det komma i vägen för vårt nya friluftsliv, så fort jag hade en ledig dag sadlade vi våra rullande springare och susade ut på ett nytt äventyr. Just därför var det ett måste för oss att köpa en barnsadel så fort Liv blivit stabil nog. Och igår bar det alltså av.

Det var lite pirrigt i början. Jag har alltid varit en usel skjutsare som hellre cyklat ifrån mina vänner än låtit dem åka med, men det gick riktigt bra. Vi körde de lugna gatorna i villakvarteret och sen vidare ut på en otrafikerad cykelväg(eller ja, vi trafikerade den ju). Vi körde en kort sträcka, bort till babyproffset för att kolla ny barnvagn och sen vidare till Ingelsta centrum för att göra av mer lite pengar. Det var vi inte ensamma om, det märktes att folk fått tillbaka på skatten. Jag hittade en skjorta, Nea en tröja och Liv fick en schyst jumpsuit i samma snitt som sin kusins.

Liv i cykelsadeln. OBS: bilden togs samma dag som vi köpte sadeln,
på cykelpremiären hade hon givetvis sin hjälm på sig. 

När vi kom hem åkte suiten på direkt, och Liv var som i extas. Den blir väl till pass nu när vi ska ner till Blekinge nästa vecka och bada i poolen. Inte att bada i då, men att mysa i efteråt. Synd att hon var tvungen att skita ner den, men jag ska ändå tvätta i morgon bitti.

Jumpsuit-Liv, praktisk och mysig. Vill också ha en. 

 jag är säker på att Liv haft en toppenhelg utan tandbesvär eller separationskänslor. Vi har bestämt oss för att försöka få Liv att somna utan flaskan, så ikväll låg hon i Neas famn när hon åt och därefter la Nea ner henne i sängen. Hon vände sig genast på sidan och strax därefter sov hon. Ibland är hon en såndär superunge och vi kan inte annat än vara jättestolta över henne.

På tal om stolt, Liv har börjat kackla sina första små ord. Titta och titta där, (l)ampa och så självklart Mamma och pappa - även om hon är lite kass på de tre sistnämnda. Nu jobbar vi benhårt med att benämna allt som hennes extrema intresse vaknar för. Tv, Vagn, bord, nalle, dator, häst, hylla, bok, boll, säng, kloss, smartphone, examensbevis etc. Snart kan hon nog säga det mesta, och då är det bara köra på med uppfostran. Jag snackar förstås om total hjärntvätt - ideologi, politik, moral, etik, människosyn och förbereda henne på rätt målsättning i livet. Det fria valet är givetvis en myt, men det behöver hon inte veta.   

Dagboken: barnsäkert

Idag när jag vaknade fann jag hur mina böcker blivit utrivna ur hyllan och omslaget till minst en bok var tillintetgjord och bortom all form av räddning. Nea satt i soffan med datorn i knäet och la patiens i brist på internet. När jag upprört kommenterade massakern i bokhyllan svarade hon drygt att "vi borde inte ha öppna hyllor."

Jag ska säga dig, att det går fan så bra med öppna hyllor om man bara 1)har lite koll och 2)ser till att försvarssystemet är uppe. Jag har Liv krypandes här hemma varje dag och aldrig har någonting av vikt råkat illa ut. Jag har 90% koll och 10% ogenomträngligt och uppdaterbart försvarssystem. Låt mig visa.

Fotpallen blockerar ingången till cd-spelaren, spelhyllan och böckerna. Så länge hon inte kan klättra fungerar den utmärkt. Den lilla glipa till höger på bilden blockeras av en påse. Påsen innehåller sådant som Liv får "lov" att leka med, ofta nöjer hon sig med att få en den. 

Bakom "no babies" kartongen gömmer sig våra pärmar och pappersbehållare(?), den var möjlig att riva ner men jag säkrade upp den med en hårnål och Liv har börjat acceptera att det inte går att ta sig förbi.

Köket är inte barnsäkert. Vi ska bygga om det i sommar men tills dess är ugnen en dödsfälla. Därför står det alltid en stol framför spisen när jag inte lagar mat. Liv kan flytta stolen, men kasandet hörs i hela lägenheten och jag kan vara där på 3 sekunder. Liv tänker ännu inte logiskt, enligt henne måste stolen först bort innan hon kan ge sig på ugnen vilket ger mig praxis 30. 

Sladdar är ett helvete. Hon har börjat intressera sig mindre får sladd och kontakt nu men de är fortfarande en risk. De kontakthål som inte blockerats med säkringar är antingen dolda bakom möbler eller uppflyttade som den här. För att hon inte sa nå botten på sladden står det en kudde framför, hårt intryckt mellan soffa och vägg så att en liten uppfattar den som en fast del av inredningen. 

Pappas dator är intressant, för att på snabbast möjliga och mest effektiva sätt få tillgång till den förbjudna maskinen  så drar man bara i sladden. Därför är det ve och pina att pappa lagt upp sladden i fönstret, och delis gömt den bakom gardinen. 

  Vidare åker alla saker som går att trascha upp på fönsterkarmen. Mammas bricka med glas, ljusbrickan på vardagsrumsbordet, den avlånga svarta porslinsprylen i hallen. Det som fortfarande går att nå är okey att trasa sönder. Vårt hem är väldigt säkert för barnets avancerande, plus att det går snabbt att ställa iordning till det normala när Liv gått och lagt sig. Det är dock viktigt att få säkerhetssystemet på plats så fort hon vaknat, annars går det gick för böckerna i morse. Då Nea inte är van vid att vara hemma på dagarna, eller för den delen vara den som stiger upp först, så är hon ursäktad för den här gången. Men vi får nog ha en genomgång under dagen.

Dagboken: Fullpris

Idag besökte vi polishuset och hämtade ut ungens pass. I måndags tog vi bilden, en yrvaken Liv fick posera framför en kamera och hon såg väldans olycklig ut på bilden, men 4 dagar senare har hon världens snyggaste pass. Nu kan hon lämna landet när hon vill, samt visa leg på bussen ifall de försöker pracka på henne en vuxenbiljett.

När jag var tretton blev jag för första gången uppmanad att visa legitimation på bussen. På den tiden drog man gränsen mellan barn/ungdom/pensionär/cykel vid 16, vilket jag än idag kan tycka är lite grovt då en sextonåring inte har en högre inkomst än en femtonåring. I östergötland går ändå gränsen vid 26, en höjning som från 19 som var den gamla gränsen. Men i Blekinge går den som nämnt vid 16, därför är det väldigt viktigt att tidigt skaffa legitimation i Blekinge. som trettonåring hade jag redan börjat få skäggväxt, och hade väl av avpixlats granskare räknats som 28. Också busschauffören ansåg att jag var äldre än jag var, och då jag inte kunde bevisa min ålder tvingade han mig betala fullpris.

Jag har aldrig ljugit om min ålder för att komma undan billigare. Jag växte upp med en pappa som gjorde sitt yttersta för att slippa betala för något, och jag fick alltid låtsas att jag var fyra-fem år yngre än vad jag egentligen var. sista gången var jag just tretton, vi skulle besöka ett museum och gränsen för barn gick vid 11(till  och med 11). Bakom oss i kön stod det två tjejer som uppskattningsvis var i min ålder. Som trettonåring var det absolut viktigt att vara tuff och om det gick fick man gärna vara lite äldre också. Jo tjosan, vi kom fram till kassan och farsan är inte sen med att slänga ur sig att "Dottern här är 6 och sonen är 11." De köpte det, jag hade rakat mig så jag såg väl väldigt "pojkig" ut. Tjejerna bakom mig köpte det också, jag är säker på att de fnittrade och himlade med ögonen. Från den dagen bestämde jag mig att jag aldrig, ALDRIG, oavsett vad, ska ljuga om min ålder... för att komma undan billigare.

Det hände ganska ofta att jag ljög mig uppåt i åldrarna för att äga tillträde till diverse barer och konserter. Men principen är att jag sen dess alltid betalt fullpris... Utom en gång men då var det Nea som köpte ungdomsbiljett till mig och i tid av förvirring, ljög jag om min ålder(ett steg ner, vilket ändå inte spelade någon roll då). Kontrollanten var snäll och lät oss gå utan böter, men usch så jag skämdes. Jag är en rättskaffens man, den sämste rebell då jag alltid följer lagar och regler, aldrig överträder ett förbud eller korsar en gräns som tydligt är markerad med förbud. En gång var jag med när några kompisar krossade fönster. Alla kastade varsin sten och sen sprang vi, men ska sanningen fram - och det är väl bäst - så kastade jag min sten på husfasaden. Ingen av grabbarna märkte det dock, och jag kunde behålla min heder samtidigt som jag undvek att bryta lagen.

Nu är det helg och jag surar järnet för skatteåterbäringen har inte kommit. Sabla Aftonbladet, ni lovade ju.