Dagboken: Inskolning och kök

Just nu sitter jag i förskolans pysselrum. Det är jag och ett gång fyraåringar som ritar tjocka katter. Jag sitter en bit bort, försöker göra mig osynlig, vilket inte behövs då jag snarare osynliggörs intill tjocka katter. Liv befinner sig i ett annat rum, inskolning på g. Jag hör barn som gråter men ingen låter som Liv. Hon gråter inte ofta, mest blir hon förbannad och skriker. Jag hör ingen om skriker, det är ett bra tecken. Däremot hör jag världens vackraste skratt. Inte behöver hon pappa inte.

Hemma är det kaos och stök, köket ska vara nedmonterat till söndag men än så länge har jag bara fått ner ett par lösa hyllor och ett skåp. Skåpet tog jag med buller och brak, då jag slet loss det och sulade iväg det genom rummet kände jag mig på något konstigt vis väldigt lycklig. Vad det berodde på vet jag inte, kanske var det för att jag lyckades med en sådan fantastisk bedrift, eller så var det för att jag älskar handarbete. Fan, skulle jag fått skola om mig idag skulle jag blivit byggarbetare, hantverkare eller Eh... Rivare? Ett jobb jobb som kräver annorlunda tankeverksamhet, fri från medievärldens alla BesserWissers. Fast den typen finns nog i hantverkarbranschen också. Oh Alex du kan inte undvika människor, lär dig leva med dem.

Nu har det gått 40 minuter och än har Liv inte ropat på mig, jag tror att inskolningen kommer vara över innan nästa vecka är slut.

dagboken: första året som dödlig

Så gick det ett helt år, så olikt alla andra. Inget år har varit det samma, alla har haft sina ljusglimtar och orosmoln, men året som nu är till sin enda har ständigt vilat i ett blekt morgonljus, ett ljus jag sparat i ögonen hos det vackraste som brustit ut i skratt - dottern min.

Morgon, 5:e september 2011

Nej, jag är inte förvirrad. September har nyligen trillat in genom dörren och än är det en årstid kvar till nyår. Men för ett år sedan började en ny tideräkning. Det visade sig att trots all synd och ett hälsosamt leverne så fungerade mina spermier. Åtminstone fanns där en som var hel och felfri.

För ett år sedan bar jag ut en tom bilbarnstol och två väskor. Klockan var mellan fem och sex på morgonen och varken jag eller min käresta hade sovit på över 20 timmar. Då vi stod där och väntade på Neas mormor passade jag på att fotografera den yrvakna solen som motstridit kravlat sig över hustaken och upp på himlen. En sista morgon som den jag är, tänkte jag för mig själv och log ett vad som kom att bli det sista pojkaktiga leendet. Strax därefter rullade bilen in.

Vad som hände sen är historia och kanske den historia jag kan berätta bäst i detalj. Men jag spar er den tiden, det enda som ger nytta till vad jag vill skriva om är vad som hände minuterna efter det att Liv kraschat rakt in i våra. Hon skrek inte, det avvaktande lugnet fanns där redan då(vart det tagit vägen nu vet endast gudarna). Sköterskan tog henne i famnen och bad mig följa med, utan att förstå varför lydde jag order utan att ifrågasätta. I ett närliggande rum la de ner vår lilla bebis på ett bord och la en mask över hennes ansikte.
"andningsmotstånd," sa hon lugnade, tror jag. Under tiden ringde hon på doktorn. Doktorns expertis behövdes dock inte, efter ett par sekunder började Liv att göra ljud ifrån sig. Ett svagt men livskraftigt skrik och jag minns att jag då undrade:" hur kan man tycka ett barnskrik är jobbigt?" inte tänkte jag då att lungkapacitet växer med tiden.
"nu får du lyfta upp henne," sa sköterskan efter det att doktorn ändå gjort en rutinkontroll.
"jag?" lite chockad var jag nog, litade de verkligen på att jag inte skulle ha sönder henne?
Jag fick hjälp att vira in henne i en filt och hon fick en liten mössa. Sköterskan lyfte sedan upp det lilla knyttet och räckte över henne.
"nu får du gå in och lägga henne på mammans bröst." Den korta promenaden var min segermarsch, min återvändo till Rom efter tusen långa år i fält. Aldrig före, alltid efter, har jag känt att jag burit på något så skört, heligt och dyrbart. Jag vet att var fjärde sekund så föds det ett barn, men inget barn är det andra likt, inget barn var som mitt.

Det var natten som följde som förändrade hela mitt liv. Nea låg utslagen efter 36 timmar utan sömn och en genomförd förlossning. Jag led med henne, ingen kämpe var större än hon den dagen. Det hade gjort ont i mig under hela förlossningen, jag hade hjälplöst sätt på hur hon bet i hop av smärta och Jag önskade henne inget mer än ro. Så när natten kom var det jag som vakade över vår lilla. Jag med handen på larmklockan förstås. Hur många gånger jag ringde minns jag inte, det var allt från förändrad andning till plötsliga hickanfall - helt naturligt men det är även plötslig smärta i buken och det kan man dö av. Med det lilla livet på bröstet, slogs jag av både lugn och panik. Jag visste med mig att inget skit, nej ingen motgång skulle inte gå att skaka om nu när hon finns där hos mig. Paniken viskade däremot om den självklara sanningen: ditt Liv är inte längre bara ditt eget, du har fler än en rygg att beskydda.

Den natten insåg jag min dödlighet.

Nu, ett år senare, är jag mer dödlig än någonsin förut. Jag har dock lärt mig leva med det, och samtidigt förstått att dödlighet inte behöver ses som en begränsning. Så länge du undviker att räkna åren du bör ha kvar. Istället räknar jag dotterns, och idag fyllde hon ett år.

Från det här...

Till det här.

(obs. Glömde posta förrgår, hon fyller den femte)

Dagboken: Rätt till lycka

Du som läsare får ha överseende för mitt klantiga sätt att formulera mig, jag är ovan vid tangenterna.

Jag måste verkligen ta och skärpa mig. Min skrivförmåga har försämrats avsevärt de senaste åren. Kanske för att mer eller mindre helt slutat läsa och bara skriver enstaka blogginlägg per månad. Förr läste jag åtminstone en bok i månaden och skrev gjorde jag nog mer eller mindre varje kväll. Ett par rader åtminstone, det behövde inte vara något speciellt eller ens officiellt men det tömde tankarna på de bilder som genskjuter själens alla försök till lugn ro och sömn. Nu för tiden ligger jag vaken om nätterna, stirrar mig blind i min smartphone, läser(jo) ledare och artiklar(precis) och kommentarsfält(machosism) för att trigga ilskan och finna hoppet. Hos andra, själv medverkar jag sällan. Förr deltog jag gärna, men jag tröttnade, något som jag idag skäms för.

Sen är det allt det där andra, som gör att jag inte känner att jag har rätt till underhållning. Det har nu absolut ingenting med att läsa böcker att göra, läsa skulle väl åtminstone kännas nyttigt,  men allt annat som roar, stillar och får kroppen att falla in i lättja, jag upplever att jag inte har rätt till det. Film, spel, shopping, vin/ost, musik, arrangemang, resor, bad och vila, god mat etc.(gud vad få intressen jag har). Lägg till promenad åt ingenstans, i lugn takt. Ligga? varför inte. Listan kan göras längre än lång, skriv till vad som än får mig att le och njuta, det är rätten till den känslan jag inte tycker att jag har. Det låter kanske fånigt, och säkert är det också det, men så länge jag inte kan... bidra ekonomiskt till hem och till samhälle, fråntar jag mig själv rätten att må bra. Inte utan ånger, alla vet vad den egentligen förtjänar.

 Det är fånigt, jag vet, men det håller mig vaken.

Och visst påverkar det lyriken och prosan, för att skriva behöver jag inspiration, och även om lyckan traskar på två vingliga ben runtomkring mina knotiga och håriga (men solbrända) så är det långa ensamma promenader hem från möten, dialoger och kanske en och annan krasch som just väcker inspirationen till att skriva. Det är inte lyckas, inte heller tragiken, det är allt däremellan som väcker dramat. Hålen, inte trådarna, i spindelns nät.
 

vaken med orden, men oförmögen att klottra ner dem på papper. Det mesta är bara svammel, gamla briljanta idéer som styckats sönder, uppenbarat sig som får i vargaskinn. En löjlig Krunegård-aktig vers som jag avskytt om jag hört den på radion, eller en fattig story som får förläggaren i mig att rata mig själv för all framtid.

"Tack för ditt skräp, den värmde när brasveden tagit slut".

Jag behöver låta mig inspireras, men jag kan inte, just nu går det inte. Jag förbjuder mig själv och å andra sidan börjar Norrköping kännas allt mer främmande för mig. Tacka en gammal avdankad romersk gudinna för att att jag har Liv som är solen, skratten och och de utbrunna stjärnornas prinsessa.

Läsglädje

Nu kom Nea hem från veckans sista träningspass. 4 pass i veckan, jag dör av bara tanken. Själv håller jag mig till den nyinköpta bollen. Man tager vad man haver, eller hittar på LIDL, som Frank sa.

Dagboken: Strumpor.

Idag har jag haft en, låt säga, halvbra dag.

första halvan bestod av ett vresigt morgonhumör. Jag var inte alls pigg på att stiga upp, blev än mindre pigg av en hastigt bokad tvättid och ytterligare en borttappad strumpa. Innerst i garderoben har jag en orange påse där jag samlar alla nyskilda strumpor. Där kan de ligga och gotta sig med varandra, någon gång i halvåret plockar jag fram påsen och öser ut strumporna på sängen. Jag går noggrant igenom dem för att se efter om det finns en eller annan som hittat en ny partner.

Jag är väldigt noga med mina strumpor. Efter det att ett ex beklagade sig över mina vita tubsockor har jag nästan uteslutet använt mig av svarta. Enkelt, kanske en del tycker, tappar man bort en svart strumpa är det bara para ihop den med en annan. Ack ack ack, om det ändå vore så enkelt.

Först måste det klargöras att bara för att en strumpa är svart, är den inte identisk med alla svarta strumpor. Det är en jäkla skillnad på svart och svart, svart finns i alla möjliga nyanser. En svart strumpa måste blivit tvättad exakt lika många gånger som sin respektive för att behålla samma svarta nyans, kommer de ifrån varandra är det bajs-samma, därför är det bra att knyta ihop dem innan de åker i tvättkorgen. Vidare ska det tilläggas att strumpor kommer i ull eller bomull, i olika längder med olika breda kanter och tjocklekar. Att sortera strumpor är en konstform, något som Nea till en början inte förstod. Därför sköter jag all strumpsortering själv nu, jag sorterar även hennes. Att sortera Neas strumpor är däremot som att åka på semester, alla är likadana förutom de gråa och de vita. Min plan är att om jag blir rik, ska jag slänga strumporna vartefter de använts. På så vis slipper jag...

FAN!!! Nu kom jag av mig igen. Här skulle jag skriva om min dag och istället blev det sjutton rader bajs om strumpor.

Drömmaren: Birthday is coming up

Nu är det mindre än en vecka kvar till Livs första födelsedag. Vi har bjudit släkt på kalas men varit väldigt dåliga med att peka ut vad döttra önskar sig i present. Nu är det ju självfallet så att döttra inte önskar sig något, då hon ännu inte förstått innebörden av begreppet. Därför gör jag, som målsman, nu en liten sammanställning över matrealistiska ting som jag är säker på kommer göra henne lyckligare.

en Bobby car

En rutchebane XS

En hoppborg

Ett Bollhav

En supernanny

Så, där fick ni lite tips på mer uppskattade presenter. Gör inte mi...Liv besviken nu. 

Dagboken & Drömmaren: Sjukt barn, sovmorgon, generaliseringar

Du dag,
god eller ej, vi tackar natten för sju timmars välförtjänt sömn. Skulle fixat en fyra timmars sömn till, utan problem, men jag ler åt det lilla jag får. Sovmorgon är ett begrepp som står i relation till ungdomen, den nydefinierade ungdomen som sträcker sig från tretton enda upp till den dag du får ett barn på nacken. Sovmorgon, jag sörjer din allt förtidiga bortgång, men jag visste att du skulle komma förr snarare än senare. Jag vet att mellan varven så kommer våra vägar åter korsas, men det kommer aldrig bli detsamma igen.

Vi har ett sjukt barn. Jag minns mellanstadietidens engelskalektioner, det var viktigt att göra skillnad på sick och ill. Sick var du i huvudet, ill rörde kroppen. Om det stämmer i verkligheten vet jag inte, jag har aldrig varit med om en engelsman som missuppfattad vad jag menat. Å andra sidan, jag har aldrig behövt förklara mitt tillstånd för en persons om enbart pratar engelska. Jag gör som vi gör i Sverige, om någon frågar så säger jag bara att allt är ok, jag är lite sick eller ill men du behöver inte axla frågan whats wrong? överpenslad med lite oro du egentligen inte känner. Å andra sidan, jag behöver inte vara så cynisk. Det finns faktiskt de som bryr sig, som uppriktigt undrar om jag skulle säga att jag är lite ill och kanske bli upprörda om jag sa att jag var lite sick men vid fjärde sidan, den situationen tycker jag nästan mindre om. Ja, jag kanske inte mår så ok och knappast fine men jag vill inte förklara mig. Jag menade vad jag sa, I´m a little bit tierd, kanske den vanligaste motrepliken du kan få av en svensk innan klockan halv tolv.

Kan det vara så att mina påståenden generaliserar Svenskar, morgonmöten och engelskalektioner? Värst är väl ändå hur jag generaliserar mig själv, hur jag gör ett antagande att jag reagerar på ett specifikt sätt i alla liknande situationer? Jag tror nog att vi alla gör det, generaliserar oss själva, och det för ofta. vi vill gärna att vår omgivning ska ha en så klar bild av oss som möjligt, så att vi blir lätta att umgås med eller välja bort. Vår representation av oss själva sker i relation till andra, en identitet skapas inte ensidigt utan i relation mellan det inre och det yttre. Det är dock upp till andra människor om de tänker acceptera den representation vi gör. Det har Richard Jenkins sagt, och han får medhåll från mig.

Vidare hävdar jag, utan uppbackning av Jenkins, att om den del(inre) vi själva ska uppvisa, är otydlig och blir diffus i sitt utförande, kan uppgiften att bemöta och bedöma bli svårhanterlig. Personer väljer helt enkelt bort dessa individer, de vill ha enkla relationer till människor som de kan knyta band till och ingå gruppgemenskap med. Om gruppmentalitet skriver Richard Jenkins att grupper består av individer som ser sig som lika(tillskillnad från kategorier som skapas av andra). Att medvetet binda band till en grupp inom den mänskliga gruppen innebär samtidigt att individen ökar avståndet till en annan grupp, men för att öka samhörigheten med en grupp krävs något signifikant som gruppen har gemensamt. 

Personer som bryter mönster kan ha svårt att ingå i en grupp. I somliga fall benämns de som sick och placeras på institutioner, i andra fall medicineras de till grå varelser som i smyg skriver svåra dikter. I många fall sker inget av det, de flesta är inte farliga, de flesta är nog faktiskt helt normala i sin och andras bemärkelse. Sett ur ett större perspektiv, säg 6 miljarder människor, är det svårt att vara avvikande i jämförelse med den stora massan.

Men till Svensk vardag, hur gör man då för att fungera? Jag är inte skolad i ämnet, så jag utgår inte från någon allmängiltig sanning när jag nu kläcker ur mig att det finns två val; antingen välja att ställa sig utanför grupptillhörighet, eller anpassa sig. Jag vill också uppmärksamma att jag inte tycker att individer som fungerar på följande vis är på något annat vis är utmärkande eller speciella. Kanske för att jag själv ser mig som en av dem, och vem är jag, egentligen? En gång en stjärnprins, numer en utbrunnen idiot.

Det kanske låter lite skrytsamt att hävda att jag är en person som vill variera mig, som inte alltid reagerar likadant beroende på situation. jag känner inte alla, inifrån, och jag är nog långt ifrån ensam om detta. Som en gammal lärare sa till mig: "vi tänker nog alla samma tankar, fast på olika vis". Dock tror jag att det finns de som har lättare att falla in i roller och stanna i sina karaktärer hela livet. Jag är såhär och det funkar i min naturliga miljö, så varför ifrågasätta mitt beteende? Jag är kanske hård i följande påstående men min erfarenhet av den sortens människor är att de har svårt för miljöombyte och ofta hamnar i konflikt. Jag har inget emot konflikter, en del bråk måste man ta, men det finns en skillnad på onödiga debatter och de är de som oftast inte går att vinna utan att en och annan käftsmäll delas ut. Den högsta nivån av sådana konflikter är krig.

faktum är att jag gör mitt bästa för att anpassa mig, och jag tycker jag blivit bättre på senare år. Som yngre ville jag alltid tillhöra en grupp, men istället hade jag många kompisar fast aldrig en nära umgängeskrets. Det kan också berott på att jag bodde på landet, utanför fel kommun, hur som... Jag hade ändå svårt att anpassa mig, mina vänner bestod av individer som kom från helt olika grupperingar.

Somliga tyckte inte alls om varandra. Jag tyckte om alla, på olika sätt. Redan då anpassade jag mig, men inte lika bra. Det var olika stilar, olika humör och även flera olika åsikter. Jag umgicks med de som var väldigt politiskt engagerade men också de som sket i allt, som tyckte kommunism och  nationalism var samma sak som liberalism och ateism. Det var rock och det var pop, jag umgicks till och med med en och annan hippie, även om den perioden tillhör min mörkare del. Jag undvek väl endast människor som gick emot mina basvärderingar, såsom rädda främlingsfientliga och ljusskygga karaktärer som sträckte en och annan högerarm mot himlen när ingen annan såg.  Jag gillade inte snubbar som körde epa heller, men det hände faktiskt att jag åkte i en. Det hela resulterade i den person jag är nu, totalt oförmögen att ta ställning utan att ifrågasätta mitt beslut.

Jag fick ta en paus för att fixa med tvätten, nu har jag svårt att komma ihåg vad jag ville säga med allt det här. Från början var det tänkt att jag bara skulle skriva att min dotter var sjuk och jag önskar att man kunde sätta sjuka barn i karantän för nu håller hela familjen på att insjunkna i sommarsnuva och magbesvär. som vanligt blev det något jag inte alls tänkt mig. Fan, så här blir det när jag skriver utan tydliga direktiv. Jag behöver en handledare och ett ämne, med tydliga instruktioner gällande syfte och form. Skriva fritt är det värsta jag vet.

Det tog hela dagen att skriva det här, jag har fått ta pauser emellanåt så att jag aktivt kunnat ta del i familjelivet. Jag borde verkligen lära mig dela upp mina tankar, vem ska orka läsa det här? Säg hej om du kom så här långt utan att skumma.

Bilder från mormors vind. En Leksakskyrkogård.

dagboken: det är bara

det har varit en lång vila, jag har varit tvungen att hitta tillbaka, börja fungera igen, som en bitter realist på verklighetsflykt. Måhända att stegen hunnit hjärtat före, måhända att det var länge sen jag lämnade den där viadukten som skar av gryningen vid svansen, gränsen som lämnade det eftersläntrande ljuset åt en förtärande - men ack älskande - skymning. Det hände sig bara en gång att jag kröp upp längs den otrampade branten för att skriva av mig, offentligt, men det var en gång som symboliskt blev platsen där alla drömmar fick färg och form... grådassig blyerts som bleknat bort. det måste varit 10 år sen minst. vart var jag, hur hamnade jag här?
jag avskyr när orden drar iväg sådär, om någon undrar så ska jag bekänna, jag har sällan något att skriva om, jag styr inte mina ord, jag låter meningarna föra mig framåt. Jag försätter mig själv i någon form av trans, jag kan närhelst avbryta(jag bryter ofta, halvfärdiga texter är lite min grej), men jag kan sällan styra. Hur jag gör nu? Jo men sällan är inte alltid.
Jag har tre perspektiv som jag använder mig av då jag orienterar mig genom livet. när jag skriver, då speglas bara två. Det första är det mest centraliserade; jag utgår från mig själv, likt en tonåring är jag universums mittpunkt. Vad jag tycker spelar roll, mina känslor är det enda som verkligen kan svida. Ja, mina och alla i min omgivning. Utifrån denna vinkel fyller jag mest på i min dikt och prosa hög. mycket halvfärdigt.
ur den andra vinkeln försöker jag se livet ur ett större perspektiv. Jag är en av alla, ibland är jag inte ens en del av det. Här är det samhället, idéerna, ideologierna, de stora åsikterna, konflikterna som sliter vår planet itu. När jag skriver ur den vinkeln, är det ofta som en kritiker. Här är det artiklar, rapporter, uppsatser etc. samt en och annan välriktad känga i skrevet på ett kommentarsfält. Dock lämnar jag mycket halvfärdigt också här, för då jag börjat utvecka en tanke vaknar en motsägelsefull djävul. Det krävs av mig att finna både motargument och vidare försvar mot min egen kritik. Jag tycker inte om att chansa: "kanske tänker ingen på detta". har jag funnit kritik mot mig själv måste jag debattera ner det. Eller, ge mig, om kritiken är befogad och jag inte har något bättre än argument baserade helt på känslor(" jag tycker så, därför är det så").
Om det är utifrån det andra perspektivet som jag oftast ser världen, är det utifrån mitt sista perspektiv som jag lyckas rama in mest. mest eller kanske ingenting alls. Här huserar meningslösheten, med dessa ögon intryckta i globerna är universum så oändligt stort, tiden som gått och skall komma är ofantligt lång. människorna som bor på jorden är hur många som helst, och alla sitter de och tänker på samma sak som jag. Det räcker med att googla en fråga, något du gått och tänkt på, och du märker hur googla fullföljer meningen innan du hunnit skriva ner den. vilket tyder på att hundra, tusen, kanske hundra tusen, tänkt samma fråga före dig. Du tycker så om en viss artist, i kommentarerna till youtube-klippet kan du se att tusen andra redan uttryckt dina känslor. De känner inte på samma vis, förstås, men ändå...
när jag ser världen ur detta mer, universella perspektiv och inser hur fåniga, menlösa alla våra konflikter, prestationer, idéer och berättelser är, kan jag sällan producera något vettigt om ens något ovettigt.
Där, fast i en världsrymd, promenerades på vintergatan med en klubba av smält betong på, som jag varit de senaste veckorna. men nu är jag tillbaka på ruta ett, och tillsammans med Patrick Isaksson ska jag nog ta mig igenom en sista sommarmånad tillsammans med lite fler inlägg.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Dagboken: Poesi

Det kittlar i ögonen, men jag tvingar mig själv att vara vaken. Jag ligger huller om bullen bland skrivböcker och minnen, försöker klippa och klistra eller bara låta mig inspireras en aning så att det men tidskrävande dikten jag någonsin gett mig in på att skriva ska bli färdig innan tåget går imorgon. Men jag har börjat bli ordblind, jag sitter med samma rader som för två timmar sedan och producerar inte mera än den ena omskrivningen efter den andre. Nu finns dikten i sju olika versioner istället för en fulländad. Jag funderar på att behålla den i sin originalform, mot alla sanningar som florerar upplever jag den faktiskt bäst som den är. Illa genomtänkt i sin grund, men den rinner fram likt uppdiktade strömmar.

Skriva dikter? Jo, jag gör sånt. emellanåt. Jag har alltid föredragit den kortare texten som, efter lite fritolkning, väcker känslor. Hellre det än en övertydlig, ibland feltydlig, bok av någon ex-journalist vars alterego lever livet hen själv aldrig fick leva. En gång i tiden bar jag på stora drömmar att kläcka den där romanen som alla pratade om, eller som uppskattades av det fåtal som i alla fall läst den, åtminstone en ros av någon norrländsk kritiker... Men jag tappade bort mig, det blev en bok på gymnasiet och den håller ungefär samma standard som en uppsats i historia, efter det jobbade jag febrilt i två år på en bok jag en dag spydde gala över. Hela storyn var en patetisk sörja av egocentricitet, en sorts "ack-så-synd-men-ack-så-cool-och-stackars-min-som-får-knulla" bla bla bl... Efter ett par år började jag skriva om den, jag la till både ironi och sarkasm och ett sinne för självkritik hos min hjälte, en person jag inte längre kunde känna igen mig i(och tacka någon för det). Jag la dock av efter ett tag, i konflikt med pojken från igår kom vi överens om att låta den vara som den är; en souvenir från en svunnen tid.

Jag påbörjade flera andra bokprojekt: "pojken och ängeln, flickan och gud" , "blåjeans" , "Sanningen varar...", "dröm"... böcker som aldrig fick mer än ett par sidor, som mest ett tiotal kapitel, samtliga fick ungefär samma abrupta avslut - vem skulle vilja läsa det här? I tid då böcker säljer allt sämre, i ett land där böcker säljer som allra sämst, böcker skrivna till en målgrupp som statistiskt sett är de som läser allra minst i samhället(yngre vuxna), vem riktar jag mina ord till? Själv läser jag ingenting förutom diktböcker. Jo det är sant, jag läser dikter på nästan daglig basis. Mer än så orkar jag inte med. Jag läste iofs Fredrik Lindströms bok, men såväl att den enbart bestod av korta noveller. Ibland tyckte jag ändå att den var för lång. Nej, jag vill ha kort lyrik som går direkt in i hjärtat och lämnar en med tomt rum som sakta fylls upp med...något. Läsa dikter, tänker ni, fjantigt. Men det är egentligen inte så stor skillnad från att lyssna på en låt(förutsatt att de sjungen i den). Det fina med dikter är att jag slipper musiken.

Sådär, jag behövde skriva av mig lite. Komma in i nya tankar, hitta nya vägar och formuleringar. Främst nya ord, och jag slutar nu för jag tror mig funnit vad jag sökt efter.

Dagboken: inläggen som uteblev

Det har varit en tuff tid de senaste veckorna så det har inte blivit mycket skrivet i bloggen. Mest för att jag inte riktigt förmått mig att sätta mig ner och berätta om min, egentligen, ganska obetydliga vardag. Sett ur ett kosmos-perspektiv är dock alla liv hyfsat obetydliga, kan inte se vad som gör ett Liv mer eller mindre värt och speciellt än ett annat. Ett liv är vad du gör det till, vare sig det är ditt eller någon annans som du värderar högt.

Jag inledde sommaren med att åka till Blekinge. Jag var där 1½ vecka, mycket längre än de 3 dagar om året som jag brukar spendera i mitt förflutna. Jag försökte hinna med så mycket som möjligt, även om jag mest såg fram emot en dag då ingenting var planerat. En sådan dag var dock svår att komma över. Det blev en hemvist med ett fullspäckat schema varav endast två dagar gick åt till att inte göra ett skvatt mer än att hänga i poolen(jo, mor och styvfar har byggt sig en pool) och låta mamma(farmor) sköta om sitt barnbarn. Det är alltid tacksamt med lite extrahjälp, jag kan nu förstå hur bra min mamma/moster/morbror måste haft det då de när som, kunde lämna över sina ungar på sin mamma. Jag har aldrig satt min fot på ett dagis eller ett fritids, jag spenderade mina eftermiddagar hemma hos min mormor fram till det att vi flyttade. Jag återvände dock om helgerna i flera år framöver, så fort det var en konsert i Sölvesborg så visste jag att det fanns en säng hos min mormor dit jag kunde fly när scenljuset gått ner. Vi ska vara glada att det fanns en plats där vi alltid kunde finna trygghet, alltid var välkomna och om fanns där för att knyta oss samman - vi i familjen.

Jag hann träffa mormor, om än blev besöket kort. Liv tog upp mestadels av tiden som den uppmärksamhetssökande unge som hon är, och det blev verken kortspel eller utrymme för diskussion och nostalgi. Men i vanligt ordning fick vi fika. Som min kusin sa; "Det är mormor som gjort oss så fikaberoende." När vi åkte därifrån stod hon, som alltid, och vinkade - som hon alltid gjort under hela min uppväxt. Det kom aldrig på tanken att reflektera över om en mormor verkligen behöver vinka åt ett barnbarn som passerat 12 år, istället grämde vi oss fördärvade över de gånger hon inte gjorde det. "Vad hände nu? gick hon på toaletten eller ringde telefonen?" Huvudvärk.

Som ni kanske förstått gick min mormor bort två veckor senare. Jag hade precis hunnit hem och installerat mig i vardagen, börjat kolla jobbannonser och vant mig vid för lite yta. Då kom samtalet, just när jag var ifärd att tvätta de kläder som bott i en väska i 1½  vecka. Det var min kusin som ringde, och även om jag trodde på vartenda ord han sa så ville jag få det till ett sjukt skämt. Men det var inte skämt, och jag började leta biljetter för att åka hem. Allt blev upp-och-ner, men Nea ställde upp och tog ledigt för min skull, och på fredagen åkte jag med Erik tillbaka till Blekinge. Det var inte ett kärt återseende, men en känsloladdat sådant. I tre dagar satt jag tillsammans med den familj som hade möjlighet att närvara, intill mormors sida på sjukhuset. När helgen var slut åkte jag med min syster till Kalmar, varifrån jag tog tåget tillbaka till Norrköping(byte till pendeln i Linköping).

Det var en av de, trots situationen, vackraste tågresor jag någonsin gjort. Det var ett magiskt sommarland som brutit sig upp ur marken, tunga trollska skogar, sköna ängar och små pittoreska samhället som lyckats överleva i en urbaniserad värld. Skogarna skars itu av sjöar och strömmar, som i sin tur spräckte solljuset som föll från himlen. Jag hade glömt mina hörlurar och var bortom förstånd till sömn, men resan var så vacker att jag satt som bunden med blicken ut genom fönstret medan fyra timmar susade förbi.

Två dar senare var hon borta. Det är svårt att förstå, i mitt hjärta är hon fortfarande högst levande och klagade på allt som inte står rätt till, men alltid med ett leende på gipan. Det gav sig inte för orden att berätta om den (första) underbara Blekingeresan, första midsommars på tio år utan jobbkläder, poolbad och familjedag, vännerna med skolkatalogen och fotbolls-em som gick som det gick; inte alls för Sverige. Jag torde inte skriva om uteblivna strandpromenader i solnedgång, eller Livs första möte med vågorna och (näst)kusinerna, Neas traggliga resande upp och ner, sjöodjuret i poolen, den billig producerade danska rullen som väckte tankarna att om, om allt det underbara vi faktiskt har här.

Nu är en del borta, men i mitt hjärta kommer hon för alltid leva kvar.

 

Dagbok: Vackraste bland själar

Jag kan bara tala för mig själv, för mer än så är jag inte.
 För mer än så är ingen.

Jag har svårt att finna ord för hur jag känner just nu.  Om det går att uppleva tomhet, är det vad jag nu går igenom. Men tankarna är allt annat än tomma, det snurrar och surrar om både det ena och det andra. Jag tror att det inte riktigt gått in än, för mig så tar det oftast ett par dagar. Så var det när farmor gick bort, så är det också nu. Det här blir rader utan sammanhang, jag förbjuder mig själv att redigera i efterhand, även om just den här raden är den sist skrivna.  

Jag fick samtalet precis innan jag skulle gå in i affären och handla. Liv sov i sin vagn efter en hård eftermiddag på lekplatsen.  Jag önskade att jag kunde krypa ner hos henne, söka tröst hos den som ännu inte vet vad sorg på den här nivån innebär, Men det gick ju inte. Vagnen är för liten för två.  Istället för att utmana rummet, gick jag raka vägen bort till hylla tre och stoppade ner en förpackning oboy(om än inte rätt märke) i korgen. Sen bort till mjölken – om det är något jag alltid kommer förknippa med minnet av vad som var och nu är försvunnet, är det varm oboy. Kanske med en kaka till.

Det ligger dock mycket sanning i det som min kusin sa här om dagen, när vi satt utanför sjukhuset och väntade på att världen skulle vändas om: det känns som om barndomen plötsligt tagit slut. Även om det var länge sen ljudet från lekarna rungade ut, och gubbarna nu ligger dammiga i en låda på vinden. Jag har inte hört klockorna sen de tystnade och skolväskan hängdes av och sen aldrig mera på. Det var länge sen, men under det taket var jag alltid ett barn. Det var en plats som vilket barn som helst kunde känna trygghet, trots att dörren inte gick att stänga ordentligt, och krypen härjade fritt i källaren. Nu, vem vet om jag någonsin kommer återvända dit. Och om, kommer känslan av trygghet ändå vara bortblåst av vindar som viskar om förändring – en svår men ändå naturligt tvungen sådan. Om jag återvänder blir det i minnet, och när jag reser därifrån kommer jag vinka mot det fönster som alltid vinkade tillbaka.

För precis en vecka sedan kände jag fortfarande hopp. Jag lyckades lifta mig ner till Blekinge med en bekant som aldrig varit en vän men som ändå ställde upp när jag verkligen behövde hjälp. Det hade hunnit bli fredag och hoppet hade väl börjat svikta, om natten vände jag mig istället till sagan och önskade på varje fallande stjärna. Jag önskade att tiden kunde ta tillbaka vad den gjort mot oss – och om och om igen mumlade jag ”det finns så mycket kvar, det finns så mycket kvar.”

Och nog finns det mycket kvar, händelser slutar inte trilla in bara för att ett par ögon inte längre finns där för att beskåda dem. Vår närvaro i världen är ytterst begränsad, vår betydelse skulle inte finnas till om vi inte skapade konflikter att arbeta mot. Utan en människans illgärning, kan en annan människa inte bli en hjälte. Men ett gott hjärta kräver inga ovationer, det vinner på dina leenden.  

Stjärnorna har dock sedan länge slutat lyssna på den prins som inte längre är sjutton. Jag har ingen makt över ödet, jag kan inte förändra det som på naturlig grund skall ske. Jag kan bara bevittna, och gråta mig fördärvad vid din sida. Inom mig hör jag din röst, du klappar mig på axeln och säger: ”vad är det Sanderman, vad är du ledsen för?” För din skull. För min skull. För släktens skull. Det skulle inte gå till såhär, hur det skulle ske har jag dock inget svar på. Kanske var det för det bästa, som någon sa, men aldrig kan jag gå med på det.

I tre dagar, med undantag för sömn och en och annan promenad, satt jag där och stirrade mig blind av maktlöshet. Jag ville skaka, ruska, viska och kittla – men jag fick nöja mig med att trycka och gråta. Men jag var inte ensam, familjen var där. Vi varvade gråt med skratt, ibland satt vi tysta för att senare brista ut i en diskussion om något helt irrelevant för situationen. Jag tror det hade gjort dig lycklig att se oss. Sista dagen var jag tvungen att ge dig mitt avsked. Jag sa som det var, utan utsirningar; jag måste hem för att ta hand om min dotter. Jag fick chansen att läsa min nyskrivna dikt, ett farväl på mitt eget vis. Jag fick chansen att kyssa dig på pannan, något jag aldrig kan minnas mig gjort.

 Jag skulle gärna stannat längre, till vilken nytta vet jag inte. För att du skulle slippa vara ensam, men det var du inte. Du hade de som kunde, och på håll även de som ville.  Liv behövde mig fysiskt. Hon behövde ett leende, en utvilad lekledare som kan bära henne på sina axlar, som kan laga hennes mat, hålla i hennes sked, vagga henne till sömns. Hon behövde mig, och det vet du. Därför tror jag inte du tog illa upp. All den glädje jag ger henne, alla lekar jag leker och alla sånger jag sjunger – allt har jag fått från dig. Du var min lärarinna i lycka, även om mamma gjorde bra ifrån sig också.

Jag fick en paus i skrivandet, käkade en pizza och såg ett par nummer på allsång. Det var kanske den brytningen jag behövde, minuten senare föll allt i bitar. Jag sitter bland utemöblerna och studerar en kvarglömd sportflaska. Den är lila, som stenarna i det halsband jag köpte och som blev buret lite fler än en gång. Eller som tröjan, jag minns att jag tyckte den tillhörde en annan generation, men så gör vi alla. Ett par samtal senare har jag byggt upp det slott som rasade samman. Kusinen som är som den bror, systern som är nära men alltid så långt bort, och mamman som till trots är den starkaste av oss alla. Hon håller oss uppe, och påminner mig; ”det var det bästa som kunde hänt.” Jag har lättare för att tro det nu, hennes argument är mer genomtänkta. Hennes tröst väger tyngre, det är moderskapet privilegierat.

Släkten före allt, familjen står mig alltid närmst. Vi må vara utspridda men aldrig splittrade, även om spindeln övergivit nätet vill jag inte se hur trådarna löses upp. Kan vi hålla ihop, inte för någons skull utan av vår egen vilja, blir arvet som vi alla tillhör ett prestigefyllt sådant.

Kanske är det så att barndomen tagit slut, att bli vuxen handlar kanske om att lämna bakom och gå vidare. Men gud – om du ursäktar mormor – förbjuder att vi glömmer, den vackraste kapitlet i vår historia.

Vila, intill frid och lugn,
med kärlek som aldrig överger,
och låt oss barn som är kvar, sköta disken. 

Min älskade dotter, i famnen på min älskade mormor
(1927 -2012)