Dagbok: Ormen är här

Hon kryper! Hon kryper, kryper kryper... eller ja, ålar sig fram. Fram går det i alla fall, fram till nu har hon bara rört sig i sidled likt en krabba, eller baklänges som en nostalgiker. Nu går det framåt. Eller ja, gå är väl lite att ta i. Med lite hjälp kan hon faktiskt gå, men balansen är till hennes besvikelse usel, förhoppningsvis kommer det dröja ytterligare ett par månader innan hon reser sig, tömmer en burk hårspray och traskar ut genom dörren. Tacka gudarna för det, nu tycker jag plötsligt att allt börjat gå lite väl snabbt. För ett par månader sedan låg hon bara där som ett kollo och log åt titt-ut lekar. Idag är det hon som vill gömma sig under täcket och överraska pappa med ett leende som kan bräcka den sämsta av dagar.

Så, nu kryper hon alltså. Betyder det att vi  måste möblera om, flytta upp böckerna en våning i hyllan och därmed flytta min skivsamling till en ocharmig låda i ett mörkt och fuktigt vindsförråd. Suck, om det vore så. Men icke, som hemmafar är jag sjukt uppmärksam på vad Liv har för sig. Jag är jäkligt närvarande när Liv är vaken, och behöver jag få något gjort får Liv sitta med mig. Datorn, läsa en tidning eller pyssla med smådelar går direkt bort. Däremot kan jag göra bädda sängen till en spännande lek, damsuga till en saga, tvätta till ett äventyr. Till och med att se på TV är en upplevelse tillsammans med mig, inte för att jag utsätter min dotter för ADHD framkallande aktiviteter men ändå... ändå.

Så, nu när hon lärt sig krypa är hon ointresserad av att sova förmiddag. Därför är det skönt att Nea är hemma och kan göra rätt för sin del av vårdnaden. Därför sitter jag här och skriver, dubbla inlägg, så att hon får kämpa på extra mycket. Ibland är skadeglädjen den enda sanna, mohahaha.

Liv "kryper" ut ur sitt nya rum