seperationsångest

Det är med en sten i bröstet som jag lämnar hjärtat mitt bakom mig. Jag vet att hon är i tryggt förvar hos sin farmor, vilken sköld är större och mer ogenomtränglig än den som bärs upp av någon som älskar villkorslöst? Om det är något jag lärt mig av andra vi mött, är det att min flicka är trygg i sig själv på grund av de kärlek som ständigt omger henne.

Jag minns det barn som tryckte under en jättes täcke i spjälsängen vid fotändan av vår säng. Så skör var ingen jag tidigare mött, och då har jag ändå härjat i slamsorna av brutna själar. Jag satt på huk intill och förmådde mig inte slita blicken från det lilla jag varit med och skapat. Hon var en del av mig, en bortskuren tumör som ännu levde, växte; en liten som nyss börjat drömma. Men ack så skör. Om hon skulle få chansen att förverkliga sig själv behövde hon beskydd och i viss mån vägledning(men inte styrning) tills det att hon stod på egna ben. Jag trängde fingrarna genom spjälorna och fångade en hand som reflexmässigt greppade mig tillbaka, och jag lovade det som inte kan lovas: att alltid vara där för henne, skydda henne mot allt som gör ont och om jag inte kan skydda, ska jag åtminstone erbjuda tröst. Att nu lämna henne, 45 mil söder om promenaden, även med den starkaste av valkyriorna som beskydd, tynger mig. Var är mitt löfte idag?

Jag försöker se en större bild, slänga ut fotnoter i marginalen. Jag lämnar henne, inte för nöjes skull men för att jag ska arbeta. Ju fler arbetade timmar desto högre blir lönen som ska försörja oss. Pengarna ska inte ge lycka, de genererar frihet på sikt. Ett mer motsägelsefullt system får vi leta efter, men vi lever mitt i det och innan folken reser sig mot varann eller tillsammans mot en högre makt, är det här systemet vi lever i. friheten kan jag nyttja som jag behagar, åtminstone inom lagens gränser. Jag har aldrig känt ett behov av att bryta några större lagar ändå, kanske ser jag en nedladdad film och någon gång har jag genat över privat mark. Frihet är ett för brett begrepp, jag ska nog använda mig av fri tid(obs. fritid har en annan innebörd). På min fria tid, då jag inte har några obligationer att ställa upp och lyfta fingrar för etablissemanget, kan jag lyfta upp min dotter och sätta henne på mina axlar. Jag kan bära henne ut i världen och visa henne nysyner(lånat begrepp) och hjälpa henne finna sina egna lyckliga stunder. Hon är mer lättroad än en annan, att sparka en boll i parken eller fisa i vid matbordet är två moment som kan få henne att kikna av skratt. En mer kostsam aktivitet är busfabriken, men det är en fröjd att se henne lycklig och jag kan gott spara in på annat för att få se henne lycklig. När dagarna börjar gå mot sitt slut tycker hon om att slappna av framför youtube och framförallt en Emil i Lönneberga-revy signerad Astrid Lindgrens värld. Dit bär det av i sommar, det blir vår lilla minisemester, så som hon pratat om att hälsa på sina vänner Emil och Ida. Jag kan knappt bärga mig inför den lycka jag kommer få uppleva i hennes ögon. Det kanske låter som om jag lever genom min dotter, hennes lycka är min lycka, och delvis är det så. Men som politiken lärt mig: det ena behöver inte utesluta det andra. Människan har många sidor, ingen är ett undantag. I sommar har jag en inbokad resa till Köpenhamn tillsammans med Marie. Huvudstaden, som jag saknat dig och hur du glömt mig, det ska bli ett kärt återseende förstås. Liv ska antagligen vara hos min syster, ytterligare en lycka för henne då hon får träffa sina älskade kusiner(hon brukar leka med två fotografier av dem i dockhuset, ett möte IRL kan vara snäppet vassare).

Snart Norrköping, om ett par timmar ska jag vara på jobbet. På ett underligt vis ser jag fram emot det. Trots den trånga ytan är hem ingen plats jag trivs på när jag är ensam. Smutsiga fönster jag skjutit på att tvätta(snart flyttar jag ändå), hårda väggar där ljudet studsar på ett obehagligt och kusligt vis när du är ensam. Och så spökena i garderoben, förstås. Så jobba, JA, leka midsommar med kollegorna och sura över fester vi inte kan gå på, det är min melodi. Jag har jobbat 7 midsommaraftnar de senaste tio åren, förra året bröt jag med exet och gången innan det regnade nog bort(jag minns faktiskt inte). Jag hör hemma i jobbskjortan, semester är för veklingar.

Men ack som jag önskar att jag vore lite bräckligare just nu.         

 

Meningsfullt skrivande

Den grundläggande anledningen till att jag slutade skriva var mitt växande intresse för sociala frågor, politik och samhällsstrukturer. Det borde kanske inneburit en vändning i ämnesval men istället såg jag ett stort tomrum i mina texter. Det jag bäst kan närma mig i text är känslor, men i jämförelse med andra som vars vardag ör en kamp om överlevnad och vars förutsättningar är färre, blev mina texter – som allt för ofta hämtar inspiration i mitt eget liv – banala. Vad betydde mina berättelser, vem var min läsqre och vad kunde jag ge hen? Jag har haft en bra uppväxt i en kärleksfull familj, det har inte alltid varit bra men de motgångar jag haft har jag antingen hanterat och rett ut eller så har jag haft möjligheten att fly dem. Jag brukar säga till mig själv att acceptera situationen, ta den för vad den är och hitta det bästa i den, istället för att tråna efter hur mycket bättre alla andra har det och gå ner dig för det. Det är krav jag aldrig ställer på någon annan, andras problem är just andras problem och hur de vill känna inför dem är upp till var och en. När kollegor och bekanta beklagar sig över att de sover dåligt, att pengarna inte räcker till eller att kärlekslivet går dåligt, bemöter jag dem inte med: ”Meanwhile in Syria…och förövrigt sover jag 3-5 timmar per natt, lever under existensminimum och levt i en relativt distanserad relation i 2 år(nåja), men jag får det att fungera, ta det för vad det är och gör det bästa av situationen och det borde du också försöka göra.” deras problem, deras känslor. Deras val hur de vill hantera dem.  Jag är därför en väldigt bra lyssnare, men en sämre psykolog. De råd jag ger har jag snappat upp på film, i någon självhjälpsbok signerad Bosse Angelöw eller raka citat som jag själv fått av vänner som sett min situation som värre än den är.

Jag är konsekvent när det kommer till att inte jämföra folks problem. För någon kan det vara en stor grej att hunden gått bort, för någon annan är det oron över släktens välbefinnande i ett krigsdrabbat område som tynger. Pojkvännen har varit otrogen, chefen har varit en röv, vännerna sviker eller går plugget inte vägen trots att du anstränger dig. Allas problem måste ses utifrån individens perspektiv. Vi är olika starka, psyket tar stryk av olika motgångar och genom att bagatellisera någons problem med hänvisning till att någon annan har det värre är att föreställa sig att alla har samma livserfarenhet eller att somligas väger tyngre än andras. Däremot bryts min konsekventa hållning när det kommer till mig själv. Då är jämförelsen allt som betyder någonting, och eftersom jag anser att jag fixar det, kan anpassa mig och finna ljus i svåra tider, är det inte värt att tapetsera det offentliga rummet med min skit. Världen må behöva mångfald men den behöver nog inte mig.

Misstolka inte, det här är inte en deprimerande och beklagande text. Jag har perspektiv och förstår om den rakt igenom motsäger sig själv: ”här sitter han och beklagar sig samtidigt som han säger att han aldrig gör det.” Men jag beklagar mig inte, jag försöker hitta tillbaka till något meningsfullt. Minns ni den där Dylaninspirerade filmen, I’m not there? Jag minns den lite halvt, men en sak dök upp när jag satt och skrev det här. Det måste varit när pojken tågluffade, jag tror det var någon som sa att han måste hitta sin egen berättelse, skriva sånger utifrån sin verklighet och inte den hos andra(stryk det där med raka citat, jag har aldrig lyckats återge något i detalj utan att googla det).

Jag tror att vad jag är på jakt efter är min egen historia och styrkan i dess betydelse. För som doktorn sa:

”Do you know, in nine hundred years of time and space I have never met someone who wasn’t important”

något jag gärna citerar för andra, men aldrig tagit åt mig.

1.09

Hej,

Och god eftermiddag.

Tre dagar barnledigt försvann på ett kick, jobbet slukade det mesta. Det är svårt att tacka nej när jag inte vet hur kommande vecka ser ut. Kanske får jag jobba, kanske inte, åtta till fem känns långt borta nu. För dramats skull hade jag velat skriva att det skapar stress och ångest att leva i ovisshet, men jag kan inte påstå att jag mår dåligt av det. Det är troligtvis bristen på intressen och aktivitet utanför jobbet som gör att det inte känns tungt när de ringer sju och undrar om jag kan komma in åtta("men jag jobbar ju redan eftermiddag, till 21:30?" "Du kanske kan gå heldag" "jo absolut... ses vid 11.) som vikarie på det mest personalkrisdrabbade boendet i stan kan du ändå ställa vissa krav. Till mitt försvar somnade jag inte förrän klockan 04. dagen före, och för de boendes bästa hade det nog inte varit bra om jag kom in med bara tre timmar sömn i bagaget.

Jaja, det finns lite pest och pina i mitt liv också. Bostadsfrågan är fortfarande ett problem. Jag är dock inte den enda som engagerar mig i den, här om dagen satt hela personalstyrkan och hjälpte mig. Någon kände någon som skulle flytta, en annan hade en vän som ägde ett par fastigheter: "det måste ju lösa sig, du kan ju inte bo på gatan när du har barn." Nej, men utan hade det väl gått hän. Jag är inte den som behöver lyx i min vardag, jag anpassar mig alltid efter situationen och trots ett evigt klagande så surar jag inte. Det är bara att ta de för vad det är. Tyvärr(!) har jag inte enbart mi egen rygg att se efter. Liv kräver mer, jag kräver mer åt Liv. Men det ska nog lösa sig.

Sömnproblem är också ett faktum, jag måste få bukt med dem nu. Det är en sak att jag dagen efter ett nattpass har lite svårt att somna in på kvällen, efter att jag sovit in halva dagen, men att efter fem timmars sömn ändå inte somnar i tid utan blir sittande till två-tre-fyra... nu det är ett problem. Som jag har förstått är för lite sömn livshotande, eller åtminstone intelligenshotande, och som dum kan jag lika gärna vara död. Det kanske passar andra men det passar inte mig, vad vore jag utan mitt sinne för detaljer och kritiska tankebanor?

Snart är hon är, döttra mi, veckans matsedel är klar och diskmaskinen är i rullning. Skönt att tystnaden också är på utgång, jag blir nojig av att bara prata med mig själv.

 

 

Om du förstår dagens rubrik ska du få dig en kyss. Annars får det vara.

29 år på ett kick

Klockan börjar närma sig 3. Johns sand har börjat sprida sig från ögonvecket ut i blodomloppet så för att hålla mig vaken tänkte jag försöka skriva några rader.

Jag har mycket i tankarna just nu. Det mesta kretsar kring framtiden och det är många frågor men allt för få svar. Vad ska jag göra, vilken väg ska jag gå och vem kommer jag bli – vilka kommer jag ha vid min sida? Jag frågar mig var jag kommer bo när mitt andrahandskontrakt löper ut, trots att jag söker 2-3 lägenheter i veckan har jag inte fått gå på en enda visning. Ska jag fortsätta söka jobb relaterad till min utbildning eller ska jag fundera på att studera någonting nytt och i så fall; hur ska jag ha råd med det? Eller kommer jag fortsätta arbeta inom vården, hoppas på att så småningom få en fast anställning för kanske är det ändå där jag hör hemma? Det är trots allt det jag vet bäst, kanske borde jag plugga något som står i relation till det – kanske pedagogik med rätt inriktning – så att kompetensen breddas en smula. Pengar har aldrig varit målet, fast jag glömmer ofta det. Vad jag strävar efter är lycka, vad som gör oss lyckliga är dock helt olika saker. Att få umgås med min dotter, träffa vänner och avverka nätter utan att tankarna befinner sig någon annanstans, fängslade vid bekymmer; det är lycka för mig.

Jag vaknade sent igår, efter födelsedagens obligatoriska alkoholkonsumtion. Ett starkt sug efter svensk Kinamat fick mig att tillslut ta mig ur sängen, men det blev inget av det. Jag ville ha sällskap, behövde prata med någon om det här med att vara vuxen på låtsas. Men mitt kontaktnät i  Norrköping är vida begränsat. Jag kan räkna tänkbara lunchkompisar på en hand, och då gömmer jag ändå ett par fingrar i handen. De flesta jag umgicks med under studielivet har flyttat härifrån, resten av min bekantskapskrets bor i södra Sverige och anledningen till att jag stannade kvar efter examen; ja henne har jag flyttat isär med. Hur mycket jag än skulle vilja, vill jag än mindre flytta härifrån. Jag har min dotter här och jag har lärt mig från erfarenhet hur illa och sprucken relationen kan bli av distans. För att återkoppla till lycka, som är ett virvel av pusselbitar som inte alltid går att passa ihop, så är jag lyckligare när jag får vara med Liv än med mina vänner. Jag är definitivt lyckligare än när jag jobbar.

Dagens Svea rike har gjort det klart för oss att det viktigaste i livet är att jobba. Målet: full sysselsättning. Jag vet inte om det är något jag drömt men jag har fått för mig att en tidigare socialdemokratisk stadsminister en gång sa det motsatta: att målet inte ska vara full sysselsättning, utan full frihet. Frihet att göra det du vill göra, frihet att göra vad som gör dig lycklig. Okey, det där sista om lycka la jag till och jag undvek citationstecken för jag tror inte att det var en korrekt återgivelse. Men poängen är ändå den att jag mina bekymmer länge kretsat kring jobbfrågan, när jag egentligen borde fokusera på hur jag spendera tiden då jag inte jobbar. Visst är det viktigt för oss att ha jobb, vi lever trots allt i en värld präglat av ett ekonomiskt system där du behöver pengar för att överleva. Vi har det trots allt bra i Sverige(även om det kan bli bättre), har du inget jobb har vi åtgärder i form av ekonomiska skyddsnät. Men de nätet är i sin tur beroende av att det finns folk som arbetar och som betalar skatt. Om ingen haft ett jobb skulle våra skyddsnät gått upp i rök. Därför tycker jag att det är extra viktigt att alla, efter förmåga, försöker skaffa sig ett arbete så vi kan bidra till vår gemensamma välfärd. Men även om det är bra att arbeta är inte arbetet i sig det viktigaste. Nu menar jag inte att det på något vis inte går att kombinera lycka med jobb, att få arbeta med något som får en att må bra eller göra gott för andra är en bonus som få är lottade. Jag menar inte heller att lycka är fritid, möjligheten att inte göra någonting. Vad jag vill komma fram till är att vi inte borde låta oss påverkas av vad andra anser är viktigast för oss här i livet, det borde vi vara kapabla till att reda ut själva.

Gud, vad jag alltid ska röra till det. Jag hoppas att det framgick att jag inte är en hippie, det finns saker här i livet som vi bör göra även om vi inte känner oss sugna på det. Få inte dessa saker att framstå som meningen med livet bara, då kommer du nog bara må dåligt. Det gör jag i alla fall.

Jag hade ett bra samtal med min syster idag. Hon är så klok, min lilla syster(medveten särskrivning, läs som det står). Jag misstänker att hon går i terapi, någonstans måste hon snappa upp alla sina goda råd. Jag vet att hon har rätt i det hon säger, även om hennes bild av situationen är något begränsad till den halvtaskiga skiss jag målat upp. Det är svårt att förändra ett beteendemönster, speciellt när det är en själv som planterat fröna och vattnat för att det ska rota sig ordentligt. Jag vet inte om jag riktigt vill rycka upp för många rötter just nu, men jag borde nog se över om jag kan så lite nytt.

Crap, där lät jag som en hippie ändå.    

 

Ett rum

I mitt "föräldrahem" är det svårt att hitta en tyst plats. Så har det inte alltid varit, jag växte upp 2 meter under jord, omgiven av betong. Mitt källarrum, min oas och mitt tonårsfängelse, har dock genomgått en förvandling sen jag flyttade ut. Där står inte länge en inbjudande vattensäng(!) och kluckar, sandsäcken är nedplockat och skrivbordet – åh där jag ristat in och ristat över minst ett tjog kvinnonamn – är bortforslat och uppbränt sen 7 år tillbaka. Det saknas också diverse kommunikativa förnödenheter, så som internetanslutning och mobiltäckning. Även om det står en bokhylla full av titlar jag minns, är det inte längre mitt rum och jag får ont i magen av att gå ner dit.

 Mammas sambo(ty de har aldrig gift sig) byggde huset för egen hand. Han anser grunden för ett bra hus utgörs av avståndet mellan tre rum: sovrum, badrum och tvättstuga. Avståndet får max vara 3 steg. Så han byggde alltså ett tredörrars-vägskäl och ett runt det ett hus med öppen planlösning, där en viskning i ena änden kan fångas upp av en slumrande person i andra. Det finns självklart rum med dörrar: sovrum och badrum. Som den återvändande sonen med bihang blir jag tilldelad ett rum, min styvsyster med kulturskägg får ett rum, och sen är rummen slut. Då döttra somnat i mitt rum, är det med andra ord svårt att hitta en vrå att dra sig undan till. På övervåningen finns det ett skrivbord, men på den står en relik bland datorer, en sovande T500, ett surrande mörker jag allra helst håller mig borta ifrån, ty den är så full av virus att den smittar via luften.  

Men det finns ett rum som vi sällan använder. Det är ett åldrat rum, som överlevt de moderniseringar som skedde under 1900-talets senare hälft. Ett matsalsrum, där vi bara äter julmiddagen. Resten av året står det tomt, illa upplyst och bortglömt. Förr minns jag, vi hälsade på äldre vänner till familjen, alla hade det där rummet. Matsalen, finrummet, där tavlorna var inglasade, kristallkronorna samlade damm och silverbesticken låg undangömd i skänkar med nyckelhålsprydda lådor. Brunt trä, ek säkert, eller mahogny eller något annat material jag tror är dyrt men inte har en aning om. Stolar med stoppade sitsar, mattor på golvet. Okey, kanske inte så fancy, min förmåga till att beskriva miljön har alltid varit bristfällig och har på senare tid också blivit sämre. Jag ska fuska och använda mig av en bild.

 

Hur som, det är till denna avlägsna plats jag dragit mig tillbaka för att få skrivro. Ett fatalt misslyckande, eftersom det tog mig nära 3 timmar att skriv det här blogginlägget.

   

 

 

Min nya leksak

Det här är det första inlägget jag skriver från min nya leksak, "Microsoft Surface", vars tangentbord jag inte helt lärt mig hantera men som tur var har ett okey autocorrect-system som rättar de flesta av mina misstag. Jag hittade den för en billig peng och det var just tangentbordet jag föll för, det och att MS office ingick. Än så länge är det bara glada miner, jag har stött på ett mindre problem när jag försökte bygga en soffa på EM:s hemsida och plugg-in programmet inte gick att installera. Av diverse 5-årings motiv("min spade är bäst, mamma använd min hink") så går det bara installera program ur Microsofts egna appstore som visserligen innehåller en hel del användbara program men dock långt ifrån allt jag vill ha för att så obehindrat som möjligt röra mig i en datoriserad miljö.

Min version var också den första av vad jag förstått tre, nyare Surface 2 och Surface pro finns också på marknaden. Av ekonomiska själ och det faktum att jag inte behöver ha det värsta(även om pennan till pro var snygg, och ett extra skärmläge hade varit schysst när jag ser finns i sängen) så blev det den här.

Sjukt ointressant inlägg, eller hur? Det här är bara ett testinlägg för att se hur maskinen förhåller sig till mina ambitioner. Än så länge, nästan full pott.

Working class hero?

Som känt står det ganska still på jobbfronten. Jag vikarierar fortfarande inom vården, jag är på två gruppbostäder nu genererar fler jobbtillfällen men det för min inte närmre den bransch jag vill in i. Snarare längre bort, mentalt sett har jag på flera nivåer redan givit upp. Eller förtillfället lagt det på hyllan, sen jag fick barn har jag gjort en del omprioriteringar i livet. Det viktigaste är att jag får uppleva glädje med Liv, lycka överhuvudtaget är givetvis välkommet. Gladare hade jag varit om jag fick jobba med något där jag kunde dra nytta av mina kunskaper, men glad är jag att få jobba med och mot andra människor. Det är ett dåligt betalt arbete som stundom är tufft och psykiskt pressande, men jag får också många skratt och när jag tänker på jobbet drar jag alltid på mungipan.

För någon vecka sedan fick jag förfrågan om jag ville jobba i sommar. Jag sa givetvis ja, med reservation ifall det dyker upp en fast tjänst. Till sommaren har vi tänkt köra varannan vecka, vilket kommer innebära - förutsatt att schemat ser ut som det brukar - att jag kommer jobba varannan helg och ha Liv övriga. Lungan, tänkte jag, jag festar ju ändå aldrig. Men nu slog det mig, hur ska jag göra på vardagarna? Jag hade redan räknat med att Liv ska få gå på dagis de dagar jag jobbar, men en tjänst inom vården innebär också oregelbundna tider. Förutom helger är det är kvällsskift, heldagar, jour. Jag har förstått att det i praktiken är omöjligt att få en plats på nattis i Norrköping med kort varsel. En kollega till mig berättade att hon stod i kö i ett år, under den tiden fick hennes föräldrar ställa upp som barnvakt. Mitt problem är att min mamma bor i Blekinge, min pappa bor på sitt kontor i Stockholm. Den ena systern bor i Kalmar och den andre huserar i Malmö, med andra ord har jag familjen utspridd i hela södra Sverige men ingen inom 10 mils radie. Med tanke på att schemat inte brukar lämnas ut förrän i maj månad, är det svårt att planera redan nu.

Det förefaller mig mycket underligt att kommunen erbjuder tjänster såsom gruppboenden, där personal finns på plats 24/7, samtidigt som de inte kan tillhandahålla barnomsorg dygnet runt. Jag minns när herr statsminister fick en fråga gällande någonting som rörde barnomsorg och han med ansvaret nerkört i halsen, sa något i stil med: "då får man vända sig till familjen." Att bara förutse att det finns en familj gör mig så arg. Nu vet jag att det inte var på kommunal basis och att Norrköping styrs av sossar och har gjort det sen vikingatiden, men de verkar tänka på samma sätt.

Nu har ju Liv en mamma också, men jag känner att det vore orätt av mig att ens försöka lägga över ansvaret på henne bara för att vi har gemensam vårdnad. Nu har vi delat upp tiden som så att jag har Liv lördag/söndag-onsdag, sen här hon hos sin mamma onsdag-Lördag/söndag. Då jag inte har barnomsorg innebär det att jag kan ta vik. onsdag-lördag, ibland söndag(men inte kvällspass). Jag försöker jobba så mycket jag kan dessa dagarna, jag tvekar inte att sätta upp mig på dubbelpass eller ta en vakennatt ifall jag gjort en dagtur. Nyårsveckan betade jag av 68 timmar, och då räknar jag bort jouren. Det kanske låter mycket men vad har jag för val, veckan därpå fick jag bara två jobbpass. Jag tager vad jag får, och alla pass går inte för mitt oregelbundna arbetsliv ska inte påverka mitt ex. Vi må ha ett barn ihop, men vi har också separerat. Jag är glad att hon ställde upp på mig under tisdagen, då hon tog hand om Liv så att jag kunde jobba vakennatten till onsdag. Jag är glad, men det är inget jag förväntar mig, och aldrig något jag tar förgivet.     

Så just nu har jag ingen aning om hur det kommer lösa sig till sommaren(vilket det måste göra, för jag behöver jobbet). Jag får skaffa mig en billig barnvakt, som inte tar lika mycket i timmen som jag tjänar efter skatt, vilket innebär att hen får ta högst 60 kr timmen, pengar som också ska skattas.

Snö!!

När jag skrev att jag inte gillade regn menade jag inte att jag föredrar snö.

Regn.

Ibland vore det på sin plats att det faktiskt bara var jag, men oftast berörs de flesta andra också.

Just nu faller regnet. Tänk vad bra det vore, om det bara gällde mig. Om någon annan påpekat, att nej så är det inte, och illusionen brutits. Jag var sugen på en promenad. Möta kors, gena tvärs över centrala stadens bortglömda gator. Men jag går inte i regn, bara tonårshångel på film gör sig bra i regn. Och nu tilltar det, mindre lockande än såhär kan bara snö göra det.

...och till helgen faller vintern, oh so I've been told.

Att inte tycka om regn måste vara en social konstruktion, något vi blivit intalade med åren. För barn tycks älska när himlen öppnar sig(fast en öppen himmel borde vara blå, stjärnklar och frusen). Kanske fascineras dem av denna naturens utomhusdusch, Liv brukar stå en kvart i duschen och låtsas att hon leker i regnet. Vattenpölar+gummidojor=extas är den enda formeln som är obestridlig. Med åren kommer hon dock glömma magin, hon kommer sura över frisyrens förfall, utsmetat smink och våta kläder. Eller som jag, som hatar regn för att det är så jäkla irriterande för ögonen.

Regn ter sig bäst på andra sidan rutan, där det kan kasta blanka skuggor över tända stearinljus och flimrande tv-apparater(fast vilken tv flimrar idag, den liknelsen får vi nog stryka snart). Jag är en obotlig romantiker fast i en cynikers tillvaro. Det är svårt att trolla när du inte kan låta bli att problematisera, dissekera och analysera innehållet/innebörden av magi.

Jag minns en kväll på ett tak i Malmöstad. Det var innan universitetstiden och jag satt där, tjuvlyssnande på ett gäng psykologistuderande som namedropade och citerade betydelsefulla män på höga poster inom sin blivande profession. Jag suckade över det vin jag spillt i stuprännan, viskade för mig själv att dessa hjärntvättade idioter borde testa på det riktiga livet istället. Ut och lev, praktisera era teorier. Idag är jag som dem, jag har mina egna idoler inom det diverse forskningsfält som jag gärna refererar och till viss del har ett okritiskt förhållande till. Jag har omvärderat den kvällen många gånger nu, den egentliga anledningen till att jag inte gillade dem var nog att jag inte förstod vad de pratade om. samt deras präktiga överlägsenhet, och att de fick ligga. Jag fick skjuts hem till farsans lägenhet, bak på en cykel som susade lite för snabbt för tillfälligheten att slå in.

Var var jag? Just det, jag hatar regn.          

Dagboken: Ny natt

I väntan på att tvätten ska torka kan jag lika gärna blogga lite. Som vanligt vet jag inte vad jag ska skriva om, intresset för att dela min syn av diverse debatter via känslomässigt "tyckeri" har svalnat. Kanske är det dags att ta steget vidare(eller tillbaka, beror på hur vi ser på det) och blogga utifrån andra intressen. Jag kan inte påstå att jag varit en inbiten debattör och samhällsbloggare, men fokus för mitt skrivande har legat på att mina inlägg ska ingå i en samtidskontext. Förr skrev jag mer ur ett dagboksperspektiv. Om än luddigt och kryptiskt och måhända brutalt ärligt,  något som upphörde per se då jag gick in i ett förhållande. Av erfarenhet visste jag att det inte finns något som skadar en relation så mycket som sanning.

Ska vi då ljuga oss igenom relationer? Nej, men vissa saker behöver inte delas med offentligheten, somliga tankar bör vi ha för oss själva. Mitt problem; själen kräver att få blotta sig. Det spelar ingen roll om läsarna uteblir, jag har haft ett behov av att skriva av mig, något jag säkert delar med flera andra där ute. För att tankarna inte ska begrava mig, känslorna inte ska fängslas, behöver jag spy ut dem någonstans. Anledningen till att jag inte kan skriva en privat dagbok kan delvis bero på 2000-talets vanligaste folksjukdom: bekräftelsebehovet. Det kan också bero på något som gäckat mig sen tonåren: Varför skriva när ingen läser? Behovet är inte att skriva, det är medlet, vad jag behöver är att dela med mig. Visst spelar det roll om ingen läser, under de senaste tre åren har jag delat mina sanningar i en hemlig blogg men problemet har varit att i ett virvel av bloggar och communitys kommer inget fram om det inte delas. Och jag kan inte dela den här. Inte för att jag egentligen gjort något som varit fel, men det är komplexa tankar av intryck jag fått. Det är väl också därför jag fastnat så för poesi. Via dikten kan jag uttrycka det som rakt på sak skapar frågor jag inte alltid vill besvara. dikten kan också avfärdas som just dikt, ett konstverk utan verklighetsanknytning. Men allt knyter an till verkligheten, men långt ifrån allt spelar roll. 

Nu får jag snart besök, och min tvättid tar slut om en kvart, så jag får fortsätta det här lite senare.