Tjugohundrasjutton

Det är tyst. Jag försöker lokalisera dina andetag men de är svaga, korta, en 35 centimeter bort och någonstans en trappa ner i ett kök stort nog för tio surrar en kyl lagom högt för att dränka tystnaden i skarp irritation. Du sover lätt, du mår bra men är lite orolig om nätterna. Du är knappa året kommen, sexton månader för att vara mer exakt men lika fel. Du ska somna i din egen säng på ditt eget rum, du är inte van vid det men å andra sidan var du precis den samma framtill veckan sedan då du sov och somnade mellan oss. Du är en rastlös själ, det finns ingen tid för sömn.

Jag är bekant med den känslan, jag ska lära dig vara dig själv till freds. Nu har vi fyra månader du och jag, därefter ett Liv på deltid, luckor mellan jobb, skola och egentid. Låt oss fylla den med ursäkter för att samtala med varandra.

Välkommen tillbaka.

Kortare än så kan ingen vara..

Såhär nära 30, plockar jag lite febrilt med orden, försöker skapa något nytt.  Jag tänker lyssna på Laleh - en stund på jorden, repeat tills den går sönder. 

Jag pratar inte mer med dig
För många snedsteg, vilken röst når dig nu förutom din egen.
Vi behöver inte ens vänta och se om det sker, du är ett skeende i sig.
Du påstår dig försöka, och jag tror dig varje gång för du talar så sant, du ljuger aldrig för mig.
Är det fel du försöker göra? Fel enligt vem, frågar du. och lämnar mig med en etisk diskussion du inte vill delta i. Du lullar iväg, lovar.
Jag ser hur håller dig till artigt konverserande, du flackar med blicken för att inte dröja dig kvar för länge, väcka dina känslor. Men du väcker något, i någon annan, varje gång.  
Och ingen såg det komma, inte ens jag. så oväntat, onödigt och till givet flyktigt.
Det kunde inte leda till något, vår sejour var över, vi skulle aldrig mer hitta tillbaka hit.
Taxin led på tomgång, den trampade smutsig snö, den ville iväg, hon ville hem vidare.
Och den åkte, minuten senare, och vi satt båda två i den.
Vad var det där Jag vet inte inget Vadå inget Inget Jag pratar inte mer med dig 
du log glädjelöst. Inte mot mig utan mot fönstrets reflektion. Du var långt borta, dit min röst inte når.

   

Nu gör vi slut på det här? Vi har inte pratat på månader. 

 Jag vet inte varför, jag vet varför, jag vill inte veta varför. Varför?

Vi är, var, en totalt efterbliven relation. Din svaghet gjorde mig elak, brända barn bör aldrig slippa ut ur ugn.  Jag undviker speglar, skyr konfrontation. Jag förnekar inget längre, men jag pratar inte om det. Jag försöker inte glömma, det tjänar inget till. Jag kan aldrig göra om, göra gott men aldrig gottgöra, jag tror jag kan göra bättre, jag låtsas i alla fall att ängeln under mitt dun har förändrat min syn på moral. Jag springer till kyrkan emellan åt, tänder ljus och lägger utländska mynt i kollekten. Han ser mig, men vad ska han göra där han hänger på sitt kors. Förbanna mig? Han blir knappast den förste. Glömma och Förlåta? Ingen glömmer, det finns de som slutar bry sig men ingen förlåter. Jag tror inte på förlåtelse. fuck it, måhända, men aldrig förlåt. 

Har du slutat bry dig? 

      

Jag har inte skrivit på mycket, mycket länge. Inte ens privat, jag tycker inte att det är lika kul längre. Förr var det ett tvångsmässigt kall att skriva. Jag skrev nästan varje dag, kunde kasta bort en håltimme i skolan på att skriva några skitiga rader om helgen som gått eller tankar som passerat, om kvällarna satt jag bakom skärmen med tangentbordet i knät och skrev allt från dikt till prosa, kortare noveller till romanprojekt som aldrig ville fick sitt sista stycke. Tankarna finns kvar, likaså historierna, men behovet av att dokumentera och dela med mig är mindre.

Jag minns Johanna, en vän som jag knappt kände men byggde upp allt för mycket runt om kring. Hur som, hon frågade en gång då vi satt på en klippbalkong, vad som var viktigt för mig. "Att bli erkänd," svarade jag, Jantelagens försköning av att bli framgångsrik och söndagsintervjuad i Aftonbladet. Det viktigaste då, som jag såg det, var att få göra vad jag tycker om och uppmärksammad - förhoppningsvis också uppskattad - för det. Skriva var mitt kall, ge ut böcker som betyder något och kunde göra skillnad, om så bara för några få. Några få är dock ingen ekonomisk succé, vill du livnära dig på författarskap i Sverige måste du göra mer än bara skriva böcker, eller skriva deckare med stor chans till utlandspublicering. Det finns för få människor i Sverige, av dessa få är det ännu färre som läser och av de är min genre reducerad till kanske en handfull lyckligt lottade idioter. 

Pessimisten har fått mig att sluta skriva. Vem vill läsa det här, tänker jag. Vem vill läsa, när jag inte ens vill skriva, tänker jag. 

Jag skiter i det här nu. 

Tack för mig.

Åter i mitt seende.

Nu är hon tillbaka, efter tio dagar på vift med sin farmor och sin mamma är hon äntligen tillbaka. Tio dagar är ingenting, tänker ni, och jag är beredd att hålla med er men om varje dag styckas upp i 24 timmar och varje timme delas upp i 60 fristående – plågsamma och olidliga – minuter blir tio dar helt plötsligt 14 400 minuter, eller något sånt. För all del, en del av tiden har jag njutit bort i sällskap med vänner och andra, ett 62 timmar har jag jobbat bort och ett par timmar har jag även älskat på nytt, men oavsett vad jag gjort har den där saknaden legat och sparkat mig i maggropen. Jag har aldrig varit ifrån henne såhär länge förut, som mest ligger jag nog på 6 dar(om ens det) och med tanke på att jag haft henne mer eller mindre på heltid de senaste månaderna…

Hur som, nu är hon här med attityden i högsta hugg. Avslutar varje mening med ”vet du”, favoriträtten blev till ”äckligaste jag vet” och när jag inte längre kunde hålla mig för skratt stack hon fram nosen och högg med ett ”varför skrattar du?” Jag svarade ”för att du är så underbar, du gör mig så glad.” Hon log och jag fick en puss på kinden, men sen la hon till ”sluta med det”.

I morgon måste jag vabba, dagis skickade hem henne med en feber jag inte lyckades skaka av på vägen. Det låter kanske illa men jag har aldrig vabbat förut. Kanske har jag haft det lite väl förspänt med Livs mamma som ställt upp(vi har ju separerat) då det ofta rört sig om kvällar och nätter, tider som hon vanligtvis är ledig på. Det är nog lite win-win, jag är osäker på om Nea någonsin vabbat, jag ställer upp när situationen är den omvända. I morgon går det dock inte, visserligen kan jag kanske hitta en barnvakt men för sjutton gubbar(!), jag vill ju vara med mitt barn, en dagslön får jag väl allt klara mig utan.

Pengar pengar pengar, dessa äckliga små slantar som vi gör det mesta för att tjäna. Om pengarna ändå kommit i ett jämt flöde, en okey summa varje månad, snarlik med de förra och den som kommer efter. Livet som timvikarie ser dock inte ut så, i maj fick jag ut en skaplig heltidslön men i juni var lönekuvertet på fyra mellanhöga siffror. För mig är det omöjligt att tacka nej på grund av nöjesaktiviteter eller utbrändhet, för jag vet inte hur många timmar jag får nästa vecka, eller veckan efter det. Inte ens nu, med ett tio veckors vikariat kan jag låta bli att hungra efter de där extraturerna, vara först på när någon sjukskriver sig eller önskar extra semester. Jag vet nämligen inte hur det kommer se ut om elva veckor. Får jag fler timmar`? Allt överskott varje månad läggs på ett buffertkonto, en bra-och-ha summa ifall livet skulle skita sig än mer än vad det redan gjort. Jag borde köpa lite nya kläder kanske, konsumera mera, men jag vågar inte. Allt som ”går an” gör jag ingenting åt, så länge det funkar.

Trott eller ej är Jag dock positivist, allt löser sig väl så småningom. Om tusen dar eller mer ska du se.   

seperationsångest

Det är med en sten i bröstet som jag lämnar hjärtat mitt bakom mig. Jag vet att hon är i tryggt förvar hos sin farmor, vilken sköld är större och mer ogenomtränglig än den som bärs upp av någon som älskar villkorslöst? Om det är något jag lärt mig av andra vi mött, är det att min flicka är trygg i sig själv på grund av de kärlek som ständigt omger henne.

Jag minns det barn som tryckte under en jättes täcke i spjälsängen vid fotändan av vår säng. Så skör var ingen jag tidigare mött, och då har jag ändå härjat i slamsorna av brutna själar. Jag satt på huk intill och förmådde mig inte slita blicken från det lilla jag varit med och skapat. Hon var en del av mig, en bortskuren tumör som ännu levde, växte; en liten som nyss börjat drömma. Men ack så skör. Om hon skulle få chansen att förverkliga sig själv behövde hon beskydd och i viss mån vägledning(men inte styrning) tills det att hon stod på egna ben. Jag trängde fingrarna genom spjälorna och fångade en hand som reflexmässigt greppade mig tillbaka, och jag lovade det som inte kan lovas: att alltid vara där för henne, skydda henne mot allt som gör ont och om jag inte kan skydda, ska jag åtminstone erbjuda tröst. Att nu lämna henne, 45 mil söder om promenaden, även med den starkaste av valkyriorna som beskydd, tynger mig. Var är mitt löfte idag?

Jag försöker se en större bild, slänga ut fotnoter i marginalen. Jag lämnar henne, inte för nöjes skull men för att jag ska arbeta. Ju fler arbetade timmar desto högre blir lönen som ska försörja oss. Pengarna ska inte ge lycka, de genererar frihet på sikt. Ett mer motsägelsefullt system får vi leta efter, men vi lever mitt i det och innan folken reser sig mot varann eller tillsammans mot en högre makt, är det här systemet vi lever i. friheten kan jag nyttja som jag behagar, åtminstone inom lagens gränser. Jag har aldrig känt ett behov av att bryta några större lagar ändå, kanske ser jag en nedladdad film och någon gång har jag genat över privat mark. Frihet är ett för brett begrepp, jag ska nog använda mig av fri tid(obs. fritid har en annan innebörd). På min fria tid, då jag inte har några obligationer att ställa upp och lyfta fingrar för etablissemanget, kan jag lyfta upp min dotter och sätta henne på mina axlar. Jag kan bära henne ut i världen och visa henne nysyner(lånat begrepp) och hjälpa henne finna sina egna lyckliga stunder. Hon är mer lättroad än en annan, att sparka en boll i parken eller fisa i vid matbordet är två moment som kan få henne att kikna av skratt. En mer kostsam aktivitet är busfabriken, men det är en fröjd att se henne lycklig och jag kan gott spara in på annat för att få se henne lycklig. När dagarna börjar gå mot sitt slut tycker hon om att slappna av framför youtube och framförallt en Emil i Lönneberga-revy signerad Astrid Lindgrens värld. Dit bär det av i sommar, det blir vår lilla minisemester, så som hon pratat om att hälsa på sina vänner Emil och Ida. Jag kan knappt bärga mig inför den lycka jag kommer få uppleva i hennes ögon. Det kanske låter som om jag lever genom min dotter, hennes lycka är min lycka, och delvis är det så. Men som politiken lärt mig: det ena behöver inte utesluta det andra. Människan har många sidor, ingen är ett undantag. I sommar har jag en inbokad resa till Köpenhamn tillsammans med Marie. Huvudstaden, som jag saknat dig och hur du glömt mig, det ska bli ett kärt återseende förstås. Liv ska antagligen vara hos min syster, ytterligare en lycka för henne då hon får träffa sina älskade kusiner(hon brukar leka med två fotografier av dem i dockhuset, ett möte IRL kan vara snäppet vassare).

Snart Norrköping, om ett par timmar ska jag vara på jobbet. På ett underligt vis ser jag fram emot det. Trots den trånga ytan är hem ingen plats jag trivs på när jag är ensam. Smutsiga fönster jag skjutit på att tvätta(snart flyttar jag ändå), hårda väggar där ljudet studsar på ett obehagligt och kusligt vis när du är ensam. Och så spökena i garderoben, förstås. Så jobba, JA, leka midsommar med kollegorna och sura över fester vi inte kan gå på, det är min melodi. Jag har jobbat 7 midsommaraftnar de senaste tio åren, förra året bröt jag med exet och gången innan det regnade nog bort(jag minns faktiskt inte). Jag hör hemma i jobbskjortan, semester är för veklingar.

Men ack som jag önskar att jag vore lite bräckligare just nu.         

 

Meningsfullt skrivande

Den grundläggande anledningen till att jag slutade skriva var mitt växande intresse för sociala frågor, politik och samhällsstrukturer. Det borde kanske inneburit en vändning i ämnesval men istället såg jag ett stort tomrum i mina texter. Det jag bäst kan närma mig i text är känslor, men i jämförelse med andra som vars vardag ör en kamp om överlevnad och vars förutsättningar är färre, blev mina texter – som allt för ofta hämtar inspiration i mitt eget liv – banala. Vad betydde mina berättelser, vem var min läsqre och vad kunde jag ge hen? Jag har haft en bra uppväxt i en kärleksfull familj, det har inte alltid varit bra men de motgångar jag haft har jag antingen hanterat och rett ut eller så har jag haft möjligheten att fly dem. Jag brukar säga till mig själv att acceptera situationen, ta den för vad den är och hitta det bästa i den, istället för att tråna efter hur mycket bättre alla andra har det och gå ner dig för det. Det är krav jag aldrig ställer på någon annan, andras problem är just andras problem och hur de vill känna inför dem är upp till var och en. När kollegor och bekanta beklagar sig över att de sover dåligt, att pengarna inte räcker till eller att kärlekslivet går dåligt, bemöter jag dem inte med: ”Meanwhile in Syria…och förövrigt sover jag 3-5 timmar per natt, lever under existensminimum och levt i en relativt distanserad relation i 2 år(nåja), men jag får det att fungera, ta det för vad det är och gör det bästa av situationen och det borde du också försöka göra.” deras problem, deras känslor. Deras val hur de vill hantera dem.  Jag är därför en väldigt bra lyssnare, men en sämre psykolog. De råd jag ger har jag snappat upp på film, i någon självhjälpsbok signerad Bosse Angelöw eller raka citat som jag själv fått av vänner som sett min situation som värre än den är.

Jag är konsekvent när det kommer till att inte jämföra folks problem. För någon kan det vara en stor grej att hunden gått bort, för någon annan är det oron över släktens välbefinnande i ett krigsdrabbat område som tynger. Pojkvännen har varit otrogen, chefen har varit en röv, vännerna sviker eller går plugget inte vägen trots att du anstränger dig. Allas problem måste ses utifrån individens perspektiv. Vi är olika starka, psyket tar stryk av olika motgångar och genom att bagatellisera någons problem med hänvisning till att någon annan har det värre är att föreställa sig att alla har samma livserfarenhet eller att somligas väger tyngre än andras. Däremot bryts min konsekventa hållning när det kommer till mig själv. Då är jämförelsen allt som betyder någonting, och eftersom jag anser att jag fixar det, kan anpassa mig och finna ljus i svåra tider, är det inte värt att tapetsera det offentliga rummet med min skit. Världen må behöva mångfald men den behöver nog inte mig.

Misstolka inte, det här är inte en deprimerande och beklagande text. Jag har perspektiv och förstår om den rakt igenom motsäger sig själv: ”här sitter han och beklagar sig samtidigt som han säger att han aldrig gör det.” Men jag beklagar mig inte, jag försöker hitta tillbaka till något meningsfullt. Minns ni den där Dylaninspirerade filmen, I’m not there? Jag minns den lite halvt, men en sak dök upp när jag satt och skrev det här. Det måste varit när pojken tågluffade, jag tror det var någon som sa att han måste hitta sin egen berättelse, skriva sånger utifrån sin verklighet och inte den hos andra(stryk det där med raka citat, jag har aldrig lyckats återge något i detalj utan att googla det).

Jag tror att vad jag är på jakt efter är min egen historia och styrkan i dess betydelse. För som doktorn sa:

”Do you know, in nine hundred years of time and space I have never met someone who wasn’t important”

något jag gärna citerar för andra, men aldrig tagit åt mig.

1.09

Hej,

Och god eftermiddag.

Tre dagar barnledigt försvann på ett kick, jobbet slukade det mesta. Det är svårt att tacka nej när jag inte vet hur kommande vecka ser ut. Kanske får jag jobba, kanske inte, åtta till fem känns långt borta nu. För dramats skull hade jag velat skriva att det skapar stress och ångest att leva i ovisshet, men jag kan inte påstå att jag mår dåligt av det. Det är troligtvis bristen på intressen och aktivitet utanför jobbet som gör att det inte känns tungt när de ringer sju och undrar om jag kan komma in åtta("men jag jobbar ju redan eftermiddag, till 21:30?" "Du kanske kan gå heldag" "jo absolut... ses vid 11.) som vikarie på det mest personalkrisdrabbade boendet i stan kan du ändå ställa vissa krav. Till mitt försvar somnade jag inte förrän klockan 04. dagen före, och för de boendes bästa hade det nog inte varit bra om jag kom in med bara tre timmar sömn i bagaget.

Jaja, det finns lite pest och pina i mitt liv också. Bostadsfrågan är fortfarande ett problem. Jag är dock inte den enda som engagerar mig i den, här om dagen satt hela personalstyrkan och hjälpte mig. Någon kände någon som skulle flytta, en annan hade en vän som ägde ett par fastigheter: "det måste ju lösa sig, du kan ju inte bo på gatan när du har barn." Nej, men utan hade det väl gått hän. Jag är inte den som behöver lyx i min vardag, jag anpassar mig alltid efter situationen och trots ett evigt klagande så surar jag inte. Det är bara att ta de för vad det är. Tyvärr(!) har jag inte enbart mi egen rygg att se efter. Liv kräver mer, jag kräver mer åt Liv. Men det ska nog lösa sig.

Sömnproblem är också ett faktum, jag måste få bukt med dem nu. Det är en sak att jag dagen efter ett nattpass har lite svårt att somna in på kvällen, efter att jag sovit in halva dagen, men att efter fem timmars sömn ändå inte somnar i tid utan blir sittande till två-tre-fyra... nu det är ett problem. Som jag har förstått är för lite sömn livshotande, eller åtminstone intelligenshotande, och som dum kan jag lika gärna vara död. Det kanske passar andra men det passar inte mig, vad vore jag utan mitt sinne för detaljer och kritiska tankebanor?

Snart är hon är, döttra mi, veckans matsedel är klar och diskmaskinen är i rullning. Skönt att tystnaden också är på utgång, jag blir nojig av att bara prata med mig själv.

 

 

Om du förstår dagens rubrik ska du få dig en kyss. Annars får det vara.

29 år på ett kick

Klockan börjar närma sig 3. Johns sand har börjat sprida sig från ögonvecket ut i blodomloppet så för att hålla mig vaken tänkte jag försöka skriva några rader.

Jag har mycket i tankarna just nu. Det mesta kretsar kring framtiden och det är många frågor men allt för få svar. Vad ska jag göra, vilken väg ska jag gå och vem kommer jag bli – vilka kommer jag ha vid min sida? Jag frågar mig var jag kommer bo när mitt andrahandskontrakt löper ut, trots att jag söker 2-3 lägenheter i veckan har jag inte fått gå på en enda visning. Ska jag fortsätta söka jobb relaterad till min utbildning eller ska jag fundera på att studera någonting nytt och i så fall; hur ska jag ha råd med det? Eller kommer jag fortsätta arbeta inom vården, hoppas på att så småningom få en fast anställning för kanske är det ändå där jag hör hemma? Det är trots allt det jag vet bäst, kanske borde jag plugga något som står i relation till det – kanske pedagogik med rätt inriktning – så att kompetensen breddas en smula. Pengar har aldrig varit målet, fast jag glömmer ofta det. Vad jag strävar efter är lycka, vad som gör oss lyckliga är dock helt olika saker. Att få umgås med min dotter, träffa vänner och avverka nätter utan att tankarna befinner sig någon annanstans, fängslade vid bekymmer; det är lycka för mig.

Jag vaknade sent igår, efter födelsedagens obligatoriska alkoholkonsumtion. Ett starkt sug efter svensk Kinamat fick mig att tillslut ta mig ur sängen, men det blev inget av det. Jag ville ha sällskap, behövde prata med någon om det här med att vara vuxen på låtsas. Men mitt kontaktnät i  Norrköping är vida begränsat. Jag kan räkna tänkbara lunchkompisar på en hand, och då gömmer jag ändå ett par fingrar i handen. De flesta jag umgicks med under studielivet har flyttat härifrån, resten av min bekantskapskrets bor i södra Sverige och anledningen till att jag stannade kvar efter examen; ja henne har jag flyttat isär med. Hur mycket jag än skulle vilja, vill jag än mindre flytta härifrån. Jag har min dotter här och jag har lärt mig från erfarenhet hur illa och sprucken relationen kan bli av distans. För att återkoppla till lycka, som är ett virvel av pusselbitar som inte alltid går att passa ihop, så är jag lyckligare när jag får vara med Liv än med mina vänner. Jag är definitivt lyckligare än när jag jobbar.

Dagens Svea rike har gjort det klart för oss att det viktigaste i livet är att jobba. Målet: full sysselsättning. Jag vet inte om det är något jag drömt men jag har fått för mig att en tidigare socialdemokratisk stadsminister en gång sa det motsatta: att målet inte ska vara full sysselsättning, utan full frihet. Frihet att göra det du vill göra, frihet att göra vad som gör dig lycklig. Okey, det där sista om lycka la jag till och jag undvek citationstecken för jag tror inte att det var en korrekt återgivelse. Men poängen är ändå den att jag mina bekymmer länge kretsat kring jobbfrågan, när jag egentligen borde fokusera på hur jag spendera tiden då jag inte jobbar. Visst är det viktigt för oss att ha jobb, vi lever trots allt i en värld präglat av ett ekonomiskt system där du behöver pengar för att överleva. Vi har det trots allt bra i Sverige(även om det kan bli bättre), har du inget jobb har vi åtgärder i form av ekonomiska skyddsnät. Men de nätet är i sin tur beroende av att det finns folk som arbetar och som betalar skatt. Om ingen haft ett jobb skulle våra skyddsnät gått upp i rök. Därför tycker jag att det är extra viktigt att alla, efter förmåga, försöker skaffa sig ett arbete så vi kan bidra till vår gemensamma välfärd. Men även om det är bra att arbeta är inte arbetet i sig det viktigaste. Nu menar jag inte att det på något vis inte går att kombinera lycka med jobb, att få arbeta med något som får en att må bra eller göra gott för andra är en bonus som få är lottade. Jag menar inte heller att lycka är fritid, möjligheten att inte göra någonting. Vad jag vill komma fram till är att vi inte borde låta oss påverkas av vad andra anser är viktigast för oss här i livet, det borde vi vara kapabla till att reda ut själva.

Gud, vad jag alltid ska röra till det. Jag hoppas att det framgick att jag inte är en hippie, det finns saker här i livet som vi bör göra även om vi inte känner oss sugna på det. Få inte dessa saker att framstå som meningen med livet bara, då kommer du nog bara må dåligt. Det gör jag i alla fall.

Jag hade ett bra samtal med min syster idag. Hon är så klok, min lilla syster(medveten särskrivning, läs som det står). Jag misstänker att hon går i terapi, någonstans måste hon snappa upp alla sina goda råd. Jag vet att hon har rätt i det hon säger, även om hennes bild av situationen är något begränsad till den halvtaskiga skiss jag målat upp. Det är svårt att förändra ett beteendemönster, speciellt när det är en själv som planterat fröna och vattnat för att det ska rota sig ordentligt. Jag vet inte om jag riktigt vill rycka upp för många rötter just nu, men jag borde nog se över om jag kan så lite nytt.

Crap, där lät jag som en hippie ändå.    

 

Ett rum

I mitt "föräldrahem" är det svårt att hitta en tyst plats. Så har det inte alltid varit, jag växte upp 2 meter under jord, omgiven av betong. Mitt källarrum, min oas och mitt tonårsfängelse, har dock genomgått en förvandling sen jag flyttade ut. Där står inte länge en inbjudande vattensäng(!) och kluckar, sandsäcken är nedplockat och skrivbordet – åh där jag ristat in och ristat över minst ett tjog kvinnonamn – är bortforslat och uppbränt sen 7 år tillbaka. Det saknas också diverse kommunikativa förnödenheter, så som internetanslutning och mobiltäckning. Även om det står en bokhylla full av titlar jag minns, är det inte längre mitt rum och jag får ont i magen av att gå ner dit.

 Mammas sambo(ty de har aldrig gift sig) byggde huset för egen hand. Han anser grunden för ett bra hus utgörs av avståndet mellan tre rum: sovrum, badrum och tvättstuga. Avståndet får max vara 3 steg. Så han byggde alltså ett tredörrars-vägskäl och ett runt det ett hus med öppen planlösning, där en viskning i ena änden kan fångas upp av en slumrande person i andra. Det finns självklart rum med dörrar: sovrum och badrum. Som den återvändande sonen med bihang blir jag tilldelad ett rum, min styvsyster med kulturskägg får ett rum, och sen är rummen slut. Då döttra somnat i mitt rum, är det med andra ord svårt att hitta en vrå att dra sig undan till. På övervåningen finns det ett skrivbord, men på den står en relik bland datorer, en sovande T500, ett surrande mörker jag allra helst håller mig borta ifrån, ty den är så full av virus att den smittar via luften.  

Men det finns ett rum som vi sällan använder. Det är ett åldrat rum, som överlevt de moderniseringar som skedde under 1900-talets senare hälft. Ett matsalsrum, där vi bara äter julmiddagen. Resten av året står det tomt, illa upplyst och bortglömt. Förr minns jag, vi hälsade på äldre vänner till familjen, alla hade det där rummet. Matsalen, finrummet, där tavlorna var inglasade, kristallkronorna samlade damm och silverbesticken låg undangömd i skänkar med nyckelhålsprydda lådor. Brunt trä, ek säkert, eller mahogny eller något annat material jag tror är dyrt men inte har en aning om. Stolar med stoppade sitsar, mattor på golvet. Okey, kanske inte så fancy, min förmåga till att beskriva miljön har alltid varit bristfällig och har på senare tid också blivit sämre. Jag ska fuska och använda mig av en bild.

 

Hur som, det är till denna avlägsna plats jag dragit mig tillbaka för att få skrivro. Ett fatalt misslyckande, eftersom det tog mig nära 3 timmar att skriv det här blogginlägget.

   

 

 

Min nya leksak

Det här är det första inlägget jag skriver från min nya leksak, "Microsoft Surface", vars tangentbord jag inte helt lärt mig hantera men som tur var har ett okey autocorrect-system som rättar de flesta av mina misstag. Jag hittade den för en billig peng och det var just tangentbordet jag föll för, det och att MS office ingick. Än så länge är det bara glada miner, jag har stött på ett mindre problem när jag försökte bygga en soffa på EM:s hemsida och plugg-in programmet inte gick att installera. Av diverse 5-årings motiv("min spade är bäst, mamma använd min hink") så går det bara installera program ur Microsofts egna appstore som visserligen innehåller en hel del användbara program men dock långt ifrån allt jag vill ha för att så obehindrat som möjligt röra mig i en datoriserad miljö.

Min version var också den första av vad jag förstått tre, nyare Surface 2 och Surface pro finns också på marknaden. Av ekonomiska själ och det faktum att jag inte behöver ha det värsta(även om pennan till pro var snygg, och ett extra skärmläge hade varit schysst när jag ser finns i sängen) så blev det den här.

Sjukt ointressant inlägg, eller hur? Det här är bara ett testinlägg för att se hur maskinen förhåller sig till mina ambitioner. Än så länge, nästan full pott.

Working class hero?

Som känt står det ganska still på jobbfronten. Jag vikarierar fortfarande inom vården, jag är på två gruppbostäder nu genererar fler jobbtillfällen men det för min inte närmre den bransch jag vill in i. Snarare längre bort, mentalt sett har jag på flera nivåer redan givit upp. Eller förtillfället lagt det på hyllan, sen jag fick barn har jag gjort en del omprioriteringar i livet. Det viktigaste är att jag får uppleva glädje med Liv, lycka överhuvudtaget är givetvis välkommet. Gladare hade jag varit om jag fick jobba med något där jag kunde dra nytta av mina kunskaper, men glad är jag att få jobba med och mot andra människor. Det är ett dåligt betalt arbete som stundom är tufft och psykiskt pressande, men jag får också många skratt och när jag tänker på jobbet drar jag alltid på mungipan.

För någon vecka sedan fick jag förfrågan om jag ville jobba i sommar. Jag sa givetvis ja, med reservation ifall det dyker upp en fast tjänst. Till sommaren har vi tänkt köra varannan vecka, vilket kommer innebära - förutsatt att schemat ser ut som det brukar - att jag kommer jobba varannan helg och ha Liv övriga. Lungan, tänkte jag, jag festar ju ändå aldrig. Men nu slog det mig, hur ska jag göra på vardagarna? Jag hade redan räknat med att Liv ska få gå på dagis de dagar jag jobbar, men en tjänst inom vården innebär också oregelbundna tider. Förutom helger är det är kvällsskift, heldagar, jour. Jag har förstått att det i praktiken är omöjligt att få en plats på nattis i Norrköping med kort varsel. En kollega till mig berättade att hon stod i kö i ett år, under den tiden fick hennes föräldrar ställa upp som barnvakt. Mitt problem är att min mamma bor i Blekinge, min pappa bor på sitt kontor i Stockholm. Den ena systern bor i Kalmar och den andre huserar i Malmö, med andra ord har jag familjen utspridd i hela södra Sverige men ingen inom 10 mils radie. Med tanke på att schemat inte brukar lämnas ut förrän i maj månad, är det svårt att planera redan nu.

Det förefaller mig mycket underligt att kommunen erbjuder tjänster såsom gruppboenden, där personal finns på plats 24/7, samtidigt som de inte kan tillhandahålla barnomsorg dygnet runt. Jag minns när herr statsminister fick en fråga gällande någonting som rörde barnomsorg och han med ansvaret nerkört i halsen, sa något i stil med: "då får man vända sig till familjen." Att bara förutse att det finns en familj gör mig så arg. Nu vet jag att det inte var på kommunal basis och att Norrköping styrs av sossar och har gjort det sen vikingatiden, men de verkar tänka på samma sätt.

Nu har ju Liv en mamma också, men jag känner att det vore orätt av mig att ens försöka lägga över ansvaret på henne bara för att vi har gemensam vårdnad. Nu har vi delat upp tiden som så att jag har Liv lördag/söndag-onsdag, sen här hon hos sin mamma onsdag-Lördag/söndag. Då jag inte har barnomsorg innebär det att jag kan ta vik. onsdag-lördag, ibland söndag(men inte kvällspass). Jag försöker jobba så mycket jag kan dessa dagarna, jag tvekar inte att sätta upp mig på dubbelpass eller ta en vakennatt ifall jag gjort en dagtur. Nyårsveckan betade jag av 68 timmar, och då räknar jag bort jouren. Det kanske låter mycket men vad har jag för val, veckan därpå fick jag bara två jobbpass. Jag tager vad jag får, och alla pass går inte för mitt oregelbundna arbetsliv ska inte påverka mitt ex. Vi må ha ett barn ihop, men vi har också separerat. Jag är glad att hon ställde upp på mig under tisdagen, då hon tog hand om Liv så att jag kunde jobba vakennatten till onsdag. Jag är glad, men det är inget jag förväntar mig, och aldrig något jag tar förgivet.     

Så just nu har jag ingen aning om hur det kommer lösa sig till sommaren(vilket det måste göra, för jag behöver jobbet). Jag får skaffa mig en billig barnvakt, som inte tar lika mycket i timmen som jag tjänar efter skatt, vilket innebär att hen får ta högst 60 kr timmen, pengar som också ska skattas.

Snö!!

När jag skrev att jag inte gillade regn menade jag inte att jag föredrar snö.

Regn.

Ibland vore det på sin plats att det faktiskt bara var jag, men oftast berörs de flesta andra också.

Just nu faller regnet. Tänk vad bra det vore, om det bara gällde mig. Om någon annan påpekat, att nej så är det inte, och illusionen brutits. Jag var sugen på en promenad. Möta kors, gena tvärs över centrala stadens bortglömda gator. Men jag går inte i regn, bara tonårshångel på film gör sig bra i regn. Och nu tilltar det, mindre lockande än såhär kan bara snö göra det.

...och till helgen faller vintern, oh so I've been told.

Att inte tycka om regn måste vara en social konstruktion, något vi blivit intalade med åren. För barn tycks älska när himlen öppnar sig(fast en öppen himmel borde vara blå, stjärnklar och frusen). Kanske fascineras dem av denna naturens utomhusdusch, Liv brukar stå en kvart i duschen och låtsas att hon leker i regnet. Vattenpölar+gummidojor=extas är den enda formeln som är obestridlig. Med åren kommer hon dock glömma magin, hon kommer sura över frisyrens förfall, utsmetat smink och våta kläder. Eller som jag, som hatar regn för att det är så jäkla irriterande för ögonen.

Regn ter sig bäst på andra sidan rutan, där det kan kasta blanka skuggor över tända stearinljus och flimrande tv-apparater(fast vilken tv flimrar idag, den liknelsen får vi nog stryka snart). Jag är en obotlig romantiker fast i en cynikers tillvaro. Det är svårt att trolla när du inte kan låta bli att problematisera, dissekera och analysera innehållet/innebörden av magi.

Jag minns en kväll på ett tak i Malmöstad. Det var innan universitetstiden och jag satt där, tjuvlyssnande på ett gäng psykologistuderande som namedropade och citerade betydelsefulla män på höga poster inom sin blivande profession. Jag suckade över det vin jag spillt i stuprännan, viskade för mig själv att dessa hjärntvättade idioter borde testa på det riktiga livet istället. Ut och lev, praktisera era teorier. Idag är jag som dem, jag har mina egna idoler inom det diverse forskningsfält som jag gärna refererar och till viss del har ett okritiskt förhållande till. Jag har omvärderat den kvällen många gånger nu, den egentliga anledningen till att jag inte gillade dem var nog att jag inte förstod vad de pratade om. samt deras präktiga överlägsenhet, och att de fick ligga. Jag fick skjuts hem till farsans lägenhet, bak på en cykel som susade lite för snabbt för tillfälligheten att slå in.

Var var jag? Just det, jag hatar regn.          

Dagboken: Ny natt

I väntan på att tvätten ska torka kan jag lika gärna blogga lite. Som vanligt vet jag inte vad jag ska skriva om, intresset för att dela min syn av diverse debatter via känslomässigt "tyckeri" har svalnat. Kanske är det dags att ta steget vidare(eller tillbaka, beror på hur vi ser på det) och blogga utifrån andra intressen. Jag kan inte påstå att jag varit en inbiten debattör och samhällsbloggare, men fokus för mitt skrivande har legat på att mina inlägg ska ingå i en samtidskontext. Förr skrev jag mer ur ett dagboksperspektiv. Om än luddigt och kryptiskt och måhända brutalt ärligt,  något som upphörde per se då jag gick in i ett förhållande. Av erfarenhet visste jag att det inte finns något som skadar en relation så mycket som sanning.

Ska vi då ljuga oss igenom relationer? Nej, men vissa saker behöver inte delas med offentligheten, somliga tankar bör vi ha för oss själva. Mitt problem; själen kräver att få blotta sig. Det spelar ingen roll om läsarna uteblir, jag har haft ett behov av att skriva av mig, något jag säkert delar med flera andra där ute. För att tankarna inte ska begrava mig, känslorna inte ska fängslas, behöver jag spy ut dem någonstans. Anledningen till att jag inte kan skriva en privat dagbok kan delvis bero på 2000-talets vanligaste folksjukdom: bekräftelsebehovet. Det kan också bero på något som gäckat mig sen tonåren: Varför skriva när ingen läser? Behovet är inte att skriva, det är medlet, vad jag behöver är att dela med mig. Visst spelar det roll om ingen läser, under de senaste tre åren har jag delat mina sanningar i en hemlig blogg men problemet har varit att i ett virvel av bloggar och communitys kommer inget fram om det inte delas. Och jag kan inte dela den här. Inte för att jag egentligen gjort något som varit fel, men det är komplexa tankar av intryck jag fått. Det är väl också därför jag fastnat så för poesi. Via dikten kan jag uttrycka det som rakt på sak skapar frågor jag inte alltid vill besvara. dikten kan också avfärdas som just dikt, ett konstverk utan verklighetsanknytning. Men allt knyter an till verkligheten, men långt ifrån allt spelar roll. 

Nu får jag snart besök, och min tvättid tar slut om en kvart, så jag får fortsätta det här lite senare.     

Dagboken: kakfarsa

Jag vet att jag det senaste året bloggat allt mer sällan, det finns flera anledningar till det. En av dem är brist på inspiration, en annan är lust. Ett tredje skäl är känslan av menlöshet, rädslan för övervakningssamhället, pressen att stå med fötterna på jorden och ta debatten. Men det främsta skälet är nog att jag är lat, bekväm och hellre ser en film eller läser vad någon annan skrivit.

Hur som, idag har jag och Liv köpt en kakform, för vi ska baka en sockerkaka. Vi kommer bli jättefeta, igår efter maten hade våra magar svällt och Liv klappade på sin och sa:"Pappa, jag har en bebis i magen."

...till kvällen läste vi en saga om storken.

  keep up the idiocy

Drömmaren: Utklipp, avdrag, bortslängt, avtäckt.

Genom regn via rusk in i en värld av rysningar. 

Intill en skönhet så vacker i sin natur att den 

inte behöver poleras. Minus två hade prome-

naden kanske lätt in på andra spår. Vi skildes 

åt vid rälsen, du gick mot ditt och jag för att 

möta mitt gamla. 

Om två år är jag trettio,

för fyrahundra år sedan

var jag legend.

Det är hösten som står still medan

du går och drar mot vinter.

Kärt barn har många namn

men dig gav vi bara ett. 

Liv, som motiv till att vara - 

energi, mer än bara skratt och tårar.

Inspirerad

Idag har jag - genom regn via rusk in i rysningar - låtit mig inspireras. Det är något jag tänkt fira med ett väldigt långt inlägg, som jag efter flera men och ett par om bestämde mig för att dela upp i tre. Det här, är, egentligen det första av dessa tre, men jag har valt att publicera det sist. Blogger har lurat in mig i stilla havstid, jag har mixat och donat och hoppas med tummen längs rymden att det ska lösa sig.

Kritikern: Coop forum och pant

Idag när jag var inne en snabbis på Coop Forum i Norrköping, blev jag så stött att jag tvivlar på att jag kommer gå tillbaka dit även om det är den affär som ligger närmst till hands.

Före mig i kön stod en man som pantat burkar för 70 kronor, av det tänkte han köpa något som kostade en tia. Det gick bra, men resterande 60 kronor skulle då brinna inne. Eller, med andra ord, tillfalla Coop. För som jag förstått det efter att jag läst på pantamera.nu så får affären tillbaka det belopp de betalat ut av returpack. Nu kanske det är så, det vet jag faktiskt inte, att de inte får tillbaka det belopp som "brann inne", är det så har inte Coop vunnit något på det hela utan gått +-0. Den enda som blivit blåst på pengar i det fallet är kunden som pantat. När du köper en vara med pant är ju panten inräknad, dvs du betalar extra men du kan få tillbaka pengarna om du återvinner produkten. Om nu affären "bränner inne" din pant för att du handlar för hela beloppet, anser jag att du är blåst.

I Sverige är det inte lag på att affärerna ska betala ut kontanter för pantkvitton, men det anses ändå som god sed att betala ut pengarna. Jag vet att en del butiker kräver att en åtminstone ska handla något för panten, men att kräva att det ska handlas för hela beloppet tycket jag är en negativ utveckling. Lite efterforskning på nätet avslöjar att ånga butiker har utsatts för bedrägeri, dvs att folk manipulerar maskinerna för att få ut kontanter i kassan. Det är ju väldigt trist, men istället för att ge ett tillgodokvitto(som går att handla för i butiken) borde maskinerna göras säkrare. Det osar kollektiv bestraffning över det hela.

Det är inte bara vanliga medelsvensson som vill ha lite extra i kassan som pantar burkar. Systemet används också av de som inte har det så bra ställt, som mot sin vilja gräver i soptunnor och tigger utanför restauranger. Det här är ett hårt slag för dessa grupper, som inte vill lägga pengarna på affärens produkter.

Sen finns också miljöperspektivet. Oavsett vem som pantar och av vilken orsak, är det en god sak för miljön. För att citera pantamera.nu

 "Till exempel motsvarar fem pantade burkar fyra timmars datoranvändning och två timmars standby-tid. Panten är drivkraften i återvinningssystemet."

Pant är ett väldigt bra system som gör folk till miljöhjältar utan att de många gånger tänker på det. En morot för att inte skräpa ner, och det har helt klart blivit en succé.

Jag anser att Coop Forum mfl. bör ta bort sitt krav, returpack borde öka säkerheten i sina maskiner eller öppna returstationer där du kan få dina pengar för panten direkt i hand utan att gå via en mellanhand. Och gubben borde få sina 60 kronor i handen. Nu köpte han ett paket cigaretter istället, och det är jäklar i ert fel.

Det finns fler som skrivit bra och mycket bättre om det här.

  http://louisekonsumentkoll.se/coop-panthantering-och-rumanska/
annaardin.wordpress.com/2013/05/20/coop-lagger-krokben-for-romer/

  

Kritikern: Antirasisten

Jag har nog skrivit om det här förut men jag kände ett starkt behov av att göra det igen. Kanske för att jag aldrig känner mig klar, eller för att jag ändrar, utvecklar min syn och/eller avvecklar gamla åsikter. Vad som tvingar mig att skriva(för det är ett tvång, tro inget annat, det stod mellan skriva och ett avgrundsvrål rakt ut i trapphuset, vilket jag är för feg för att göra), är en etikett som jag de senaste dagarna, veckorna, månaderna stött på dagligen och som gör mig allt mer frustrerad, irriterad och förbannad. Håll i tårna för nu smäller jag hårt på alla fingrar: Antirasist!

Smaka på det, lite beskt va, lite 90-tal, eller hur? Det tordes vara ganska tydligt vad en antirasist är, men begreppet håller på att bli lika urholkat som den klara motsatsen(se tidigare inlägg). Med risk för att sväva iväg, väljer jag att inte utgå från en duglig frågeställning(jag gjorde nämligen det från början, svävade iväg, och gick då tillbaka och ändrade den enklare biten). 

Till att börja med vänder jag mig till min och världens kanske - inte främsta men - närmsta kunskapskälla; google. Google hänvisar mig - of course - vidare till wikipedia.    

Antirasism,är ett samlingsnamn på motgrupperingar mot rasism. Antirasister vänder sig mot diskriminering grundad på rastillhörighet, sexuell läggning.

Någon var full när hen skrev de raderna, vadå bryta mitt i ett stycke?*

Wikipedia menar alltså att det finns flera olika grupperingar som är emot rasism. Det kan jag nog instämma i, men vad är egentligen en antirasist? Jag väljer att utveckla det hela på egen hand, och jag stänger av kommentarsfunktionen för klockan är egentligen för mycket för det här. 

Vi alla är väl ganska klara på vad en rasist/vad som är rasism(egentligen inte, men vi kan alla lära oss) är. Jag vill hävda, utan någon egentlig källa, att det är väldigt få människor som kallar sig för rasister. Crap, inte ens de mest rasistiska typerna jag stött på har kallat sig för rasister. De är än nationalist, än socialkonservatist, men aldrig rasist. De har till och med börjat vända på begreppet, Fan femte sökresultatet på Google är den (inte så)geniala Facebook-gruppen antirasist är ett kodord för antivit. I sin iver att vinna fyndighets-SM befäster de dock den rasistiska världsbilden: motsättningen mellan olika hudfärger/etniciteter. 

 Däremot finns där de som kallar sig antirasister, som till skillnad från många andra anti-ord betyder att du är emot något ont och för något ganska fint, t.ex en värld utan en massa anti-attityder. Dock har begreppet har blivit så urvattnat att det till och med finns folk med rasistiska åsikter som kallar sig antirasister. Egentligen borde väl alla, som inte är rasister, klassas som antirasister. Men så är det inte! Utanför den lilla debattklick finns det en jäkla massa människor som säkert inte ens reflekterar över vad de vill kallas. 

Det finns de som inte har något emot andra etniciteter, men som gärna generaliserar utifrån stereotyper. Där finns de som är livrädda för Muhammed i porten bredvid men tycker att Dushan på jobbet är helt okey för "han är ju som oss". Det finns de som tycker det är rent ut sagt för jäkligt att folk diskrimineras på arbetsmarknaden men som stämmer in i skrattsalvorna av den trista gamla "vitsen" om hur många judar som från plats i en Fiat. Det finns de som själva invandrat till Sverige, som finner sig stå utanför samhället men jäkla, är tvättstugan trasig är det romerna på våning 3 som ligger bakom. Det finns också en hel del jäklar som inte bryr sig om vem du är eller varifrån du kommer, de är helt enkelt för upptagna med sina egna liv. Jag skulle inte vilja gå så långt att jag stämplar dessa människor som rasister, däremot är deras yttringar klart rasistiska men jag tror att en dialog utan hårda anklagelser kan få de flesta att inse hur deras attityder skadar andra. Fan, jag tycker jag lär mig saker och ting varje dag genom att läsa texter och lyssna på andra människors erfarenheter. Ta det inte som en självklarhet att folk förstår innebörden av sina handlingar, att vara vuxen är inte ett intyg på någonting. Umgänge och kulturella intryck kan förblinda insikten, hur mycket visste du själv från början? 

Mellanspel

Jag minns när jag var 8 år gammal. På min låg- och mellanstadieskola gick där en flicka med asiatiskt ursprung. Det hände en gång att jag kallade henne för plattansikte, snedöga och indian. En äldre kompis sa då till mig att:"förstår du inte att det där också är rasism." nej, jag förstod inte det förrän han berättade det för mig. Jag lärde mig någonting, och jag gjorde inte om det. Åter igen, alla förstår inte sina handlingar så döm inte ut dem. Några år senare sa en annan kompis till mig att:"en rasist är alltid en rasist." Med den logiken kan vi lika gärna sluta debattera och ta till vapen. 

Slut på mellanspel    

Det finns även de i debattklicken som inte kallar sig rasister, men som  inte heller vill bli stämplade som antirasister. Hur går det ihop sig då? Jag tror, och det är anledningen till att jag skriver det här (med för lite sömn kompenserat med för mycket kaffe), att det är för att antirasist ofrivilligt(!) blivit synonymt med vänstersympatisör - i värsta fall, anarkist**. Trots att jag själv anser mig vingla mer åt vänster blir jag ändå väldigt arg och besviken när jag ser hur folk buntar ihop antirasister till en enhet - en kategori för att låna lite från Jenkins***(as usual). Samtidigt, hur andra vägrar befatta sig med kategorin antirasist för de känner sig obekväma, för att inte säga främmande, inför andra som också placerat sig/placerats i facket. 

När jag tänker på det är både rasist och antirasist väldigt svartvita subjektiv. Att vara antirasist är inte att tillhöra en specifik gruppering. Visst finns det särskilda grupper som arbetar aktivt med antirasism, så utgå då istället från vilken gruppering de tillhör när du ska återkoppla kritik. Att säga att antirasister gjorde ditt eller att antirasister tycker datt är verkligen att generalisera, kategorisera och bete sig oseriöst i debatten. När till och med debattörer mot rasism gör antirasister till en enhetlig grupp stärker de egentligen föreställningen som de arbetar emot. Att lösa upp kategorier är väl målet? Som, gissa vem, skriver är vårt system att kategorisera människor ett verktyg för att förstå den komplexa mänskliga världen, men ska inte ses som mer än en vy. Jag vill tillägga ett ord: förenkla. För att distansera sig, för att bemöta, försvara sig, skapar vi oss illusioner av vad vi vet och vad vi kan vänta oss. Men Jenkins observationer och teorier är inte statiska, vi kan förändra världen. För det enda vi faktiskt har gemensamt, är att vi är olika(jo men det där var också Jenkins). 

Så vadå, går det inte vara antirasist? Finns det inga rasister? Jo men det är klart, men bunta inte ihop folk hur som helst för att de har snarlika åsikter. Ska vi säga att alla som gillar hockey/fotboll är hulliganer, alla som äter vegetariskt är hippies, köper alla liberaler Jan Björklunds skitsnack? Nej, nej och sista passar jag på. Vidare, alla som uttrycker sig rasistiskt är inte per se rasister. Jag tror att i  de flesta fall handlar det om okunskap och oförståelse, i vissa fall bristande förmåga till empati, men ibland är det också ren och skär jäkla rasism.

Slutkläm 

Då vi ständigt reproducerar uppfattningen om att en antirasist är en kategori bestående av en särskild klick människor, urvattnar vi också antirasism som ett ställningstagande i samhället. På sikt blir, eller har, antirasist blivit en grupp. Nej, så kanske det inte är, jag har faktiskt inga som helst belägg för det. Men jag tror att det är en fara om det blir/är så. Folk drar sig till grupperingar för att känna gemenskap, tillhörighet, att ingå i en grupp är en trygghet men också ett sett att distansera sig från andra. Det här är vi, vi definierat; inte dem. De, rasisterna, ska bekämpas. Jag är med er i det. När folk tittar på opinionsmätningar ser de dock bara siffror. "Jaha, så nu är det 5.6% som är rasister, det var ju illa. Jaha, så nu är det 9.3% som är rasister, det var ju ännu värre. Men vi är fortfarande fler." Bakom varje siffra står en människa. Inte bokstavligt talat, men det här är inte människor vi kan bortse ifrån. Jag vill att antirasism och tolerans ska genomsyra samhället, inte bara politiken och debattforumet. Antirasismen måste finnas i fikarummet, i bostadskön, vid jobbintervjun etc. Jag vill att det ska vara en naturlig del av oss, inte något som vi ständigt måste påminnas om. 

Jag vill att allt ska vara som i Star trek, fast utan J.J Abrams korta kjolar(WTF liksom, ingen annan som reagerat?)

       

*språkfascism är något av en legitim form av fascism.

**det var tänkt med lite ironi.    

***Läs Jenkins för att förstå skillnaden mellan en kategori och en grupp